På fredagen bar jag ut Melissas väska till Hondan igen. Jag stängde bakluckan och vände mig mot henne. ”Jag har slagit upp Lynparza.”
”Det trodde jag nog att du skulle.”
”Det används mot fyra saker. Jag vet att han inte tar det mot bröstcancer eller äggstockscancer, så vilket är det? Prostatan eller det andra?” Jag hoppades desperat att det inte var bukspottskörteln. Min farfar fick det och dog mindre än ett halvår efter diagnosen.
”Patientsekretessen, Charlie. Jag får inte säga något.” Men hennes min sa mig något annat.
”Kom igen, Melissa. Du är inte läkare. Och någon har talat om det för dig.”
”Eftersom jag måste jobba med honom. För att kunna göra det måste jag ha hela bilden klar för mig.”
”Jag kan bevara hemligheter. Det vet du väl redan?” Som att jag fått hand om de smärtstillande tabletterna, trots att jag inte var tillräckligt gammal.
Hon suckade. ”Han har prostatacancer. Abrams – ortopeden som hade hand om honom – såg det på röntgenbilderna. Långt framskriden men inga metastaser. Lynparzan saktar in tillväxten på tumörer. Ibland kan det faktiskt få dem att krympa.”
”Borde han inte få mer behandling. Som kemoterapi? Eller strålning?”
Mrs Richland var ute igen. Hon viftade med fingrarna och vi viftade tillbaka.
Melissa tvekade men måste sedan ha kommit fram till att när hon gått så här långt var det ingen poäng med att sluta. ”Han träffade doktor Patterson, som är chef för onkologin på Arcadia. Han förklarade alternativen och Bowditch nobbade alla utom Lynparzan.”
”Men varför det?”
”Det är du tvungen att fråga honom om, Charlie, men gör du det så säg inget om det här samtalet. Jag skulle väl förmodligen inte bli av med jobbet, men formellt sett kunde jag bli det. Och du, det finns läkare – många läkare – som skulle säga att han gör rätt. Prostatacancer utvecklas långsamt hos gamla män. Med Lynparzan kommer han kanske att ha flera år kvar.”