Klockan sju den kvällen öppnade min far grinden – som jag inte hade brytt mig om att regla – och gick längs gången fram till verandan, där jag satt på trappan. Efter mr Bowditchs fysioterapi hade jag frågat om han ville skjuta upp mötet med min pappa. Jag önskade nästan att han skulle säga ja, men efter ett ögonblicks funderande hade han skakat på huvudet. ”Låt oss göra det nu. Så blir han lugnare. Förmodligen vill han förvissa sig om att jag inte är någon pedofil.”
Det svarade jag inte på, men i hans nuvarande tillstånd skulle mr Bowditch inte klara av att ofreda en pojkscout, långt mindre en nästan två meter lång luns som kvalificerat sig för skollagen i två idrotter.
”Hejsan, Charlie.”
”Hej, pappa.” Jag kramade honom.
Han hade med sig en sexpack Coca-Cola. ”Tror du att han skulle vilja ha de här? Jag bröt benet när jag var tolv och kunde aldrig få tillräckligt med cola.”
”Följ med in och fråga honom.”
Mr Bowditch satt på en av stolarna jag hade burit ner. Han hade bett mig hämta en snygg skjorta och en kam. Frånsett pyjamasbyxorna som spände över fixeraren tyckte jag att han såg rätt prydlig ut. Jag oroade mig för att han skulle vara för vresig mot pappa, men det hade jag inte behövt vara. Hans tabletter hade börjat verka, men det var inte bara det; han visade sig faktiskt ha sociala färdigheter. Otränade, men de fanns där. Jag antar att vissa saker är som att cykla. ”Mr Reade”, sa han. ”Vi har faktiskt setts förr, för länge sedan, men det gläder mig att få träffa er mer officiellt.” Han sträckte fram en av sina stora, ådrade händer. ”Jag ber om ursäkt för att jag inte reser mig upp.”
Pappa skakade hand med honom. ”Tänk inte på det, och var snäll och säg George.”
”Det ska jag. Och jag heter Howard, fast det har varit förbaskat svårt att få din son att säga det. Låt mig tala om för dig vilken stor hjälp han har varit för mig. Rena pojkscouten, fast utan allt trams, om du inte har något emot att jag säger så.”
”Inte det minsta”, sa pappa. ”Jag är stolt över honom. Hur går det för dig?”
”Jag är på bättringsvägen… eller det säger åtminstone tortyrdrottningen.”
”Fysioterapeuten?”
”Det är vad de kallar henne.”
”Och här har vi en fin liten gumma”, sa pappa, böjde sig ner mot Radar och klappade henne rejält. ”Hon och jag har redan träffats.”
”Jag har hört det. Om ögonen inte bedrar mig ser det där ut som Coca-Cola.”
”Stämmer bra. Får det vara ett glas med is? Jag är rädd att den inte är kyld.”
”Cola med is vore inte dumt. En gång i tiden skulle en slurk rom i glaset ha gjort den lite extra god.”
Jag spände mig en smula, men pappa skrattade bara. ”Det kan jag inte förneka.”
”Charlie? Har du lust att hämta tre av de där höga glasen på översta hyllan och fylla dem med is?”
”Visst.”
”Du borde kanske skölja ur dem först. Det är ett bra tag sedan jag använde dem.”
Jag gjorde mig ingen brådska men lyssnade på samtalet medan jag diskade ur glasen och fyllde dem med is från mr Bowditchs gammaldags isbricka. Mr Bowditch sa att han beklagade att pappa hade förlorat sin fru, sa att han samtalat med henne några gånger på Sycamore Street (”på den tiden jag kom ut lite oftare”) och att hon verkat vara en mycket sympatisk kvinna.
”Den där jävla bron borde ha blivit asfalterad med detsamma”, sa mr Bowditch. ”Hennes död skulle ha gått att undvika. Det förvånar mig att du inte stämde kommunen.”
Han var för upptagen av att supa för att tänka på sådana saker, tänkte jag. Min gamla förbittring hade till största delen försvunnit, men inte helt. Rädsla och förlust lämnar avlagringar.