Cigarilletuiet
Lördag förmiddag den 15 juni, Torgboden i Falsterbo
Fredrik cyklade i långsamt tempo Fädriften fram. Han hade börjat uppskatta ensamheten mer och mer de senaste månaderna. Visst trivdes han i andras sällskap men det var ändå behagligast när han var ensam och kunde ta saker och ting i sitt eget tempo. Kanske var botemedlet mot utbrändhet att leva i ensamhet. I så fall var det så det fick bli. Han svängde fullt upptagen av sina tankar höger in på Storgatan. När han sneddade in på Gamla torg ryckte han till av ljudet från en tuta.
”Fredrik, Fredrik!”
Han hoppade av cykeln och vände sig om. ”Men hej Märta, är du ute och åker”, sa han och tittade förvånat på ekipaget.
”Jag lovade Elisabeth att ta hand om dagens inköp, du förstår hon har fullt upp med att passa lilla Linnea.”
Fredrik ställde cykeln i cykelstället utanför Torgboden och Märta parkerade sitt fordon bredvid fontänen.
”Kör du en sådan där”, han kunde inte för sitt liv komma ihåg vad det hette.
”Permobil”, sa Märta nöjt.
”Men vänta nu lite”, sa Fredrik och tittade frågande på Märta. ”Jag förstår inte, i morse när vi var på”, han böjde sig fram och viskade, ”golfbanan verkade du inte ha några problem med att ta dig fram för egen maskin.”
”Golfbanan?” sa Märta och tittade frågande på Fredrik. ”Vilken golfbana?”
Fredrik tittade förvånat på henne. Han tittade sig omkring och viskade på nytt: ”I morse på Falsterbo Golfklubb.”
”Jag har då inte varit på någon golfklubb i morse.” Märta skakade bestämt på huvudet och klev ur permobilen. ”Jag planterade om pelargonier hela morgonen.”
Fredrik tittade överraskat på henne. Hade Egon och Elisabeth missat att berätta att Märta var senil? Fast samtidigt var det bara bra, då fanns det i alla fall ingen risk att hon sprang omkring och pratade om händelsen. Man fick vara glad för det lilla.
”Du gick allt på det”, fnissade Märta glatt.
”Vad menar du?”
”När du följde mig och Elisabeth hem i morse tjatade du om att vi inte fick prata med någon om det som hänt. Så stöter vi på varandra här och du börjar prata om golfbanan direkt. Jag lovade att inte prata med någon om det, alltså inte med dig heller”, sa Märta och satte demonstrativt händerna i sidorna.
”Ja, du lurade mig verkligen”, sa Fredrik och betraktade leende Märta som i motljuset liknade en ängel med sitt silvergrå hår och långa ljusa kappa. ”Hoppas de andra är lika kloka som du. Men varför har du permobil?”
”Permobilen är väldigt praktisk när jag handlar. Jag har inget körkort, förstår du Fredrik. Lennart tyckte inte det var nödvändigt. Han sa alltid att fruntimmer inte hörde hemma i trafiken”, sa hon stilla.
”Det var det dummaste jag hört”, sa Fredrik upprört. ”Så du fick inte ta körkort för din man?”
”Nej, så var det. Men som du vet hade vi privatchaufför i alla år, så det var inte nödvändigt. Sedan, när flickorna blev stora och skulle ta körkort tog jag några körlektioner, men det blev inte till något tyvärr.”
”Men var har du fått permobilen ifrån?” frågade Fredrik nyfiket. ”Du verkar inte ha några krämpor.”
”Jag har artros i båda knäna och svullna fötter på kvällarna, men det är inget jag går runt och gnäller över. Den här har jag övertagit från Lennart. När han dog bestämde jag mig för att behålla den eftersom den inte kräver något körkort”, sa hon glatt. ”De sista åren var han mer eller mindre bofast i permobilen. Fyrtio år av representation och tjusiga middagar runt om i världen hade satt sina spår i hans kropp och diabetes och dålig blodcirkulation gjorde honom hjulburen. Det hela avslutades med att han under ett av sina otaliga läkarbesök föll omkull och dog på fläcken. Det var det bästa som kunde hända”, sa Märta och gjorde korstecknet och tittade upp mot himlen.
”Det låter nästan som om du ville bli av med Lennart”, sa Fredrik och tittade chockat på Märta.
