Har din far kollat upp mig, Charlie? Det slår jag vad om att han har gjort. Jag skulle definitivt ha gjort det om jag varit i hans ställe. Och jag slår vad om att han med sitt jobb har de resurser som behövs. I så fall kommer han att ha upptäckt att någon som hette Adrian Bowditch – som han skulle ha trott var min far eller kanske troligare min farfar – köpte marken där det här huset står år 1920. Men han var vare sig min far eller farfar. Han var jag. Jag föddes som Adrian Howard Bowditch år 1894. Vilket innebär att jag är så gott som 120 år gammal. Huset stod klart 1922. Eller kanske 1923, jag minns inte exakt. Och skjulet, förstås, skjulet får vi inte glömma. Det byggdes till och med före huset, och jag gjorde det med egna händer.
Den Howard Bowditch du känner är en karl som gillar att hålla sig och sin hund… jag får ju inte glömma Radar… för sig själva. Men Adrian Bowditch, min förmodade far, var tvärtom en riktig vagabond. Sycamore Street nummer 1 här i Sentry’s Rest var hans hemmabas, men han reste omkring lika stor del av tiden som han var här. Varje gång jag kom tillbaka såg jag nya förändringar i samhället, som i en serie fotografier. Det upplevde jag som fascinerande men samtidigt som lite deprimerande. Jag kände det som om så mycket i Amerika utvecklades i fel riktning, och fortsätter att göra det, men jag antar att den saken varken hör hit eller dit.
Jag kom tillbaka för sista gången som Adrian Bowditch år 1969. År 1972, när jag var sjuttioåtta år gammal, anställde jag en alltiallo som hette John McKeen – en förträfflig äldre karl, mycket pålitlig, du hittar honom i stadsarkiven om du känner för att se efter – och gav mig i väg på min sista resa. Jag sa att jag skulle till Egypten, men det var inte dit jag begav mig, Charlie. Två år senare, 1975, kom jag tillbaka men nu som min son, Howard Bowditch, ungefär fyrtio år gammal. Howard hävdades ha levt större delen av livet dittills utomlands med sin mor, som separerat från sin man. Just den detaljen har jag alltid varit förtjust i. Separation känns på något sätt mer verkligt än skilsmässa eller död. Dessutom är det ett tilltalande ord, fullt av känsla. Eftersom Adrian Bowditch förmodades ha dött i Egypten bosatte jag mig på familjegodset och bestämde mig för att stanna kvar. Det förelåg inga tvivel om äganderätten. Jag hade testamenterat egendomen till mig själv. Dråpligt, eller vad tycker du?
Innan jag berättar resten för dig vill jag att du stoppar bandet och går ut till skjulet. Du kan öppna det; du har ju mina nycklar. Åtminstone hoppas jag att du har dem. Det finns ingenting där inne som kan skada dig, plankorna är tillbaka på plats och blocken håller dem kvar. Milda tid så tunga de var. Men ta med dig min revolver om du känner för det. Och ta ficklampan också, den som finns inne i köksskåpet. Det finns belysning i skjulet, men du kommer ändå att behöva ficklampan. Du kommer att förstå varför. Ta dig en titt på det som finns att se. Den du hörde först kommer att vara så gott som borta, kanske helt, men återstoden av den jag sköt kommer fortfarande att finnas där. Åtminstone det mesta av den. När du har tagit en flukt, som vi sa förr i tiden, så kom tillbaka och lyssna på resten. Gör det nu. Lita på mig, Charlie. Jag förlitar mig på dig.