Bakverk och huvudvärk
Lördag förmiddag den 15 juni, hemma hos Egon
Egon iakttog stolt de nypenslade kanelbullarna som låg och svällde i ugnen. Istället för det sedvanliga pärlsockret hade han den här gången valt att strö över hackade valnötter. Bara för att man var bakexpert innebar det inte att man skulle köra på i gamla hjulspår. Nej, förnyelse, det var hans melodi. Det här var annat än bullarna från Torgbodens frysdisk som Ragnar envisades med att bjuda på det fåtal gånger han höll kaffekalas. Frysta färdigbullar och fryst kladdkaka. Egon fnös när han tänkte på det. Att Ragnar aldrig skulle drömma om att baka, det kunde han godta, men att han var för snål för att inhandla fikabrödet på bageriet, det retade honom.
”Hallå, är du där?” hördes det från hallen.
Egon som varit djupt försjunken i sitt bakande lämnade motvilligt bullarna åt sitt öde.
”Men som du skrämde mig, Fredrik. Jag hörde inte att du kom”, sa Egon och torkade snabbt av sig på förklädet innan han gav Fredrik en välkomnande kram.
”Hej Egon”, sa Fredrik och betraktade honom förvånat. Han visste inte vad han väntat sig att Egon skulle göra, men att baka var det inte. Snarare att modstulet vanka av och an eller möjligtvis ta en tablett och gå och lägga sig med tanke på morgonens händelser. ”Vi behöver prata.”
”Kom in, kom in. Vad kul att du kommer på besök”, sa Egon och slog ut med armen i en inbjudande gest.
”Det här är inget besök, Egon”, sa Fredrik trött. ”Vi behöver reda ut vad som hände på golfbanan efter det att jag gått hem med Elisabeth och Märta. Tydligen hände det en hel del.” Han satte sig tungt i chesterfieldsoffan som tillsammans med flygeln dominerade vardagsrummet. Egon satte sig motvilligt ytterst på kanten i fåtöljen Liljevalch designad av Josef Frank.
”Ni körde alltså Silfverstolpe från bunkern i hans egen golfbil och släpade in honom på hans kontor. Stämmer det?”
”Ja, så var det”, sa Egon avvaktande.
”Egon, förstår du vidden av vad ni har ställt till med?” sa Fredrik och slog ut med armarna i en uppgiven gest. ”Teknikerna är inte korkade. De har redan förstått att Silfverstolpe inte dog på kontoret. Och tänk om någon såg er”, sa Fredrik och rös vid tanken.
”Jo men”, sa Egon och skruvade besvärat på sig. ”Jag tyckte det var bättre att arrangera så att det såg ut som om Silfverstolpe tagit livet av sig. En man av hans dignitet har säkert många problem som hopar sig.”
”Alltså”, avbröt Fredrik uppgivet. ”Är det för någon som problemen hopar sig är det för dig och Ragnar och ni har ju bäddat för det. Men jag, Elisabeth och Märta då, tänkte ni inte på oss?”
”Jo, det var ju därför vi flyttade Silfverstolpe”, sa Egon tålmodigt som om det var den naturligaste sak i världen att flytta runt döda kroppar och placera dem lite hur man ville. ”Så att ingen skulle förstå att vi haft ihjäl honom.”
”Egon, Egon, Egon. Tror du att du kan dribbla bort södra Sveriges två bästa kriminaltekniker med ett sönderslaget akvarium och en mun full med Voltaren?” Fredrik tittade på sin bedrövade farbror och kände ett styng av dåligt samvete över att han var så hård, men några silkesvantar tänkte han inte använda. Sådant bet inte på Egon, man fick vara tydlig och pedagogisk. Och så värst pedagogisk kände sig Fredrik inte för tillfället.
”Teknikerna konstaterade ganska fort att någon flyttat Silfverstolpe till kontoret och arrangerat ett totalt kaos, som uppenbarligen skulle se ut som självmord. Jag kan inte begripa hur ni kan tro …”
Äggklockan ljöd ilsket från köket och signalerade att kanelbullarna var klara. Egon reste sig lättad ur fåtöljen och gick mot köket.
”Hallå”, sa Fredrik irriterat. ”Jag pratar med dig.”
Egon vände sig inte om utan styrde tacksamt stegen mot ugnen och de väntande bullarna.
”Jag vet, håll kvar din tanke, du kan vänta lite men kanelbullarna däremot kan inte vänta, då bränns de. Vill du ha fika? Mjölk i ditt kaffe som vanligt?”
”Ja tack, men snälla Egon, kan vi fokusera på Silfverstolpe nu?”
”Vad vill du ha till kaffet? Kanelbulle, sockerkaka, giffel, syltkaka eller rulltårta?”
Fredrik suckade trött. ”Två Alvedon till att börja med skulle sitta fint, tack.”
Han insåg att fikan tydligen var prioritet nummer ett för Egon just nu, och en lugnande fika med lite gott i magen kunde ju inte gärna förvärra det redan katastrofala läget. Han reste sig och gick på trötta ben ut i köket.
