Mamma promenerade nedför kullen. Där trottoaren upphörde fanns en skylt. Hon gick förbi skylten och över bron. Vid det laget höll det på att bli mörkt och hade börjat regna. Hon gick in i butiken och Irina Eliades (som förstås kallades för mrs Zippy) sa att mer kyckling skulle bli klar om tre minuter, som mest fem. Någonstans på Pine Street, inte långt från vårt hus, hade rörmokaren just avslutat sin sista uppgift den lördagen och ställde in sin verktygslåda baktill i skåpbilen.
Kycklingbitarna togs fram ur fritösen, heta och knapriga och gyllenbuna. Mrs Zippy lade åtta bitar i en kartong och gav mamma en extra vinge att äta på hemvägen. Mamma tackade henne, betalade och stannade till för att titta i tidningshyllan. Hade hon inte gjort det skulle hon kanske ha hunnit över hela bron. Vem vet? Rörmokarens skåpbil måste ha svängt in på Sycamore Street och börjat köra nedför den en och en halv kilometer långa sluttningen medan mamma bläddrade i det senaste numret av People.
Hon satte tillbaka veckotidningen, öppnade dörren och sa ”Ha en trevlig kväll” över axeln till mrs Zippy. Kanske skrek hon till när hon såg att skåpbilen skulle köra på henne, och Gud vet vad hon kan ha tänkt, men det var de sista ord hon uttalade. Hon steg ut ur butiken. Nu föll regnet kyligt och ihållande, silverblanka streck i ljuset från den ensamma gatlyktan på Zip Marts sida om bron.
Medan hon tuggade på sin kycklingvinge klev min mor ut på brons stålgaller. Strålkastarljus lyste upp henne och kastade hennes skugga långt bakom henne. Rörmokaren körde förbi skylten på andra sidan, den där det står BRODÄCKET FRYSER FÖRE VÄGBANAN! IAKTTA FÖRSIKTIGHET! Tittade han i backspegeln? Kollade han efter meddelanden på sin mobil? Han förnekade båda delar, men när jag tänker på det som hände henne den där kvällen tänker jag alltid på när pappa sa att den enda renodlade olyckshändelse han någonsin hört talas om var den där mannen som fick en meteor i huvudet.
Det fanns gott om utrymme; stålbron var betydligt bredare än den gamla träbron hade varit. Problemet var stålgallret. När han kört halvvägs över bron fick han syn på min mor och bromsade, inte därför att han körde för fort (sa han i alla fall) utan av ren instinkt. Stålgallret hade börjat frysa. Skåpbilen sladdade, svängde och kanade framåt i sidled. Min mor tryckte sig mot broräcket och tappade sin lilla kycklingvinge. Skåpbilen gled vidare, slog in i henne och fick henne att snurra bakåt längs räcket. Jag vill inte tänka på delarna som slets loss från henne under den där dödspiruetten, men ibland klarar jag inte av att låta bli. Allt jag vet är att skåpbilens front till slut drev henne in i en brostötta nästan framme vid Zip Mart-änden av bron. En del av henne föll ner i Little Rumple. Det mesta av henne stannade kvar på bron.
I plånboken har jag ett foto av oss. Jag var ungefär tre när det togs. Hon håller mig på höften. Jag har ena handen i hennes hår. Hon hade så vackert rött hår.