Crona
Söndag förmiddag den 16 juni, hemma hos Crona
Mårten studerade ingående tavlan och tyckte sig ha sett motivet tidigare. ”Är det från hennes bok? Vad är det nu hon heter?” Han knäppte ivrigt med fingrarna. ”Nu vet jag, det är Elsa Beskow. Min dotter älskade hennes böcker när hon var liten. Hon hade en sådan här bild ovanför sängen i sitt rum.”
”Du är ingen vidare konstkännare du?” Crona tittade roat på Mårten. ”Elsa Beskow. Jag hoppas att du driver med mig.”
”Nej, varför skulle jag göra det?”
”Det du ser framför dig är en äkta Carl Larsson. Den första jag köpte”, sa Crona stolt.
”Carl Larsson? Men han gjorde väl inga barnböcker?”
”Barnböcker?”
”Ja, han var väl konstnär”, fortsatte Mårten.
”Ja, så klart”, sa Crona. ”Det var du som började prata om barnböcker. Allt jag har på väggarna är från ABC-konstnärerna. Inget Elsa Beskow här inte.”
Lisa tittade förbluffat på Crona. ”Jag trodde bara de hängde på museum. Anders Zorn, Bruno Liljefors.”
”Och Carl Larsson”, fyllde Mårten i. ”De är ju svindyra. Läste nyligen i tidningen om en konstsamlare som köpt in en Anders Zorn för åtskilliga miljoner.”
”Den hänger där”, sa Crona och pekade stolt på väggen bakom dem. ”Det här är min personliga favorit där Zorn briljerar med sin akvarellteknik. Titta på stämningen och hur han lyckas fånga ljuset och rörelserna i vattnet. Kvinnan på bilden är hans hustru Emma och man riktigt ser hur kärleksfullt han målat av henne.” För en stund förlorade sig Crona i en lång utläggning om de tre konstnärerna. Lisa och Mårten lyssnade fascinerat på honom.
”Vad jobbar du med?” Mårten tittade imponerat på Crona.
”Arkitekt. Jag och min hustru har en arkitektfirma. Hur så?”
”Nej, jag bara undrade.” Mårten bannade sig själv att han inte blivit arkitekt.
”Vad fint ni har det.” Lisa såg sig omkring. Skyhögt i tak, gigantiska fönster och smakfulla möbler. ”Det verkar gå bra för er arkitektfirma. De här husen med strandtomt måste vara dyra.”
”Det är helt rätt noterat av dig. Vi är lyckligt lottade som får bo så här.” Crona slängde upp fötterna på en fotpall och lutade sig bekvämt tillbaka i den vita skinnsoffan. ”Slå er ner.” Han tände omsorgsfullt sin pipa och drog iväg några perfekta rökringar som vackert seglade iväg mot taket.
Han bar en tunn svart polotröja och svarta byxor i cigarettmodell. Lisa noterade roat att hans kala hjässa blänkte i solljuset som strilade in genom de stora panoramafönstren.
”Innan vi börjar hämtar jag något kallt till oss att dricka. Blir Perrier bra?”
”Ja tack”, svarade Mårten och Lisa unisont. Mårten hade inte en aning om vad Perrier var. Han hade för sig att det var en hundras, men valde att inte fråga.
”Vem skulle önska Silfverstolpe död? Jag ser ingen logik i det.” Crona tog ett djupt bloss och tittade undrande på Lisa.
”De här pengarna ni investerade.” Lisa tittade hastigt i sina papper. ”Tre miljoner var, som bland annat gått till en tomt i Håslöv, vad känner du för det?”
”Med risk för att låta förmäten, tre miljoner är inte mycket pengar för mig.” Crona tittade urskuldande på dem.
”Vad tyckte du om att pengarna investerades i tomten i Håslöv istället för i Falsterbo?” fortsatte Lisa.
”Helt ärligt är jag inte ett dugg intresserad av att rita ett kasino som ska uppföras i Håslöv, och det förklarade jag tydligt både för Silfverstolpe och borgmästaren. Hela drivkraften för mig när det gällde kasinot var att sätta Falsterbonäset på kartan. Jag hade tidigare påtalat att det skulle bli svårt om inte omöjligt att få igenom bygglovet vid golfklubben eftersom det är naturskyddsområde, men de sa sig sitta på de rätta kontakterna. Själv föreslog jag den tidigare badhyttstomten vid hamnen i Skanör, men det fick jag inget gehör för.”
”Vem blev mest upprörd över investeringen i Håslöv?”
”Det vet jag faktiskt inte. Det blev som ni redan vet en livlig diskussion kring det och de andra har inte samma ekonomiska resurser som jag. Sedan kom bråket om vem som gjort Silfverstolpes hustru gravid och Delon blev beskylld för både det ena och andra. Då bröt vi upp.”
”När lämnade du golfklubben?”
”Det var någon gång vid ett på natten, har jag för mig. Inte helt säker på tiden tyvärr. Ni kan stämma av med Archie, vi lämnade klubben tillsammans.”
”Vem var kvar när ni gick?”
”Vi var sist ut från klubbhuset.”
”Så ni såg inte Silfverstolpe?”
”Nej, han gick ut på golfbanan strax efter att Delon och Sandén gått hem. Vi såg aldrig Silfverstolpe komma tillbaka.”
”Gick borgmästaren också hem före er?”
”Det förmodar jag. Han var kvar på ovanvåningen när jag gick ner till Archie. Jag och Archie satt en stund på hans kontor och pratade och sedan fixade han några mackor till oss i köket. När vi gick upp för att spela biljard var borgmästaren borta och jag såg inte honom mer. När vi gick hem stod hans bil på parkeringen, så jag antar att han promenerade hem.”
Lisa gjorde en notering i papperna. Det fanns en del frågetecken att reda ut med borgmästaren.
”Kan någon bekräfta när du kom hem?” frågade Mårten.
”Jadå, Gun, min hustru alltså, satt uppe och jobbade. Vi är mitt i ett anbudsförfarande för ett stort byggnadsprojekt i Berlin och det satt hon och räknade på.”
”Var befann du dig i går morse?” undrade Lisa.
”Trots att det blev sent i fredags lämnade Gun och jag Skanörs hamn redan vid åttatiden. Vi var ute och seglade hela dagen. Vi gör ofta det när vi är lediga och vädret tillåter, det är en sådan frihet ute på havet och det främjar kreativiteten.”
”Vart seglade ni?” inflikade Lisa.
”Vi seglade till Nyhavn och åt en god lunch. En tallrik med handpillade räkor på mörkt bröd och en kall Tuborg till det.”
”Är din hustru hemma nu så vi kan få ditt alibi bekräftat?” undrade Mårten ivrigt. Han ville inte missa chansen att snoka runt lite i Cronas palats.
”Ja, hon är uppe på tredje våningen. Om du går ut i entrén där ni kom in finns det en hiss som leder direkt upp till ateljén och våra kontor.”
”Wow”, sa Mårten imponerat. ”Har ni hiss? Själv har jag bara furutrappa.”
”Vi har många otympliga konstruktionsmodeller som behöver transporteras på vagn och då underlättar det med hiss. Och för den delen har vi en hel del internationella kunder och då känns det mer professionellt med hiss än att låta dem springa i trappan.”
Det fick Mårten medge och han konstaterade att Sten Crona definitivt spelade i en helt annan division än han själv.