När jag kom tillbaka till mr Bowditchs hus ägnade jag en stund åt att klappa och smeka Radar. Jag grät medan jag gjorde det, delvis av chock men också därför att det hade börjat sjunka in: där jag hade haft en vän fanns det nu ett tomrum. Smekningarna lugnade henne och lugnade mig också, misstänker jag, för jag började tänka. Jag ringde tillbaka till Melissa och frågade om han skulle bli obducerad. Hon sa att han inte skulle bli det, eftersom han inte hade dött ensam och dödsorsaken var känd.
”Coronern kommer att skriva ut en dödsattest, men han kommer att behöva något slags identitetshandling. Råkar du ha hans plånbok?”
Jag hade ju en plånbok. Den var inte samma som den mr Bowditch hade haft i fickan, den var brun och den jag hade hittat under sängen var svart, men det talade jag inte om för Melissa. Jag sa bara att jag hade den. Hon sa att det inte var någon brådska, vi visste ju allihop vem han var.
Men det började jag undra över.
Jag googlade Leon Braddocks nummer och ringde honom. Samtalet var kort. Braddock sa att alla mr Bowditchs affärer var i ordning, eftersom han inte hade väntat sig att få leva mycket längre.
”Han sa att han inte tänkte köpa några gröna bananer. Det tyckte jag var oemotståndligt.”
Cancern, tänkte jag. Det var på grund av den han ordnat upp sina affärer. Det var den han väntade sig att dö av, inte en hjärtattack.
”Kom han till ert kontor?” frågade jag.
”Det gjorde han. Tidigare i månaden.”
Medan jag var i skolan, alltså. Och han hade inte sagt ett ord om det.
”Jag slår vad om att han tog en Ubber.”
”Ursäkta?”
”Det var ingenting. Melissa – hans fysioterapeut – säger att någon, coronern antar jag, behöver se någon identitetshandling för att kunna utfärda dödsattesten.”
”Ja, javisst, det är bara en formalitet. Tar ni den med er till receptionen i sjukhuset så tar de en fotokopia. Körkort om han fortfarande har något, fast jag skulle tro att till och med ett utgånget skulle duga. Någonting med ett foto. Det är ingen brådska, sjukhuset lämnar ändå ut kroppen till begravningsbyrån. Jag förmodar att ni inte känner till vilken byrå…”
”Crosland”, sa jag. Det var den som hade tagit hand om min mor. ”Den ligger här i Sentry.”
”Utmärkt, utmärkt. Jag tar hand om kostnaderna. Han deponerade pengar här inför just den beklagliga eventualiteten. Var snäll och informera mig om arrangemangen. Era föräldrar kan kanske ta hand om dem. Efter begravningen vill jag gärna träffa er, mr Reade.”
”Mig? Varför det?”
”Det kommer jag att informera er om när vi ses. Jag tror att det kommer att bli ett givande samtal.”