DET var en kille, han hette Karamanlis, eller nåt i den stilen: Karakou? Karakalv? Karakull? Karanåt, helt enkelt. Hur som helst, ett rätt ovanligt namn, ett namn som stod ut, som man inte glömde i första taget.

Det hade kunnat vara en armenisk abstraktionist från Parisskolan, en bulgarisk fribrottare, en storfräsare från Makedonien, nån från de där krokarna helt enkelt, från Balkan, en yoghurtofag, en slavofil, en turk.

Men för tillfället var han, sen fjorton månader tillbaka, inte mer än menig, andra klass, i ett trängregemente i Vincennes.

Och han var kompis med vår gamle polare, självaste Henri Pollak, fanjunkare, som hade fått frisedel från Algeriet och territorierna (en sorglig historia: föräldralös redan som spädbarn, oskyldigt offer, lämnad åt sitt öde i storstadens rännsten när han bara var en liten stackare på fjorton veckor) och som levde ett dubbelliv: så länge solen sken junkade han omkring, läxade upp rekryterna, ristade hjärtan med pilar och detersiva slagord på toadörrarna. Men så snart klockan slog arton trettio sadlade han en hackande liten motorvelociped (med kromat styre) och återvände i ilfart till sina hemtrakter i Montparnasse (för han var född i Montparnasse), där han hade sin käresta, sin lya, oss sina polare och sina älskade böcker, han metaformoserades där till en stilig ungling, enkelt men propert klädd i grön pullover med röda ränder, brallor som korvade sig vid fotknölarna, ett par riktigt dojiga dojor, och kom ner till oss, sina polare, som satt på kafé och pratade käk, bio och filosofi.

Och nästa morgon drog samme Pollak Henri på sig uniformen, khakiskjortan, khakibyxorna, khakimössan, khakislipsen, khakijackan och den beige regnrocken över löparskorna, satt upp på sin hackande lilla motorvelociped (med kromat styre), for med tungt hjärta samma väg i motsatt riktning och lämnade så bakom sig sina älskade böcker, oss sina polare, sin lya och sin käresta, och för den delen Montparnasse, sina hemtrakter (för det var där han hade blivit född), för att återvända till Fort Neuf i Vincennes där en hel dags slit väntade, precis som alla de andra fyrahundrasjuttioen dagar den Helvetes Jävla Militärtjänsten redan hade utsatt honom för och de trehundranio och sjuttio han fortfarande hade kvar (men vi ska inte gå händelserna i förväg).

Han knep ihop läpparna, Pollak Henri, rätade på ryggen, satte hakan i vädret, när han passerade den stora trefärgade flaggan, vaktkuren, kaptenen, som han hälsade på, löjtnanten, som han hälsade på, fanjunkaren-och-biträdande-plutonchefen-samt-tillförordnade-adjutanten, som han inte längre hälsade på utan i stället föredrog att byta trottoar eftersom de var osams, samt de meniga, den tappre Karatjoff, den tappre Falempain, Van Ostrack (en förbannad rasist) och lille Laverrière, vars smeknamn var Isbrytaren, som samtliga hälsade tillbaka med diverse fågelläten, för han var rätt populär, den där Pollak Henri.

Så började en hård dag av militärt slit, med rapporter, uppställningar, återuppställningar, stelnad ärtpuré, ljummet öl, kvartsflaskor rödtjut, slavgöra, dötid, stilövningar, rostiga konservburkar som träffsäkra kängor sparkade så att de flög längs sönderbrända gräsmattor, cigg, fimpar, taggar.

Och den majestätiske Apollon skred i sakta mak emot Zenit. Tiden rann som genom ett timglas fyllt med sandsten. (Läsaren beklagar sig säkert över denna banala bild, men borde likväl vara kapabel att uppskatta dess geologiska relevans.)

Och knappt hade den artonde timmens ivrigt efterlängtade trettionde minut slagit halv förrän Henri Pollak, vår polare, såvida han inte hade vakttjänst, eller permissionsförbud, eller var brandvakt, eller satt i arresten förstås, tryckte Karabinowicz, Falempains, Van Ostracks, den förbannade rasisten, och lille Laverrières (vars smeknamn var Isbrytaren) slappa händer, stoppade nattpermissionssedeln i khakijackans vänstra ficka, efter att den i vanlig ordning hade stämplats av veckan, sadlade sin hackande lilla motorvelociped (med kromat styre), hälsade reglementsmässigt på vakthavande löjtnanten, munskänken, tillförordnade adjutanten, blockäldsten, veckobefälet, dagkorpralen och killarna i vakten som hyllade honom med diverse djurläten, för han var rätt omtyckt, Henri Pollak (ödmjuk, förstklassig, ett hjärta av guld trots ett något oborstat yttre), och likt Minervas uggla vid timmen då lejonen släcker sin törst tog han flykt, återvände snabbt som den drömögda sparvhöken till Montparnasse där han hade sett dagens ljus och där hans käresta, hans lya, vi hans polare och hans älskade böcker väntade, krängde av sig den avskyvärda uniformen, förvandlade sig i en handvändning till ren och skär civilist, med lätt bröst i kashmirbrynjan, benen som gjutna i ett par djinns, fötterna nedsänkta i ett par ingådda loafers, och kom ner till oss, sina polare, på kaféet mitt emot, där vi satt och pratade om Lukasse, Heliphore, Hégueule och andra excentrici av samma skrot och korn, allt medan tiden led och vi med den, för vi var alla en smula galna på den tiden.

Ach! Kom igen, soldaterna levde väl ändå livets glada dagar!