Highway to hell
Lördag lunch den 15 juni, hemma hos Ragnar
Fredrik satte sig försiktigt på den slitna pinnstolen som definitivt sett sina bästa dagar. Den knarrade oroväckande och kändes instabil som om några av benen var lösa på den. Trots att han känt Ragnar i alla år hade han aldrig varit hemma hos honom och han såg sig nyfiket om i det lilla köket. Väggarna var klädda med en djupröd tapet som pryddes av stora medaljonger och materialet såg ut att vara någon sorts sammet. De ljusblå årstallrikarna som fyllde väggarna skar sig kraftigt mot den tunga tapeten. Vid en snabb överblick räknade han till ett femtiotal tallrikar. De såg ut att vara upphängda på måfå och helt utan logik och avslöjade olika skånska orter som han förmodade att Ragnar hade besökt. Diskbänken var belamrad med disk som om ingen hade befattat sig med den på ett par veckor och tallrikar, glas och kastruller trängdes om utrymmet. En moraklocka i ljusbrun sliten fernissa tickade entonigt från hörnet där den stod inklämd bakom en dörr.
Ragnar slog glatt ut med armarna och log välkomnande.
”Känn dig som hemma.”
”Tack”, sa Fredrik matt. ”Jag skulle hälsa så gott från Märta förresten, jag träffade henne vid Torgboden.”
”Träffade du Märta?” sa Ragnar och Fredrik noterade roat att han rodnade.
”Ja det gjorde jag, och vi fick en lång pratstund.”
”Vad hade Märta på hjärtat?” sa Ragnar nyfiket.
”Vi pratade om lite av varje. Om dig till exempel.”
”Tror du hon vill träffa mig?”
”Det vill hon absolut”, sa Fredrik och klappade Ragnar på axeln. ”Jag tycker du ska gå över och prata med henne, ni har visst många år att ta igen, har jag förstått. Men inget om vad som hände på golfklubben”, förmanade han.
”Jag vet, det lovar jag. Borde jag gå nu på en gång?”
”Jag behöver prata lite med dig, men gå du sedan”, fick Fredrik hojta genom ljudet från stavmixern som Ragnar satt igång.
Ragnar ställde ner en tallrik på sin plats och en likadan framför Fredrik. Han gjorde en rullande gest med handen och bugade artigt mot honom.
”Du har tur, jag skulle precis äta lunch. Bånn Appetitt mån sjöur.”
Fredrik tittade på Ragnar med road min och sedan ner på sin tallrik. Vad i hela friden var detta? En gråvit vattnig sörja som såg ut som en blandning av löst potatismos och illa tillagad havregrynsgröt. På ytan flöt några små orangea bitar runt som han förmodade var morötter.
”Vad är det som serveras?” Han var inte säker på om han ville veta det.
Ragnar log och stoppade in en stor sked av sörjan i munnen.
”Jo du”, smaskade han. ”Det här är livets rätt. Fisksoppa à la Abba med morotsslantar. Billigt, nyttigt och närproducerat.”
”Fisksoppa?” Fredrik petade missmodigt runt med skeden i soppan utan att hitta tillstymmelse till fisk. ”Och vad står à la Abba för om jag får fråga?”
”Jo du”, skrockade Ragnar. ”Det är för att det är en burk Abbas fiskbullar som jag kör med stavmixern i exakt tio sekunder. Det blir en underbar konsistens, löst och fint. Som på den finaste fiskrestaurang.”
Fredrik sköt diskret ifrån sig tallriken. ”Men vad är närproducerat i det här? Fiskbullarna kommer väl från en burk?”
Ragnar pekade stolt med skeden mot fönstret.
”Titta där i blomsterlådan.”
Bakom de vita porslinsgässen som utgjorde någon form av dekoration i köksfönstret skymtade Fredrik blasten från morötter som stack upp ur den lilla blomsterlådan i plåt som var uppsatt utanför fönstret.
”Jag har precis ätit”, klämde han fram och försökte anlägga en beklagande min. ”Jag var förbi hos Egon och han hade bakat.”
”Jaja, skyll sig själv då”, sa Ragnar och drog Fredriks tallrik till sig. ”Dubbelt så gott för mig då. Jag har förresten problem sedan jag tappade min hörapparat på golfrundan. Egon ringde för en liten stund sedan och i telefon hörde jag nästan ingenting.”
”Jag vet”, suckade Fredrik, ”jag vet.”
Han plockade upp den lilla hörapparaten ur fickan och gav den till Ragnar som med van hand tryckte fast den på dess plats bakom höger öra.
