ÄNTLIGEN, vid kvart i niotiden, just som hopplösheten med sina krokiga fingrar och lösa tänder började ta över stället, gjorde Karajeanne sin entré till rungande applåder. Först kom den ädle och storsinte Pollak Henri, hans överordnade, iklädd revolutionär utstyrsel: vinröd V-ringad tröja, bordeauxfärgad T-shirt, marinblå ridbyxor, svarta strassbesatta gympaskor; sen Karajeanne, en ståtlig militär, militärt klädd i khakirock med khakitränsar, båtmössan käckt på sned uppe på hjässan och väldiga dubbade grovkängor som skrapade upp vårt nybonade golv. Han steg ängsligt in och möttes av högljudda rop. Man beredde plats åt honom. Och hela gängets varma blickar stack honom som nålar.

Karasteins spensliga figur stördes inte av en viss korpulens. Från tå till hårstrå mätte han, mellan tummen och pekfingret, runt etthundraåttio centimeter. Hans bredd var sammanlagt närmare sjuttio centimeter. Hans lungkapacitet var rent ut sagt fenomenal, hans puls långsam, hans sätt behagligt. Hans ansikte var ingalunda märkvärdigt: han hade två blå ögon, en utomordentlig näsa, en stor mun, två utstående öron, en något smutsig hals. Varken skägg eller mustasch, det skulle vi ha lagt märke till direkt. Stora buskiga ögonbryn, sensuella näsborrar, runda kinder, fylliga läppar, viljestark haka, kraftig käke, låg panna, kala tinningar, spirituella ögonlock. Antalet ansiktsuttryck verkade dock begränsat. Han hade samma intelligenta uppsyn som den inföding Arthur de Bougainville frågade om vägen när han anlände till Gare de Lyon den 11 september 1908.

Och om vi tillägger att han var en tystlåten natur, att han tycktes som förlorad i en inre dröm, att han precis var kommen från en frisör som hade gjort honom en riktig björntjänst, och att han i sina stora håriga händer vände och vred på sin båtmössa i grovt tyg, tror vi oss ha gett en tillräckligt detaljrik beskrivning för att ni, om ni av en händelse sprang på honom i korsningen av Rue Boris-Vian och Boulevard Teilhard-de-Chardin, skulle skynda er att byta trottoar, precis som vi själva skulle göra om vi stötte på en liknande paragraf (fast vi vet ju å andra sidan hur det egentligen låg till…).

Dessa enstaka detaljer, tillsammans med några ynka förtroenden i förbifarten från vår vän Pollak Henri, fanjunkare (med kromat styre), lät oss anta, tills vidare, att Karavaggio var en enkel man, såna som han görs inte längre, med en styrka utöver det vanliga (hade han inte haft sönder vår enda halmstol bara genom att sätta sig på den?), en klarsynthet något vid sidan om genomsnittet, och en närmast instinktiv respekt för den egna klanens sociala normer: deduktioner som vi inte hade för avsikt att slutleda vidare, emedan vi inte brydde oss ett skvatt.

Det serverades aperitifer. Som de alkisar vi var, så många vi var (sa jag att vi var gott och väl ett dussin förresten?), svepte vi dem som fattigdomen sveper över världen eller som syfilis över Bretagnes lägre prästerskap. Men Karalepiped lät sig inte smaka. Han satt med snorig näsa, utan att våga snyta sig, ihopkrupen i ett hörn, utan att säga ett ord, utom då han, efter välvillig uppmuntran från våra sammanstrålande blickar, log förläget och med neutral röst sa: »Vad trevligt det är hos er ändå. Litet men trevligt.« Vilket var precis vad det var.