På diskbänken dignade fat med kanelbullar, gifflar, vetebröd, rulltårtor och småkakor i diverse varianter. Egon lyfte undan en hög tidningar och en inte oansenlig mängd kokböcker från kökssoffan och bjöd Fredrik att slå sig ner.
”Varsågod och sitt, min vän.” Egon placerade prydligt två Alvedon på assietten bredvid kaffekoppen.
”Men vad har du gjort? Har du bakat allt det här?” sa Fredrik och såg sig om i köket.
”Ja, jo … jag har bakat sedan jag kom hem från golfklubben. Jag kunde inte komma till ro. Jag bara tänker på Silfverstolpe och att vi haft ihjäl honom.” Egons axlar sjönk ihop och han såg bedrövad ut. ”När jag har huvudet fullt med tankar mår jag alltid bättre av att baka. Det vet du.”
”Jo, att baka en sockerkaka är väl en sak, men det här liknar närmast ett bageri. Snälla Egon, ta av dig förklädet.”
Egon tittade ner på det mjöliga förklädet och log lite.
”Visst är det fint. Jag köpte det förra veckan för tio kronor på Lions loppis i Räng.”
Fredrik tittade trött på förklädet som var ljusgrönt med vit tyllvolang och texten ”HAR DU OCKSÅ EN BULLE I UGNEN?” i rött över magen.
”Det är hemskt”, sa Fredrik kort och stoppade in Alvedonen och svalde dem med lite vatten. ”Snälla, ta av dig det nu och sätt dig ner så vi kan prata.”
Om Egon blev förnärmad så visade han det inte. Han tog lydigt av sig förklädet och vek prydligt ihop det och la det i översta kökslådan. Därpå vände han på köksstolen och satte sig med armarna lutade mot ryggstödet och tittade allvarligt på Fredrik.
”Är det illa?”
”Ja”, sa Fredrik, nu med munnen full av ljuvlig kanelbulle. ”Det ser inte alls bra ut. Mm, vad gott.”
Egon sken upp. ”Hemligheten är att ersätta en deciliter av mjölken med vispgrädde och så använder jag självklart smör och inte margarin och äggen är pinfärska”, sa Egon och fortsatte lyriskt att prata kakrecept.
Fredrik försökte samla ny kraft och avbröt vänligt men bestämt hans utläggning.
”Som sagt, det ser inte alls bra ut.”
”Vi skulle bara ut på en liten golfrunda och så slutar det så här, jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.”
Fredrik, som njöt av sin andra bulle och hade börjat snegla på en bit rulltårta, hade inget råd att ge men kände sig skyldig att lugna sin farbror.
”Ligg bara lågt. Du, Ragnar, Elisabeth och Märta får absolut inte prata om händelsen med någon. Helst inte med varandra heller. Jag ska göra mitt bästa för att hålla er utanför utredningen, men ni förbättrade inte direkt läget genom att flytta kroppen.”
”Förlåt, jag tyckte idén var så bra när jag kom på den.”
”Att Silfverstolpe träffades av bollen kan ni verkligen inte hjälpa. Det var en olycka, men ni skulle bara ha lämnat honom i bunkern. Att ni över huvud taget fick för er att flytta honom övergår mitt förstånd totalt. Hur i helvete kunde du tycka att det var en bra idé? Det råder fullkomligt kaos på golfklubben nu. Tack vare er.”
”Förlåt. Jag tänkte inte helt klart”, sa Egon olyckligt.
”Och varför drog ni in mig i det hela? Ni skulle ha ringt polisen istället.”
”Polisen? Men vi ringde ju dig och du sa att …”
”Jaja, ja, jag vet och jag gjorde fel.” Fredrik var helt slut, han var svettig, han var bakfull och han hade genom sitt agerande äventyrat hela sin karriär. Fast den var väl i och för sig redan på väg utför. ”Förresten, här är Ragnars hörapparat”, sa Fredrik, plockade upp den lilla apparaten och la den med varlig hand på köksbordet. ”Den låg i vattenhindret.”
Egon tog upp den och höll den mellan tummen och pekfingret. ”Vad bra, då går jag över till Ragnar med den så kan jag informera honom om läget.”
Fredrik ryckte åt sig hörapparaten och stoppade ner den i jeansfickan igen.
”Jag lämnar den personligen till Ragnar och jag berättar om vad som utspelat sig på golfklubben. Jag vill inte att ni diskuterar det som hänt över huvud taget.”
”Jag förstår. Förresten, här är Silfverstolpes nycklar”, sa Egon och höll fram en välfylld nyckelknippa som dinglade i hans hand.
”Men Egon.” Fredrik tittade förfärat på nyckelknippan i Egons hand. ”Varför har du Silfverstolpes nycklar?”
”Jo, jag råkade få med mig dem i fickan tydligen”, sa Egon.
Fredrik ryckte åt sig nyckelknippan och reste sig hastigt ur stolen.
”Jag är ledsen Egon, men det här är mer än jag klarar av just nu. Är det något mer du har råkat plocka med dig så berätta det nu.”
”Nä, det var bara nycklarna. Nyckeln till golfbilen tror jag bestämt att vi lät sitta i. Vi hade lite bråttom.”