DÅ öppnade byråkraterna, de förbannade pappersvändarna på Mobiliseringsavdelningen, sina stora register i flammiga tygband och pekade, likt parkinsonsjuka parcer, med sina långa, knotiga fingrar ut alla domses namn som skulle skickas i väg för att leka krig, och en solig och vacker junimorgon nittonhundra-nånting (inga namn, inga datum, bad vår vän fanjunkaren Henri P. på sina bara knän), var alla kompanier samlade och lyssnade spänt till följande ödesmättade upprop:

Adieu (Orvar), Agave, Atala (René), Basse, Beaucitron, Blindhbock, Bourbon, Bovary, Buonaparte (Max), Burburi, Catilina, Cedilj, Colic, Cuicksand, Diego-Suarez, Dostoyewchky, Doya, Epaminondace, Flanchet d’Hesperide, Fnaff, Gruhnka, Grummelle, Gurguelle, Harsène, Helsefyr, Hospodar, Ignace-Ignace, Jona, Jujube, Juncker, Jussieu…

Svimfärdig kände sig då den tappre Karadigm. Och när hans namn, som familjen Karadigm hade burit i fem och en halv generationer utan att ens vara medvetna om det och hade överlämnat till honom bundet till händer och fötter, honungslent flödade från löjtnant Stridhs läppar, som förresten misshandlade det (bara namnet, tyvärr, inte personen: hårfin skillnad ur vilken jag ögonaböj skulle kunna utvinna många lustiga och halsbrytande utvikningar; men timmen är sen och jag måste vidare. Ack! Litteratur! Vilka plågor, vilka helveteskval påtvingar oss icke din okuvliga förkärlek för kontinuitet!)

Var var jag? Just det. När alltså hans namn, som fem generationer etc., flödade etc., vände den tappre Karachi tårögd sin fagra nuna mot sin dabbre bolare Bollak Henri som, gravallvarlig som alltid och fanjunkare ända ut i fingerspetsarna, gav’an en åthutning, för man vrider inte på huvudet när man står i givakt.

Hur som helst, samma kväll fick vi veta allt. Han hade bränt på i trehundranittioåtta hektometer i timmen, den solbrände Pollak Henri, på sin hostande velociped med turbin och hydraulisk fjädring, från Fort Neuf i Vincennes till sina hemtrakter i Montparnasse, där som man kunde finna hans turturduva, hans kärleksfullt inredda vindsrum, hans tvillingsjälar (det var vi som var hans tvillingsjälar), hans sjuttiofem centimeter Pléiadeböcker. Bytte inte ens om, på grund av omständigheterna, utan kom till oss khakiklädd, ivrig att förtälja om de händelser vilka som under dagen hade utspelat sig: att den här gången var det kört, att Karalberg stod med på listan, att han var helt förkrossad, att han inte ens hade rört sin lunch trots att det hade serverats köttbullar och vem gillar inte köttbullar, att det var kataskrof.

Nedslagna, men högsinnade, bestämde vi oss därmed att skrida till handling.