UNDER tiden tog vi andra, Pollak Henris polare, ograderade civilister, på oss att ordna saken.

Vi skrev ett vackert brev till en kompis som var läkare i Pau (han var specialist på påssjuka på sjukan i Pau), ett vackert brev skrivet i förtäckta ordalag, för vi var rädda för säkerhetspolisen som sades ha en rackare på vartenda postkontor.

Och i brevet bad vi honom, kompisen som var läkare i Pau, specialist på påssjuka på sjukan i Pau, i brevet bad vi honom, läkarkompisen, att han å det snaraste, utan dröjsmål, med vändande post, för att inte säga i all hast, skulle skicka oss ett bedövningsmedel med dödlig räckvidd och enkel, helst intramuskulär, användning.

Resten var enkelt, tänkte vi, allt var klappat och klart. Det var bara att, som det heter:

Han räckte oss armen i ett nu

Så kunde vi kapa den helt itu.

Snubben känner ingenting, vi stoppar armen hans mellan skål och vägg, eller i värsta fall mellan två stadiga plankor. Vi vrider om ett varv, han grimaserar, vi stänker’n med brännvin, vi tuttar på, låter torka, saken är biff; sen är det bara att han drar ner till kvarteren där det militära släktet sägs hålla till och brölar om hur han halkade på bananskalet på det allra översta av de fyrtio nästan sekelgamla trappstegen ner till tunnelbanan vid Pyramides, och även om ingen vill lyssna på’n kommer saken att överlåtas till Brigadens Psykoanalytiska Kommission, de släpper ut’an på grönbete ett tag, tills rebellerna slukar oss hela och förhandlingarna sätter i gång och man sluter fred.

Men det enda svar vi erhållade var en elakartad kommentar, hastigt nerkrafsad av någon som verkade ha satt kulspetspennan i vrångstrupen, där vi å det hotfullaste uppmanades att behålla våra gudabenådade ofödda barn, och det krävdes ytterligare några förklarnande, och därmed farligt förtroliga, brev – men vi var beredda att ta ansvar när så krävdes – för att han skulle skicka oss två kapslar sjuprocentigt accelererat Solukrivin, tillsammans med instruktioner och en handskriven lapp som säkert var ironiskt menad och som gick ut på att det var lättare sagt än gjort att försiktigt bryta armen på nån, hur många man än var som hjälptes åt, eftersom man förutom benet riskerade att trasa sönder senor, synovialmembran, leder, filament, ligament, fettlager, magerlager och hela klabbet, och att även om det hade skullat kunna gå fanns det inget som hindrade att martyren i fråga skickades ut på slagfältet med armen i mitella och fyrtiofem dagar i arresten till på köpet och att vi, hans humeroklaster till kompisar, fick länsman i hälarna ett bra tag framöver.

»Äh«, var allt vi hade att säga om det, och i stället bad vi Pollak Henri hälsa Karabom att vi var så gott som redo, och Karabom hälsade tillbaka via Henri Pollak att han också var så gott som redo. Och därmed var alla så gott som redo.

Men det hände sig just då, av vilken anledning varför vi aldrig förstod, att Karamell inte reste. Fanns ’nte med på listan. Falempain, den tappre Falempain, han fanns med på listan, och lille Laverrière fanns också med på listan, den tappre lille Laverrière, vars smeknamn var Isbrytaren. Till och med Van Ostrack, den förbannade rasisten, han fanns också med på listan. Men inte Karamell.

Ingen täckt lastbil såg honom närma sig, stapplande under den arabicida utrustningens tyngd. Ingen snurrmustaschprydd adjutant inspekterade hans fältpackning, ingen snärtig kapten stoppade sitt vita handskbeklädda finger i den glänsande nysmorda mynningen på hans demonterade bössa bara för att dra ut det smutsigt och säga att »den är skitig«, ingen melanofag och erytrofob överste kramade om honom med sina myskulösa armar och utbrast »jag kommer att sakna dig, grabben«, ingen hjulbent general lät en tår falla från sin väderbitna ögonvrå samtidigt som han än en gång bedyrade att både Frankrike och Gud litade på dem, litade på sina morske män i trängregementet som höll den västerländska civilisationens fana högt och såg (gula) faran i vitögat.

Sålunda reste han icke, Karabinen, och ett brett leende klöv hans ädla anlete då han såg sina små kamrater ge sig i väg. Plötsligt var han helt allena i sin gemytliga barack, vari vilken man skulle ha kunnat se honom sopa mattan med en gammal kvast samtidigt som han utförde svepande luftsprång, eller nynna storslagna arior från Le Combat de Conflans et d’Honorine medan han ordentligt skrubbade stengolvet och hela baletten.

Och från lördag kväll till söndag morgon begravde han sin stora skalle i tjejen han var galen is ymniga gyllenbruna hårsvall, samtidigt som han viskade romantiska små verser till henne som om inga algeriska moln någonsin hade förmörkat hans kärleks klara himmel.

Men vi, Pollak Henris polare, var uppriktigt sagt mäkta besvikna. Här hade vi slitit helt i onödan, för bövelen, lagt manken till för småsmulor. Vilken jävla skit. Vi frustade av frustation. Sanna mina ord. Polaren Pollak Henri, fanjunkare som han var, fick se på fan och djävulskap, med all respekt.

Lyckligtvis, eller snarare tyvärr, ja, tyvärr, ack och ve, hann inte mer än två månader förlöpa på Gare de Lyons stora klocka innan det på nytt uppstod ett förskräckligt ramadabalder på Fort Neuf i Vincennes.