SÅ de algeropetala soldaterna packade ihop sin utrustning, samlade ihop sina prylar, lappade till sina paltor, stoppade upp sina strumpor, putsade av sina kängor, smorde till sina gevär, tog ut sina ransoner av buljongtärningar, snabbkaffe, kininsalt, maskmedel, köpte knappar, tråd, tandkräm, böcker av Camus (Albert), kulspetspennor, solkräm, boxershorts, babuscher.

Sen inspekterade den erövrarmustaschprydde adjutanten Karapotchs packning; kaptenen, snärtig som ett piskrapp, strök sitt vita sämskskinnshandskbeklädda finger över det glänsande nysmorda slutstycket på hans demonterade kulsprutepistol, förklarade den smutsig och frågade i en ton lika arrogant som den var perplex: »Kallar Karapotch det här en ren kpist?« (men Karapotch aktade sig noga för att svara); översten höll ett långt tal som för en överste innehöll relativt få svordomar och av vilket det framgick, för det första, att Karapotch var en jubelåsna och att de var likadana allihop; för det tvådje, att han, överste Stolle, krigsbarn, kanonkille, hellre skulle trampa omkring i terrängen utanför Sidi-Bouillabaisse än föra befäl över ett sånt gäng kräk; för det tredje, att såna som de var helt värdelösa, och för det fjärde, att Frankrike låg illa till.

Generalen å sin sida skickade ett telegram där han bad om ursäkt för att han inte kunde närvara.

Och vi, vi ringde varann och insåg att det var nu eller aldrig.