MEN kan man tänka sig att en dag så, krasch, rasade allt sönder och samman!

Klockan måste ha varit två, halv tre, kanske till och med kvart i tre.

Och den ovan nämnde Karafon besökte den ovan nämnde Pollak Henri (sa jag att vi var gamla polare?) och, för att citera den berömde fabulisten,

Honom dessa fagra ord bestod:

»Mina häpna öron har nåtts av en nyhet som på en och samma gång gjorde mig paff, perplex, patetisk, passiv och på gränsen till putrid: vår Högste, närmast Himmelske (ärat vare hans namn) befälhavare ska visst ha beslutat, man vet inte med säkerhet om det var ett plötsligt infall eller om det hela skedde efter moget övervägande, han ska alltså visst ha beslutat, vår Högste befälhavare, att ge ansvarig kapten på mobiliseringsavdelningen den mödosamma uppgiften att upprätta en lista över vilka av oss som, så snart tillfälle ges, ska skickas i väg för att med vårt blod vattna de ädla afrikanska kullar som tack vare vår stolta historia har införlivats i det franska riket. Det tycks inte omöjligt, utan snarare troligt, att det namn som min familj i fem generationer har burit med ära och värdighet, och som därefter obefläckat har anförtrotts mig, finns upptaget på denna lista.«

Och så började den arme Karaplasm böla som en liten barnunge.

»Såja, såja«, sa fanjunkare Pollak Henri, vår polare, hånfullt, för helst skulle han ha velat vara nån helt annanstans, till exempel i sina hemtrakter i Montparnasse, där han hade blivit födslad och där han hade sin stora kärlek, sin spartanska enrummare, oss sina polare och sin Oscarbokhylla som han hade lurat till sig av sin bästa vän (det var jag som var hans bästa vän).

»Förblånade filomaki«, fortsatte Karamagnole ogenomträngligt, »freda mig för militarism; jag gillar inte krig, jag vill inte åka i väg och slåss; jag vill inte åka till Algeriet; jag vill stanna i Paris där jag har en tjej som jag är galen i; jag vill hålla henne i mina stora, starka armar.«

»Äh! Vad vill du jag ska göra åt det?« sa vår vän Pollak Henri (fanjunkare) lättsamt och filosofiskt, för han irriterade sig på det plötsliga utbrottet av lyrism.

»Min vän, min käre vän, ärade kollega, gamle vapendragare, landsman, morsgris«, fortsatte den förträfflige Karalerowicz, »lämna mig inte åt mitt öde, förbarma dig, kom till min undsättning!«

»Äh! Vad vill du jag ska göra?« återtog fanjunkare Henri Pollak, vår polare, hemmahörande i Montparnasse, där som han var kommen till världen och där som man just i detta nu kunde finna hans lilla fästmö, hans ombonade krypin, hans små kamrater (det var vi som var hans små kamrater) och hans inbundna samling av tidskriften Science et Vie.

»Ta din djip«, proklamerade den andre med kentaurstämma, »ta din djip«, upprepade han, »och kör på mig. Krossa foten på mig så jag aldrig mer kan använda den för mordicida syften. Och lidande och plågad får släpa mig från militärsjukhus till sjukhusmilitär. Och konvalescensens goda fe rör sitt trollspö över mig. Välsignar mig med längsta möjliga uppskov. Och jag kan tillbringa det till sängs hos tjejen jag är galen i, var annars, och sen får vi vänta och se. Algerierna ger oss på nöten. Och kanske man till och med sluter fred just då.«

»Va? Va sa du?« utbrast vännen Pollak Henri, dubbelvikt av denna extravaganta begäran.

Varpå han förklarade att – sakta i backarna – det var helt uteslutet att hitta på några dumheter utan att tänka efter först, att han fick se till att se över saken, att han där ute, i det civila, i Montparnasse från vart han var bördig ifrån, då det var där han var född, hade sina kompisar (det var vi som var hans kompisar), och att han, först och främst, skulle komma att gå och fråga dem vad de tänkte om saken.

Sagt och gjort, när klockan slog arton trettio sadlade fanjunkare Pollak Henri, för vilken jag än en gång vill passa på att bedyra min oförgängliga vänskap till, sin hackande lilla motorvelociped (med kromat styre), strödde broderliga hälsningar och nonchalanta handslag omkring sig, satte av i full galopp i riktning mot sina hemtrakter i Montparnasse som hade sett honom födas och där det var som han hade sin enda kärlek, sitt gemytliga gemak, sina barndomsvänner, sitt personliga bildningsbibliotek, krängde av sig sitt krigiska hölje, tvättade sig ordentligt, valde ut en militant utstyrsel, närmare bestämt: ett par bomullsbyxor med synliga sömmar, en orange rundhalsad bomullströja, en kraglös jacka i skrapat kalvskinn, ett par jesussandaler i buffelskinn, solglasögon, L’Observateur, Arguments, ett särtryck av Arthur Schmildknapps artikel om Otto Preminger (»Untersuchungen über das premingerische Weltenbild«, Prolegomena, 1960, 27: 312–387), kom ner till oss på kaféet bredvid, och sammanfattade hela saken i ett enda andetag:

Att han, Pollak (Henri), fanjunkare bördig från Montparnasse, han hade en polare som hette Karaschmerz och att han (Karaschmerz, men även Pollak Henri, liksom alla andra: det är normalt i den åldern) var galen i en tjej och att han (fortfarande Karaschmerz) uppvisade en tydlig men icke desto mindre tilltalande likgiltighet inför den meningsskiljaktighet som ställde Frankrikes framtid, å ena sidan, mot ett gäng bråkstakar och kriminella, å den andra, och att han (Karaschmerz again) hade uttryckt en önskan att få stanna i Frankrike och ta det lugnt i armarna på tjejen han var galen i, i stället för att åka ner till djebelbergen och stoja, och att han (det vill säga Pollak Henri) inte hade hört nåt så fint sen han konfirmerades och hade frågat vad han kunde göra, samtidigt som han in pectore och i djupet av sitt hjärta inte trodde att det fanns något han kunde göra, och att han (Karaschmerz) hade föreslagit att han (Henri Pollak) skulle köra över foten på’n med sin djip så att han (Karaschmerz, förstås) lemlästad skulle kunna söka vård på militärsjukhuset och att han (Karaschmerz, onekligen) därmed skulle kunna se fram emot en lång konvalescens och att man (det vill säga alla i allmänhet, men i synnerhet Karaschmerz, Pollak Henri, tjejerna de var galna i och, varför inte, poliskonstapeln som dirigerar trafiken i korsningen av Rue Boris-Vian och Boulevard Teilhard-de-Chardin) skulle få tid att vänta och se och kanske man sluter fred.

Och att han (den här gången är det helt klart ingen annan än Pollak Henri, vår polare) hade sagt att – sakta i backarna – man (quid est denna man?) fick akta sig för att hitta på dumheter och att han (fanjunkaren från Montparnasse, vår kompis Pollak Henri typ) skulle snacka med sina polare (det var vi som var hans polare) och fråga dem vad de (det vill säga vi, Henri Pollaks polare) tänkte om saken.

Och att så där, nu hade han berättat alltihop för oss och vad tänkte vi?