”Jobba och representera var allt Lennart brann för. Han brydde sig inte så mycket om mig och flickorna. Hans uppfattning var att precis allt kretsade runt honom. Det blev väldigt tröttsamt med åren”, sa hon sorgset. ”Faktum är att jag känner mig lite pånyttfödd nu.”
”Jag vet att mamma sagt samma sak”, sa Fredrik eftertänksamt. ”Mamma och pappa var ofta ute på resor och jag och Ingela fick stanna hemma. En stor del av barndomen tillbringade vi med olika barnflickor.”
”Så ledsamt att höra. Var det därför ni flyttade hem till Egon?” sa Märta.
”Ja, det blev naturligt att vi flyttade hem till honom när det var dags för gymnasiet. Hos Egon har vi alltid känt oss välkomna och han har alltid ställt upp för oss.”
”Ja, Egon är fantastisk. Måste ha varit jobbigt för din mamma att ni flyttade. Jag hade inte stått ut med att leva utan mina flickor.”
”Mamma har tyvärr aldrig varit den moderliga typen”, sa Fredrik med en axelryckning. ”Hon älskade resorna och flärden som pappas jobb innebar. Men när pappa gick i pension som ambassadör tog det inte lång tid innan mamma tröttnade på att ha honom hemma för jämnan. Det visade sig att det enda de haft gemensamt under alla år var dessa eviga representationsmiddagar och mingeltillställningar. De stod knappt ut i varandras sällskap när det bara var de två. Lösningen blev att de separerade, men nu bor de grannar i Marbella och är varandras bästa vänner”, avslutade Fredrik.
”Så borde vi också ha gjort”, sa Märta fundersamt, ”men det var ett stort steg att ta. Jag lämnade Lennart en gång, men han lyckades övertala mig att komma tillbaka”, sa Märta och torkade bort en tår.
”Jag måste fråga dig en sak, Märta, som jag aldrig riktigt förstod. Ni bodde alltid här på somrarna förr och efter en sommar stannade du och flickorna här. Men sedan försvann ni och kom aldrig på besök. Hur kan det komma sig?”
”Det är trettio år sedan jag var i Falsterbo”, sa Märta lågt.
”Men vad var det som hände?”
”Det var riktigt jobbiga år, Fredrik. De första åren när flickorna var små i Falsterbo var fantastiska. Närheten till havet, mamma och Elisabeth och alla goda vänner var underbart. Jag och Lennart verkade ha det bra utåt sett, men det var ett olyckligt äktenskap”, sa Märta och lät oändligt sorgsen. ”Men vi fick två kloka och vackra döttrar och vi fick se världen. Ungefär vart tredje år flyttade vi vidare till nya viktiga ambassadörsuppdrag. Jag tröttnade och berättade att jag ville skiljas. Jag och flickorna stannade i Falsterbo ett halvår och det var den bästa tiden i mitt liv.” Hon log vid minnet.
”Men om det nu var så bra, varför flyttade ni då?” sa Fredrik förvånat.
”Jag förälskade mig i Ragnar och vi hade en kort romans, men det var andra tider då. Jag var hemmafru och hade ingen egen försörjning.”
”Hur kunde jag missa det, att du och Ragnar var ett par?” sa Fredrik förvånat.
”Du var sjutton år, Fredrik. Sjuttonåriga pojkar har annat att tänka på”, sa Märta med en blinkning. ”Lennart och Ragnar var varandras raka motsatser. Ragnar var enkel, humoristisk och väldigt kärleksfull. Jag hade inte insett det tidigare men det kändes som om Ragnar var min själsfrände och jag var lyckligare än jag någonsin varit.”
”Men jag förstår inte, varför lämnade du Ragnar om du kände så?”
”Jag var ekonomiskt beroende av Lennart som i sin tur behövde mig och flickorna som stöd i sin värld, så vi åkte helt enkelt tillbaka till honom och skilsmässan gick aldrig igenom. Sedan vågade jag inte åka hem av rädsla för att träffa Ragnar som jag lämnat på det mest skamliga sätt utan att ge honom en förklaring. Jag var i Sverige ibland och träffade Elisabeth och mamma men vi sågs aldrig i Falsterbo. Det vågade jag inte.”
Fredrik tog Märtas hand. ”Du måste verkligen berätta för Ragnar hur du känner.”
”Ja, det ska jag absolut göra. Vet du om han träffat någon under alla dessa år?”
”Inte vad jag vet. Han hänger mest med Egon. Som han alltid gjort.”
