Förmodligen har jag aldrig någonsin cyklat lika snabbt. Jag stod på pedalerna och skar tvärs över gator utan att se mig för. Ett signalhorn tjöt, däck gnisslade och någon skrek ”Se upp var du kör din dumma jävel!”
Hur snabb jag än var slog akutvårdarna mig. När jag sladdade runt hörnet från Pine in på Sycamore, lät ena foten släpa i trottoaren för att inte trilla omkull, körde ambulansen precis i väg med blixtrande ljus och tjutande siren. Jag gick runt till köksingången. Innan jag hunnit öppna dörren for Radar ut genom hundluckan och kastade sig över mig. Jag satte mig på knä för att hejda henne från att hoppa och anstränga sina bräckliga bakben. Hon gnällde och gläfste och slickade mig i ansiktet. Försök aldrig påstå att hon inte visste att något hemskt hade hänt.
Vi gick in. En kaffekopp låg utspilld på köksbordet och stolen han alltid satt i (visst är det lustigt hur vi väljer bestämda platser och håller oss till dem) hade vält. Spisen stod fortfarande på, den gammaldags kaffebryggaren var för het för att röra och luktade bränt. Luktade som ett kemiexperiment, skulle man kunna säga. Jag stängde av plattan, tog en grytvante och flyttade bryggaren till en kall platta. Under hela tiden lämnade Radar aldrig min sida, utan lutade axeln mot mitt ben och gned huvudet mot mitt knä.
På golvet bredvid ingången till vardagsrummet låg en kalender. Det var lätt att föreställa sig vad som hade hänt. Mr Bowditch dricker kaffe vid köksbordet och kaffebryggaren står kvar på spisen för att hålla hans andra kopp varm. Ett hammarslag träffar honom i bröstet. Han spiller ut kaffet. Den fasta telefonen är inne i vardagsrummet. Han reser sig för att gå dit in, slår omkull stolen, svajar till på vägen och drar ner kalendern från väggen när han stöder sig mot den.
Retrotelefonen stod på sängen. Där låg också en tom förpackning med texten Papaverine, som jag förmodade var något de injicerat i honom innan de bar ut honom. Jag satte mig på den skrynkliga utdragssängen, smekte Radar och kliade henne bakom öronen. Det verkade alltid lugna henne.
”Han blir bra, gumman. Vänta bara så får du se. Han blir bra.”
Men för den händelse att han inte skulle bli det tittade jag under sängen, där jag enligt mr Bowditch skulle hitta allt jag behövde. Där låg revolvern i hölstret med sitt nitprydda bälte. Där låg hans nyckelknippa och en plånbok jag aldrig förr hade sett. Och där stod en gammaldags kassettbandspelare som jag hade sett ovanpå en av plastbackarna med småsaker uppe på tredje våningen. Jag tittade i bandspelarens fönster och såg att det satt en kassett i den. Han hade antingen lyssnat på något eller spelat in något. Jag var beredd att satsa på att han spelat in.
Jag stoppade nyckelknippan i en ficka och plånboken i en annan. Plånboken skulle jag ha velat stoppa i ryggsäcken, men den låg kvar i skolan. Resten av sakerna tog jag upp och lade in i kassaskåpet. Innan jag stängde dörren och snurrade på kombinationslåset gick jag ner på ena knäet och stack ner händerna till handlederna i hinken med guldkulorna. Medan jag lät dem sila mellan fingrarna undrade jag vad som skulle hända med dem om mr Bowditch dog.
Radar gnällde och skällde från trappans fot. Jag gick ner, satte mig på utdragssängen och ringde pappa. Jag talade om vad som hade hänt. Pappa frågade hur det var med honom.
”Jag vet inte. Jag har inte träffat honom. Jag ska cykla till sjukhuset nu.”
Halvvägs över den förbannade bron ringde min mobil. Jag stannade på parkeringen utanför Zip Mart och svarade. Det var Melissa Wilcox. Hon grät.
”Han dog på väg till sjukhuset, Charlie. De försökte återuppliva honom, de försökte med allt, men infarkten var för svår. Jag är ledsen, så hemskt ledsen.”
Jag sa att jag också var det. Jag tittade på Zip Marts skyltfönster. Skylten där var densamma som förr: ett fullastat fat med friterad kyckling som var BÄST I LANDET. Tårarna kom och orden blev oskarpa. Mrs Zippy såg mig och kom ut. ”Är allt bra, Cholly?”
”Nej”, sa jag. ”Det är det inte.”
Nu var det meningslöst att cykla till sjukhuset. Jag trampade tillbaka över bron och ledde sedan cykeln uppför Sycamore Street-kullen. Jag var för utmattad för att cykla, särskilt uppför den branta sluttningen. Jag stannade utanför vårt hus, men det stod tomt och skulle göra det tills min far kom hem. Under tiden fanns det en hund som behövde mig. Jag antog att hon verkligen var min hund nu.