Jag samlade ihop Radars mat, skål och medicin. Aldrig i livet att jag tänkte lämna henne kvar i huset, där hon bara skulle vänta på att hennes husse skulle komma hem. Jag satte fast kopplet på hennes halsband och promenerade med henne nedför kullen. Hon gick långsamt men stadigt och klev utan problem uppför verandatrappan. Vid det här laget var hon bekant med huset och gick genast till sin vattenskål. Sedan lade hon sig ner på sin matta och somnade.
Pappa kom hem kort efter klockan tolv på dagen. Jag vet inte vad han såg i mitt ansikte, men han tog en enda titt på mig och drog in mig i en hård omfamning. Jag började gråta igen, en hel flod den här gången. Han kupade handen om huvudet på mig och gungade mig som om jag fortfarande vore en liten pojke. Det fick mig att gråta ännu mer.
När gråten till slut upphörde frågade han om jag var hungrig. Jag sa att jag var det, och han gjorde äggröra på ett halvdussin ägg och hackade i rejält med lök och paprika. Vi åt och jag talade om för honom vad som hade hänt, men det fanns mycket jag inte berättade för honom – revolvern, ljuden från skjulet, hinken med guld i kassaskåpet. Jag visade honom inte nyckelknippan heller. Jag tänkte att jag kanske snart skulle tala om alltihop, och att han förmodligen skulle skälla ut mig för att jag hade hållit det hemligt för honom, men det riktigt knäppa tänkte jag behålla för mig själv tills jag hade lyssnat på det där kassettbandet.
Plånboken visade jag honom. I sedelfacket fanns fem dollarsedlar av ett slag jag aldrig förr hade sett. Pappa sa att de var silvercertifikat, inte alltför sällsynta, men minst lika retro som mr Bowditchs teve och gamla spis. Där låg också tre ID-handlingar: ett socialförsäkringskort utställt på Howard A. Bowditch, ett laminerat kort som intygade att Howard A. Bowditch var medlem av Amerikanska Skogshuggarförbundet, och ett körkort.
Jag såg fascinerat på fotot på Skogshuggarförbundskortet. Mr Bowditch såg ut att vara runt trettiofem, absolut inte äldre än fyrtio. Han hade tjockt och flammande rött hår, bakåtkammat i prydliga vågor från en slät panna, och han visade upp ett självsäkert leende som jag aldrig hade sett. Visst hade jag sett leenden, till och med ett och annat flin, men ingenting så här sorglöst. Han hade på sig en rutig flanellskjorta och såg tveklöst ut som en typisk skogshuggare.
En enkel skogshuggare, hade han för inte särskilt länge sedan sagt till mig. Sagorna är fulla av dem.
”Det här är väldigt, väldigt bra”, sa pappa.
Jag tittade upp från kortet jag höll i. ”Vad då?”
”Det här.”
Han räckte mig körkortet, som visade mr Bowditch i ungefär sextioårsåldern. Han hade fortfarande gott om rött hår, men det hade glesnat och kämpade en förlorad kamp mot det vita. Körkortet hade varit giltigt till 1996, enligt det som stod tryckt under hans namn, men vi visste bättre. Pappa hade kollat det på nätet. Mr Bowditch hade en bil (någonstans), men hade aldrig haft något körkort utfärdat i Illinois… vilket det här hävdades vara. Jag gissade att mr Heinrich kunde ha känt någon som var duktig på att tillverka falska körkort.
”Varför?” frågade jag. ”Varför skulle han?”
”Han kan ha haft många skäl, men jag tror att han måste ha känt till att ingen giltig dödsattest kan utfärdas utan åtminstone något slags identifikation.” Pappa skakade på huvudet, inte irriterat utan beundrande. ”Det här, Charlie, var hans begravningsförsäkring.”
”Vad ska vi göra med det?”
”Det är bara att acceptera det. Han hade säkert hemligheter, men jag tror inte att han någonsin rånade banker i Arkansas eller sköt sönder barer i Nashville. Han behandlade dig väl och sin hund väl och det är gott nog för mig. Jag tycker att han bör bli begravd med sina små hemligheter, såvida inte hans advokat känner till dem. Eller tycker du något annat?”
”Nej, det gör jag inte.” Vad jag tänkte var att han nog sjutton hade haft hemligheter, men knappast några små. Såvida man inte betraktade en förmögenhet i guld som liten, vill säga. Och dessutom fanns det något i hans skjul. Eller hade funnits, innan han sköt det.