TJA, det minsta man kan säga är väl att vi inte tänkte så mycket alls. Sanningen att säga gav vi blanka sjutton i hans dillande om nån typ som ville bli fotlästad bara för att slippa sätta foten i Algeriet och i stället ville ta det lugnt i armarna på tjejen han var galen i medan man sluter fred. Men eftersom vi, å ena sidan, inte ville göra vår gamle kompis Pollak Henri besviken, och eftersom han, å andra sidan, så vänligt hade bett oss att tänka, och eftersom att tänka som bekant är att leva (läs Bergson bara), funderade några av oss ett bra tag och gav sen, utan större övertygelse, ifrån sig ett:

»Hm, hm! «

Eller:

»Ja, jo.«

Vår grabb Henri Pollak verkade inte alls nöjd. Rörda ända in i hjärteroten av den stumma vädjan som strålade ur hans intelligenta blick bestämde vi oss för att avge ett mer varierat omdöme.

En lustigkurre tog ton:

Käre gamle Karaman

Åker in på sjukstugan

Stannar där så läng’ han kan…

Men andra var dystrare:

»Det är lättare sagt än gjort«, sa den förste.

»Det är ingen barnlek«, sa den andre.

»Det låter helt idiotiskt«, sa den tredje.

»Herrejösses«, sa den fjärde.

Hul som helst val vårt helhetsintlyck lätt ofördelaktigt.

Och tillsammans och i samförstånd kom vi överens om att det onekligen var långt ifrån önskvärt att den individ som med heder och ära bar namnet Pollak Henri, bakom ratten på ett motorfordon som inte ens var hans, skulle köra över foten, eller fötterna, på en individ som vi inte kände vare sig utan eller innan, oavsett om denne formellt på förhand hade gett sin tillåtelse, eftersom:

för det första, han riskerade att göra honom illa, eller till och med mycket illa;

och:

för det andra, lemlästande och frivillig podisektion i rent antimilitaristiskt syfte så att säga är föremål för beivran av den lokala ordningsmakten, såväl för den individ som av egen vilja utsatt sig för en dylik kriminell handling, som för den eller de personer som öppet uppmuntrat eller medverkat till densamma, eller som, trots vetskap därom inte underrättat ansvarig myndighet.

Men, gudars skymning, kom igen! Skulle vi lämna en tapper vän i sticket? Skulle det senare heta att vi, Pollak Henris polare, hade varit oförmögna att undsätta just den som, i ren desperation, oförsiktigt nog hade vänt sig till honom, Pollak Henri, vår käre kamrat, sin fanjunkare och likaså vän, för att be om hjälp. Skulle det heta att vi hade brutit det löfte som en av oss – o ödestyngda obetänksamhet – underförstått hade avgivit i allas våra namn? Skulle det heta att den allra gräddigaste franska intelligentian (det vill säga vi) än en gång hade visat sig maktlös?

Nej, nåt sånt skulle det inte heta.

För vi beslutade enhälligt, sublimt, att vi, församlade och försiktigt, skulle bryta armen på Karageorgevitj en dag när han var ute på permis, och att han därefter bara skulle hävda att han hade halkat på ett bananskal i den stora trappan ner till tunnelbanan vid Opéra, och att även om ingen trodde på’n skulle han få träffa regementspsykiatern och man skulle lämna’n i fred ett litet tag, och kanske får vi smörj av algerierna och man sluter fred.

Och dagen därpå, så snart den ljuva Aurora, inte utan svårighet, med knubbiga fingrar hade släpat grabben Phoebus ur sängen, flängde Pollak Henri, nu åter junkare i trängen, fram i full fart längs ringleden på sitt hackande lilla velocipedala motorfordon, med helt nyservade bromsbelägg, för att meddela sin tappre kamrat Karawurtz de goda nyheterna, nämligen att han, Pollak Henri, och hans polare (det var vi som var hans polare) församlade och försiktigt skulle bryta armen på’n när han kom in till stan nån av de närmsta dagarna, och att han därefter bara skulle hävda att han hade halkat på bananskalet på den stora mekaniska trampolinen till tunnelbanan vid Tourelles och att även om man tvivlar på’n tar bataljonens psykoterapeutiska avdelning hand om saken och han skulle kunna ta det lugnt ett litet tag och fransmännen drivs ut i havet, kvinnor och barn först, änkor tillbaka till sina pangsioner, och vapenvilan är så gott som kirrad och man sluter fred.

»Åh! Det var värst«, skrockade Karastumpf, »inte illa.« Och han var väldigt nöjd och mycket belåten.