”Tackar. Dig är det ordning på Fredrik, det har jag alltid sagt till Egon. Maken till fin grabb.”
”Men Ragnar, nu när vi pratar hör du allt jag säger. Hur kan det då vara att du inte hörde något i telefonen?”
”Jo, ser du Fredrik, höger öra är mitt telefonöra”, sa Ragnar som om det var den mest självklara sak i världen.
”Telefonöra?” sa Fredrik och skrattade. ”Det har jag aldrig tänkt på. Jag använder också alltid mitt högra öra när jag pratar i telefon.”
”Typiskt”, sa Ragnar besviket. ”Jag hör inte ett dugg bättre med den här. Den är nog trasig.” Han tog ur hörapparaten och la den på bordet bredvid sopptallriken.
”Den har ju legat i vatten, så det är inte så konstigt om den inte fungerar.”
Ragnar såg lite nedstämd ut och Fredrik tyckte synd om honom.
”Du kan säkert få ut en ny på försäkringen. Jag kan hjälpa dig med papperna till försäkringsbolaget om du vill.”
Ragnar sken upp. ”Vilken bra idé. Sådana här apparater är minsann inte billiga.”
”När jag var på Torgboden hittade jag den här”, sa Fredrik och la Ragnars lapp på bordet.
”Du såg den, vad bra. Har du hittat mitt cigarilletui också? Jag fick det av Märta för många år sedan och det är min käraste ägodel.”
”Nej, det gjorde jag tyvärr inte.” Fredrik ångrade för varje timme allt mer bittert att han över huvud taget svarat i telefonen när Egon ringt från golfbanan. Hädanefter skulle han inte svara när det ringde så tidigt. Vid den tiden på dygnet fattade man helt enkelt inte rationella beslut. Han tog sats. ”Hur många lappar har du satt upp och var?”
Ragnar pillade fram en cigarill ur en låda i köksbordet. Han tände den varsamt och tittade fundersamt upp i taket.
”Få se nu. Förutom den på Torgboden satte jag upp en på ICA i Skanör, en vid biblioteket och så en vid konsthallen.” Han la pannan i djupa veck och funderade intensivt. ”Det var nog alla.”
Fredrik konstaterade frustrerat att han hade att göra en bra stund till.
”Är du helt säker på att du tappat etuiet vid golfbanan?”
Ragnar tog ett halsbloss och hostade till lite.
”Ja, det tror jag nog. När jag kom hem och skulle ta en cigarill var etuiet borta. Vi höll ju på med den där Silfverstolpe. Först i bunkern. Jag vet att jag tände en cigarill medan vi väntade på dig. Kanske lite opassande.” Han log urskuldande. ”Det var för att lugna mina nerver.”
”Sedan då?” Fredrik manade irriterat på honom. Dessa pensionärer, måste de alltid vara så omständliga?
”Få se.” Ragnar tog ytterligare ett halsbloss och kliade sig febrilt i håret. ”Vi körde i Silfverstolpes golfbil, sedan trillade han ur golfbilen och vi hämtade honom igen och sedan in på kont…”
”Stopp stopp stopp! Trillade Silfverstolpe ur golfbilen?” Det hade Egon inte nämnt något om.
”Ja han gjorde ju det.” Ragnar tittade skamset på honom. ”Egon körde och vi hade lagt Silfverstolpe där bak i bilen. Den här bilen var stor och där golfbagarna brukar ligga var det precis plats för Silfverstolpe. Plötsligt tvärnitade Egon och då ramlade Silfverstolpe ur bilen.”
Fredrik kom på sig själv med att hålla så hårt i bordskanten att hans knogar vitnade.
”Jag vill inte höra mer. Det räcker. Ni har ju fullständigt flippat ut där borta på golfbanan.”
Ragnar tittade olyckligt på honom.
”Det var inte alls meningen att det skulle bli så här. Vi var bara ute och spelade golf.”
”Highway to hell” drog igång i Fredriks ficka och avbröt Ragnar.
”Fredrik.”
”Hej Fredrik. Lisa här. Du måste komma ner till stationen nu på en gång.”
”Har det hänt något? Jag är upptagen just nu.”
”Detta bör du nog vara med på. Elisabeth är på väg hit och hon hävdar bestämt att hon har saker att berätta om Silfverstolpes död.”
”Elisabeth? Är hon på väg till polisstationen?” sa Fredrik stressat.
”Som jag sa”, fortsatte Lisa tålmodigt. ”Hon är på väg hit och har saker att berätta och vill absolut prata med dig.”
”Det här blir bara värre och värre.”
”Vad menar du nu?”
”Glöm det, jag kommer direkt.”