”Men du då, Fredrik”, sa Märta nyfiket. ”Hur har du haft det?”
Fredrik suckade. ”Jodå, det har väl gått lite upp och ner. Jag jobbade många år som åklagare men gick in i väggen i höstas och är sjukskriven sedan dess. Separerade ungefär samtidigt. Just nu vet jag faktiskt inte riktigt vart jag är på väg. Närmar mig femtio, inga barn och det känns som om det inte har hänt ett dugg de senaste tio åren. Jag skulle nog behöva göra något helt annat. Hoppa fallskärm eller fotvandra i Tibet. Men jag lär väl inte hinna lämna Falsterbo innan Egon har ställt till med något igen”, sa han menande.
Fredrik släntrade motvilligt in på Torgboden. Både toapapper och mjölk var hjälplöst slut där hemma och även pålägget och fruktförrådet behövde fyllas på. Bröd behövdes inte, den saken ombesörjde Egon mer än gärna för honom. Han tog en korg och plockade ner det han skulle ha. Han nickade åt några bekanta ansikten och gick snabbt vidare mot kassorna. Han orkade inte prata med någon nu utan behövde komma hem för att i lugn och ro smälta de senaste timmarnas händelser.
Han var så trött att han hade kunnat luta sig mot godishyllan och somna på stående fot. Han rafsade till sig en chokladkaka och ett paket tuggummi i sista stund.
”Var det bra så?” Kassörskan, en söt tjej i de övre tonåren med pigga ögon, log vänligt mot honom och han rycktes ur sina funderingar.
”Ja tack, det var allt”, sa han artigt och lyckades prestera ett leende.
”Nu börjar snart invasionen av sommargäster”, sa den unga kassörskan i ett försök till konversation. ”Det blir köer överallt, men det är ju samtidigt kul”, pladdrade hon på. ”Det blir mer liv och rörelse och så, eller vad tycker du?”
”Jo det är väl bra.” Fredrik avskydde när Falsterbo fylldes av turister och det var köer till allt, men ville inte verka gnällig. Han betalade och packade snabbt ner varorna i plastpåsen. Chokladen behöll han i handen.
”Hej då och ha en fin dag.”
”Tack du med.” Han styrde stegen mot utgången och kunde inte hålla sig utan öppnade chokladen och bröt av en stor bit som han girigt stoppade i munnen. Choklad hade en både lugnande och uppiggande effekt på honom och nöjt tuggande stannade han till vid affärens anslagstavla. Han stoppade in en stor bit till och tittade förstrött på allehanda hemskrivna och felstavade lappar som slogs om uppmärksamheten.
En tjej kunde passa barn för en billig peng. Ett företag erbjöd sig att putsa fönster med klarglansgaranti. En kvinna i Ljunghusen skänkte bort ett solarium med trasiga rör och någon sålde en såfa för hundra kronor. Hur svårt kan det vara att stava till soffa, tänkte Fredrik trött för sig själv. Plötsligt stelnade han till och tittade en extra gång på den skrynkliga lappen som var prydligt placerad mitt på tavlan. Tankarna snurrade för fullt i huvudet på honom när han för tredje gången med visst besvär läste den sirliga skrivstilen.
Silvrigt cigarilletui borttappat på Falsterbo Golfbana förmodligen vid hål två eller vid klubbhuset tidig morgon i dag den 15:e juni. Cirka 8 cigariller kvar. Hittelön utlovas. Ring mig Ragnar Persson 070-674 74 40
Fredrik slet ner lappen från tavlan och såg sig omkring. Herregud, skulle den här mardrömmen aldrig ta slut. Hur många kunde ha sett den? Han plockade upp mobilen ur fickan och knappade fumligt in Ragnars nummer.
Några signaler gick fram innan Ragnar svarade.
”Noll sju noll sex sju fyra sju fyra fyra noll.”
Fredrik kunde inte förstå vad det var med äldre människor och deras sätt att svara i telefon. Varför svarade de alltid med sitt nummer? Om man ringde visste man ju vilket nummer som man slagit.
”Hej Ragnar, det är Fredrik, jag såg en la…”
”Hallå är det du Egon?” avbröt Ragnar. Fredrik suckade och höll mobilen framför munnen och skrek in i luren.
”Det är inte Egon, det är Fredrik.”
Han sänkte genast rösten när han insåg att de två kassörskorna avbrutit all sin verksamhet och tittade förvånat på honom.
Han vände sig om och gick med snabba steg ut ur affären.