Sandén
Söndag eftermiddag den 16 juni, utanför polisstationen och hemma hos Sandén
Det är något visst med slöa söndagar, tänkte Lisa, för att sekunden senare slås av tanken att hon faktiskt haft fullt upp hela dagen. Hon tittade på mobilens klocka och konstaterade uppgivet att Mårten var sen som vanligt. När de var klara hade hon lovat Linnea att de skulle äta pizza ihop med Elisabeth och Märta och sedan ta ett kvällsdopp. Det var sådana här dagar hon saknade Mattias mer än någonsin. Hon lät varsamt fingrarna glida över den lilla tatueringen hon hade på insidan av vänstra handleden. Ett enkelt hjärta, det var allt. Mattias hade alltid ritat hjärtan när han skrev små kärleksfulla lappar till henne. Lisa hade låtit tatuera in hjärtat strax före Linneas födelse och tatueraren hade lyckats göra en exakt avbild av Mattias karakteristiska hjärta.
Lisa hade inte träffat någon ny man efter Mattias och i alla år hade det trots påtryckningar från familj och vänner bara varit hon och Linnea. Det gick inte en dag utan att Lisa tänkte på Mattias, men den förlamande sorgen hon känt de första åren hade börjat ge med sig.
”Får man bjuda sin kollega på en glass?” Lisa rycktes ur sina tankar av att Mårten räckte fram en strut till henne.
”Gärna.” Hon log tacksamt. ”Är det för att du är sen som du köpt glass eller är det för att du köpt glass som du är sen?”
”Sen, är jag sen? Jag stressade ju som en galning men det var som vanligt lång kö på Aldos. Det är inte så lätt att cykla med en glasstrut i vardera handen. Ta vilken du vill, det är samma smak i båda”, sa Mårten generöst.
”Har du slickat på någon av dem?” Lisa tittade skeptiskt först på glassarna och sedan på Mårten.
”Vad tror du om mig?”
”Ja, jag tror att du har slickat på båda. För i den här värmen borde de ha runnit mycket mer.”
”Fan, dig kan man inte lura, det märks att du är polis. Klok som en uggla är du. Ja, jag har slickat på båda. De smälte ju snabbt som attan.”
Lisa tog småskrattande emot en av glassarna.
”Tack, vad omtänksamt av dig.”
Som vanligt när Mårten valde var det stracciatella som gällde. Han tog ivrigt en rejäl bit av den frasiga struten som krasades sönder och bitar av den föll ner och landade vid hans fötter. Lisa noterade roat att en bofink nonchalant och helt orädd trippade över Mårtens högra sko och pickade i sig bitarna från struten.
De hoppade upp på sina cyklar och satte av mot Östergatan i Falsterbo.
”Ska vi tävla och se vem som kommer först”, hojtade Lisa och trampade på i full fart förbi Mårten.
”Inte lönt”, ropade Mårten aningen uppgivet. Hur skulle han ens kunna vara i närheten av att hänga med Lisa som for fram på något som liknade en tävlingscykel och säkert hade minst femton växlar. Själv cyklade han på en ommålad gammal militärcykel som var både stor och tung att framföra. Att den dessutom inte var beskaffad med växlar gjorde om möjligt det hela ännu jobbigare. Fast samtidigt visste han att det inte spelade någon större roll. Även om de bytte cyklar skulle Lisa med största säkerhet komma först som den tävlingsmänniska hon var.
Gunnar Sandén öppnade dörren och bjöd in dem. ”Vi kan sätta oss i uterummet, det är lite svalare där.” Lisa noterade att han såg ut att vara minst tio år äldre än Louise. Hårfästet hade krupit upp en bra bit, men håret hade behållit sin ursprungliga cendréfärg liksom hans skäggstubb.
Hon fick en märklig känsla av bastu så fort hon klev in i huset. Det berodde inte bara på den olidliga värmen i huset utan även de mörka träpanelerna som klädde väggar och tak i hallen.
Det stod tre Ramlösa och en skål med vindruvor på glasbordet i det lilla uterummet. Sandén hade väntat dem.
”Hej Lisa, tack för senast. Det var en rolig kväll på Strandbaden”, sa Louise som kom in genom terrassdörren iklädd endast bikini. ”Förlåt min klädsel, jag ligger och njuter av solen i trädgården.”
”Ja det var toppen”, sa Lisa och kramade om Louise. ”Önskar att jag kunde göra dig sällskap i trädgården men plikten kallar”, sa hon med en grimas.
