Jag insåg att det fanns en sak jag måste göra innan pappa dök upp, och framför allt innan polisen gjorde det. Om jag tänkte ljuga, vill säga, och få lögnen att hålla. Jag ordnade det och gick sedan ut för att vänta. Min far kom körande uppför kullen och parkerade vid trottoarkanten. Han hade inte tagit med sig Radar, och det gladde mig, för att få se sitt hus förstört skulle ha gjort henne ännu mer upprörd än hon redan var över allt som förändrats i hennes liv.
Pappa gick runt på nedervåningen och betraktade förödelsen. Jag stannade i köket, plockade upp grytor och stekpannor och ställde tillbaka dem. När pappa kom tillbaka hjälpte han mig att skjuta tillbaka spisen mot väggen. ”Milda makter, Charlie. Vad tror du om allt det här?”
Jag sa att jag inte visste, fast jag hade en känsla av att jag gjorde det. Jag visste bara inte vem. ”Kan du vänta här på polisen, pappa? Jag tänker gå över gatan en stund. Mrs Richland är hemma, jag såg hennes bil. Och jag vill prata med henne.”
”Den där skvallertackan?”
”Just det.”
”Borde du inte låta polisen ta hand om det?”
”Har hon sett något säger jag till dem att prata med henne.”
”Det verkar väl inte troligt. Hon var ju också på begravningen.”
”Jag vill ändå prata med henne. Hon kan ju ha sett något tidigare.”
”Typer som kollade in huset?”
”Kanske.”
Jag behövde inte knacka på hennes dörr, för hon stod på sin vanliga post nere vid början på infarten. ”Hejsan, Charlie. Är allt som det ska? Din far verkade ha väldigt bråttom hit. Och var har du hunden?”
”Hemma hos mig. Mrs Richland, någon har brutit sig in hos mr Bowditch medan vi var på begravningen. Huset är en enda röra.”
”Herregud, är det sant?” Hon lade handen mot bröstet.
”Har ni sett något konstigt här? Under de senaste dagarna? Någon som inte hör hemma på gatan?”
Hon tänkte efter. ”Nja, det tror jag faktiskt inte. Bara några av de vanliga buden, du vet – Federal Express, UPS, den där mannen som sköter Houtons gräsmatta… det måste då kosta dem en rejäl slant… brevbäraren i sin lilla bil… hur stora skador har det blivit? Stal de någonting?”
”Jag vet faktiskt inte så mycket ännu. Och polisen kommer kanske att vilja…”
”Prata med mig? Ja, naturligtvis! Med nöje! Men om det hände medan vi var på begravningen…”
”Ja, jag vet. Men tack i alla fall.” Jag vände för att gå.
”Där var förstås den där konstiga lille mannen som sålde tidningsprenumerationer”, sa hon. ”Fast det var innan mr Bowditch hade dött.”
Jag vände mig tillbaka. ”Var det?”
”Ja. Du måste ha varit i skolan då. Han hade en sådan där väska som brevbärarna brukade ha förr i tiden. Det satt en klisterlapp på den där det stod AMERIKANSKA PRENUMERATIONSTJÄNSTEN. Jag tror att det var så det stod, och i den hade han en massa provexemplar – Time, Newsweek, Vogue, sådana där. Jag sa till honom att jag inte ville ha några veckotidningar, att jag läser allt jag vill på datorn. Visst är det väldigt mycket enklare, tycker du inte? Och så väldigt mycket miljövänligare när man slipper allt papper som bara hamnar på soptippen.”
De miljömässiga fördelarna med att läsa på internet intresserade mig inte. ”Knackade han på i fler hus här på gatan?” Det ante mig att om någon kunde svara på den frågan skulle det vara hon.
”En hel del. Jag vill minnas att han gick över till mr Bowditch, fast han öppnade inte. Han kände sig väl för krasslig. Eller… jag tror faktiskt inte att han var särskilt förtjust i att få besök, om jag ska vara ärlig. Det gläder mig att du blev vän med honom. Så sorgligt att han är borta nu. När det är djur brukar folk säga att de har korsat regnbågsbron. Visst är det fint sagt, tycker du inte det?”
”Jo, det är fint.” Jag avskydde det.
”Jag antar väl att hans hund kommer att korsa regnbågsbron snart. Den stackarn har ju blivit så mager och vit om nosen. Tänker du behålla honom?”
”Radar? Javisst.” Jag brydde mig inte om att tala om för henne att Radar var en tik. ”Hur såg den där tidningsförsäljaren ut?”
”Åh, han var bara en lustig liten man som både gick och pratade lite udda. Han liksom skuttade lite när han gick, nästan som ett barn, och när jag sa att jag inte ville ha några tidningar sa han right-o, så där som de säger i England. Fast han lät ju lika amerikansk som du eller jag. Tror du att det var han som bröt sig in? Han såg verkligen inte farlig ut. Bara en lustig liten man som pratade konstigt. Han sa ha-ha flera gånger.”
”Ha-ha?”
”Ja. Det var inte som att han skrattade, han sa bara ha-ha. Sjuttio procents rabatt på lösnummerpriset, damen, ha-ha. Och han var liten för att vara karl. Lika lång som jag. Tror du att det var han?”
”Förmodligen inte”, sa jag.
”Han hade White Sox-keps, det kommer jag ihåg, och manchesterbyxor. Kepsen hade en röd ring på framsidan.”