Howard Adrian Bowditch lades till vila bara två dagar senare, torsdagen den tjugosjätte september 2013. Minnesstunden ägde rum på Croslands begravningsbyrå och han begravdes på Sentry’s Rests begravningsplats, som också var min mors sista viloplats. På min fars begäran ledde pastor Alice Parker den interdenominella akten – hon hade också officierat vid min mors minnesakt. Pastor Alice höll det kort, men trots det hade jag gott om tid att fundera. En del handlade om guldet, men betydligt mer om skjulet. Han hade skjutit någonting där inne, och upphetsningen hade dödat honom. Det tog ett litet tag, men jag var övertygad om att det var så.
Närvarande vid minnesstunden på begravningsbyrån och vid graven var George Reade, Charles Reade, Melissa Wilcox, mrs Althea Richland, en advokat som hette Leon Braddock och Radar, som sov under begravningsceremonin och höjde rösten bara en gång, vid graven: hon ylade när kistan sänktes i marken. Det där låter förstås både sentimentalt och otroligt. Jag kan bara säga att det hände.
Melissa kramade mig och kysste mig på kinden. Hon sa att jag skulle ringa om jag ville prata, och jag sa att jag skulle göra det.
Jag återvände till parkeringsplatsen tillsammans med pappa och advokaten. Radar gick långsamt bredvid mig. Braddocks Lincoln stod parkerad bredvid vår oansenliga Chevy Caprice. Inte långt därifrån stod en bänk i skuggan av en ek vars blad höll på att gulna. ”Vi kan kanske sätta oss här en liten stund”, sa Braddock. ”Jag har något rätt viktigt att tala om för er.”
”Vänta”, sa jag. ”Fortsätt framåt.” Jag hade ögonen på mrs Richland, som hade vänt sig om för att titta, precis som hon alltid gjort på Sycamore Street, med ena handen höjd för att skugga ögonen. När hon såg att vi var på väg mot bilarna – eller såg ut att vara det – satte hon sig i sin och körde i väg.
”Nu kan vi sätta oss”, sa jag.
”Jag förmodar att damen är av det nyfikna slaget”, sa Braddock. ”Kände hon honom?”
”Nej, men mr Bowditch sa att hon var en skvallertacka, och han hade rätt.”
Vi satte oss på bänken. Mr Braddock hivade upp portföljen i knäet och låste upp den. ”Jag sa att vi skulle ha ett givande samtal, och jag tror att ni kommer att hålla med när ni får höra vad jag har att säga er.” Han tog fram en mapp och ur mappen en tunn bunt papper som hölls ihop med ett förgyllt gem. Överst på det första papperet stod SISTA VILJA OCH TESTAMENTE.
Pappa började skratta. ”Herregud, han har testamenterat något till Charlie.”
”Inte precis”, sa Braddock. ”Han har testamenterat allting till Charlie.”
Jag sa det första som flög in i skallen på mig, vilket inte var särskilt artigt. ”Skitsnack!”
Braddock log och skakade på huvudet. ”Det här är en nullum cacas statum, som vi advokater säger – en skitfri situation. Han har givit dig huset och tomten det står på. Som råkar vara en mycket rejäl tomt, värd åtskilliga hundratusen. Närmare en miljon, med tanke på fastighetspriserna i Sentry’s Rest. Allting i huset är också ditt, samt en bil som för närvarande är uppställd i samhället Carpentersville. Och hunden, förstås.” Han böjde sig fram och klappade Radar. Hon tittade upp ett ögonblick och lade tillbaka huvudet på tassarna.
”Är det här verkligen sant?” frågade pappa.
”Advokater ljuger aldrig”, sa Braddock och tänkte sedan efter. ”Åtminstone ljuger de inte när det gäller sådana här saker.”
”Och han hade inga släktingar som kan bestrida testamentet?”
”Det får vi veta när testamentet lämnas in till rätten för godkännande. Men han hävdade att han inte hade några.”
”Är det… får jag ändå gå in i huset?” frågade jag. ”Jag har ju en del av mina saker där. Mest kläder, men också… ja…” Jag kunde inte komma på vad jag mer hade i nummer 1. Det enda jag kunde tänka på var det mr Bowditch hade gjort någon dag tidigare i månaden medan jag hade varit i skolan. Han kunde ha förändrat hela mitt liv medan jag hade läxförhör i historia eller övade basket i gympasalen. Det var inte guldet jag tänkte på just då, eller skjulet, eller revolvern, eller kassettbandet. Jag försökte bara få in i skallen att jag numera ägde (eller snart skulle äga) översta delen av Sycamore Hill-kullen. Och varför? Bara därför att jag en kylig aprileftermiddag hade hört Radar yla på bakgården till det som ungarna kallade Psychohuset.
Under tiden pratade advokaten på. Jag blev tvungen att be honom börja om.
”Jag sa att du självfallet får gå in. Det är ju faktiskt ditt, hela rubbet. Eller kommer att vara det så fort testamentet blir godkänt.”
Han lade tillbaka testamentet i foldern, lade tillbaka foldern i portföljen, låste den och reste sig upp. Ur fickan halade han upp ett visitkort och gav det till min far. Sedan kom han kanske ihåg att det inte var pappa som var testamentstagare till en egendom värd åtskilliga hundratusen (närmare en miljon), och gav mig också ett kort.
”Ring om ni har några frågor, och självfallet kommer jag att höra av mig. Jag tänker begära att domstolsprocessen skyndas på, men den kan fortfarande ta så mycket som ett halvår. Jag ber att få gratulera, unge man.”
Pappa och jag skakade hand med honom och såg efter honom medan han gick till sin Lincoln. Min far är normalt sett inte mycket för svordomar (till skillnad från mr Bowditch, som hade haft svårt att ens säga räck mig saltet utan att lägga till ett för helvete), men medan vi satt där på bänken, fortfarande för överväldigade för att resa oss upp, gjorde han ett undantag. ”Det var som fan.”
”Eller hur?” sa jag.