Jag ville genast börja städa upp, men pappa sa att vi borde vänta på polisen. ”De kommer nog att vilja dokumentera brottsplatsen.”
Ungefär tio minuter senare dök de upp i en patrullbil och en omärkt sedan. Mannen som körde den omärkta bilen var vithårig och hade rejält stor mage. Han presenterade sig som kriminalinspektör Gleason och de två uniformerade poliserna som assistenterna Whitmark och Cooper. Whitmark hade en videokamera och Cooper hade en liten låda som påminde om en lunchbox och som jag antog innehöll sådant de behövde för att samla in bevis.
Inspektör Gleason betraktade förödelsen med eftertrycklig brist på intresse. Då och då drog han undan sin rutiga kavaj för att hissa upp byxorna. Jag gissade att han inte kunde vara mer än ett eller ett par år från att få en guldklocka eller ett metspö i pensionspresent. I väntan på den dagen satt han av tiden.
Han instruerade Whitmark att filma vardagsrummet och skickade upp Cooper på andra våningen. Han ställde några frågor (och riktade dem till pappa, trots att det var jag som upptäckte inbrottet) och krafsade ner svaren i en liten anteckningsbok. Sedan smällde han igen anteckningsboken, stoppade den i innerfickan på kavajen och hissade upp byxorna. ”Dödsannonstjuvar. Har sett det hundra gånger.”
”Vad är det för något?” frågade jag. När jag sneglade på pappa såg jag att han redan visste det. Kanske hade vetat det så fort han kommit in i huset och sett sig omkring.
”När stod hans dödsannons i tidningen?”
”I går”, sa jag. ”Hans fysioterapeut beställde blanketten från tidningen så fort han hade dött och jag hjälpte henne att fylla i den.”
Gleason nickade. ”Jepp, jepp, har sett det hundra gånger. De där likskändarna läser tidningen och tar reda på när begravningen ska äga rum så att huset är tomt. Sedan bryter de sig in och tar allt som verkar värdefullt. Ni bör se er omkring, göra en lista på allt som saknas och komma in till stationen med den.”
”Vad tror ni om fingeravtryck?” frågade pappa.
Gleason ryckte på axlarna. ”De hade handskar. Alla tittar på snutserierna nuförtiden, särskilt buset. I sådana här fall brukar vi aldrig…”
”Inspektören!” Det var Cooper som ropade från övervåningen. ”Det finns ett kassaskåp här uppe i sovrummet.”
”Minsann, det låter höra sig”, sa Gleason.
Vi gick upp med Gleason först. Han rörde sig långsamt, liksom hivade sig upp med hjälp av ledstången, och när vi kommit upp flåsade han och var röd i ansiktet. Han hivade upp byxorna och gick in i mr Bowditchs sovrum. Där böjde han sig fram och tittade på kassaskåpet. ”Aha. Någon har försökt och misslyckats.”
Det kunde jag ha talat om för honom.
Whitmark – som jag gissade var kårens egen filmfotograf – kom in och började filma.
”Ska jag kolla efter fingrar, inspektörn?” frågade Cooper. Han hade redan börjat öppna sin lilla lunchlåda.
”Här kan vi ju ha tur”, sa kriminalutredaren (jag använder ordet med tvekan). ”Killen kan ju ha tagit av sig handskarna för att pröva med låset när han insåg att han inte kunde bryta upp skåpet.”
Cooper penslade svart pulver över framsidan på skåpet. En del fastnade men det mesta silade ner på golvet. Mer skräp som jag skulle få städa upp. Cooper betraktade sitt hantverk och klev åt sidan så att Gleason kunde titta.
”Avtorkat”, sa han, rätade på sig och gav brallorna ett extra häftigt ryck. Självklart var det avtorkat. Jag hade själv gjort det efter att jag ringt polisen. Det var förstås möjligt att inbrottstjuven hade lämnat kvar sina fingeravtryck, men trots det måste skåpet torkas av eftersom mina avtryck också fanns där.
”Ni råkar väl inte möjligen kunna kombinationen?” Den frågan riktade han också till min far.
”Jag har aldrig ens varit inne i det här rummet förrän i dag. Fråga Charlie. Det var han som var gamlingens vårdare.”
Vårdare. Det var förstås sant, men det slog mig ändå som lustigt. Mest kanske därför att man nästan alltid sa det bara om vuxna.
”Ingen aning”, sa jag.
”Mm.” Gleason böjde sig över skåpet igen, men bara för ett ögonblick, som om det slutat intressera honom. ”Den som ärver kåken blir tvungen att ta hit en låssmed. Eller om det inte hjälper, en kassaskåpssprängare som är bra med nitro. Jag känner ett par som sitter på kåken i Stateville.” Han skrattade. ”Fast förmodligen finns där inget särskilt, bara gamla papper och kanske några manschettknappar. Kommer ni ihåg det där ståhejet om Al Capones kassaskåp? Där gjorde allt Geraldo Rivera bort sig rejält. Nåja. Kom in på stationen så får ni göra en fullständig anmälan, mr Reade.”
Han pratade till pappa igen. Ibland fattar jag verkligen varför kvinnor blir förbannade.