Jag tillbringade natten i vårt lilla gästrum på bottenvåningen. När min mor levde var det hennes kontor och syrum och så hade det förblivit under åren när pappa söp, lite som ett museum. När han hade varit nykter i ungefär ett halvår hade pappa (med min hjälp) möblerat om det till ett sovrum. Ibland sov Lindy över där, och ett par gånger killar som just blivit nyktra och som pappa hjälpte på vägen, för det är så medlemmar i AA väntas bete sig. Jag sov där natten efter mr Bowditchs begravning och inbrottet i hans hus, så att Radar skulle slippa försöka ta sig uppför trappan. Jag lade en filt på golvet åt henne och hon somnade genast, hoprullad med nosen mot svansen. Själv var jag vaken längre, eftersom sängen i rummet var för kort för någon som var en och nittiotre, men också därför att jag hade mycket att tänka på.
Innan jag släckte lampan googlade jag Amerikanska prenumerationstjänsten. Det fanns en sådan, men den hette prenumerationstjänster, i plural. Det var förstås bara en bokstav som skilde och mrs Richland kunde helt enkelt ha sett fel, men firman jag hittade var en samverkansorganisation och var enbart verksam på nätet. Inga dörrknackare. Jag funderade på om killen varit en autentisk dödsannonstjuv som kollat in trakten… men så kunde det ju inte vara, eftersom han kånkat runt på sin tidningsväska i kvarteret redan innan mr Bowditch hade dött.
Jag trodde att det var tidningsförsäljaren som hade dödat mr Heinrich. Och hur hade förresten Heinrich egentligen dött? Det hade inte stått i tidningsartikeln. Var det möjligt att den lille mannen som sa right-o och ha-ha hade torterat honom innan han dödat honom? För att få namnet på mannen som hade gömman med guld?
Jag vände mig från högra till vänstra sidan. Fötterna stack ut och jag drog ner överlakanet och filten över dem.
Eller kanske hade det inte behövts någon tortyr. Kanske hade mr Right-O bara sagt åt Heinrich att han inte skulle bli dödad om han avslöjade namnet.
Jag vände mig från vänster sida tillbaka till höger. Drog ner lakanet och filten igen. Radar höjde på huvudet, gav till ett gläfsande läte och somnade om.
En annan fråga: hade kriminalinspektör Gleason pratat med mrs Richland. Skulle han i så fall dra slutsatsen att någon hade utsett mr Bowditch till måltavla innan han hade dött? Eller skulle han kanske bara förmoda att den lille mannen var en alldaglig dörrförsäljare? Om han nu ens besvärade sig med att fråga, förstås.
Och så jackpotfrågan. Om mr Right-O Ha-Ha fortfarande var ute efter guldet, skulle han i så fall komma tillbaka?
Höger till vänster. Vänster till höger. Dra ner lakan och filt.
Vid något tillfälle kom jag fram till att ju förr jag lyssnade på mr Bowditchs bandinspelning desto bättre. Efter det somnade jag äntligen. Jag drömde att den lille mannen som skuttade när han gick höll på att strypa mig, och när jag vaknade nästa morgon hade jag lakanet och filten ända uppe runt halsen.