”Så förfärligt det som hänt”, sa Louise bestört. ”Stackars Sophia, hon måste vara helt förstörd. Jag och Ingela pratade om att vi skulle laga några middagar och ta med till henne, som hon kan stoppa i frysen.”
”Vad omtänksamt av er”, sa Lisa. ”Jag vet att Elisabeth var över hos henne i går kväll och Egon pratade om att fylla hennes frys med bullar. Jag vet av egen erfarenhet att man behöver folk runt sig när man utsätts för ett sådant här trauma. Många har tyvärr en tendens att inte vilja störa och då lämnas man lätt ensam med sin sorg.”
Mårten kände sig lite utanför och passade på att bryta in. ”Mårten”, sa han och sträckte fram en svettig hand. Han fick anstränga sig för att titta Louise i ögonen och inte låta blicken glida ner till bysten som framhävdes av en minimal bikiniöverdel.
”Vad kul att få träffa dig”, sa Louise och sträckte fram en välmanikurerad hand, ”även om det är under så här sorgliga omständigheter. Jag har hört så mycket om dig.”
”Oj, bara bra saker hoppas jag”, sa Mårten med en orolig blick åt Lisas håll.
”Jadå”, försäkrade Louise. ”Nu lämnar jag er och behöver ni något finns jag på terrassen”, sa hon och svassade iväg med Mårtens blickar efter sig. Hon var snygg, men lite för smal för hans smak. Frugan var kurvig och Mårten föredrog former. Trots att de varit ett par sedan han gjorde lumpen i Älvdalen och snart firade tjugoårig bröllopsdag var han fortfarande lika förälskad i henne som den dagen de träffades.
”Är det okej om jag spelar in vårt samtal?” sa Lisa.
”Javisst. Stämmer det att Sven blivit mördad?” sa Sandén sammanbitet.
”Ja det stämmer.”
Sandén sa ingenting mer, han satt bara med glasartad blick och tittade rakt ut i luften.
”Du får gärna redogöra för kvällen och hur du upplevde den”, sa Lisa försiktigt.
De lyssnade noggrant på en nedstämd Sandén, vars version av kvällen överensstämde med de tidigare förhören. Det enda nya som framkom var att det var Sandén som stuckit hål på ballongen genom att informera de andra om att bygglovet hade fått avslag och att detta tyngde hans samvete.
”Det är mycket pengar jag investerat”, sa han uppgivet och suckade tungt.
”Jag förstår att ni blev upprörda”, fortsatte Mårten. ”Har för mig att det var en ansenlig summa, hur mycket var det nu?” Mårten ville förvissa sig om att summorna som nämnts vid tidigare förhör stämde.
”Tre miljoner.” Sandén gömde ansiktet i händerna. ”Det är inte klokt.”
”Nej, det håller jag med om”, sa Mårten. ”Det är galet mycket pengar.”
”Du sa att du hade sällskap hem med Delon. Cyklade du direkt hem sedan?”
”Ja, det gjorde jag. Jag var både trött och upprörd. Delon var lika upprörd som jag och vi stod en liten stund utanför Falsterbohus och pratade.”
”Vad pratade ni om?” inflikade Lisa nyfiket.
”Vi pratade framför allt om investeringen och bestämde att vi skulle boka ett nytt möte för att diskutera möjligheterna att få tillbaka våra investerade pengar.”
”Betydde pengarna lika mycket för Delon som för dig?”
”Ja, det tror jag nog. Han berättade att han belånat sin andel av familjens vinslott i Frankrike för att få loss pengarna.”
”Du kom alltså hem någonstans kring halv elva på fredagskvällen. Kan någon intyga tiden?”
”Ja, min son Axel var hemma. Han satt och spelade tv-spel när jag kom hem och jag hällde upp en rejäl whisky och satte mig bredvid honom. Jag måste ha somnat ganska omgående.”
”När vaknade du?”
”Louise väckte mig när hon kom hem. Jag gick ut för att ta en nypa frisk luft innan jag gick och la mig igen och det var samtidigt som tidningsbudet kom med morgontidningen.”
Lisa antecknade och bestämde sig för att kontrollera med Louise på en gång.
”Ja, då var vi nog klara nu. Skulle bara vilja växla ett par ord med Axel innan vi går, är han möjligtvis hemma?” undrade Mårten.
”Ja.” Sandén pekade upp mot taket med en suck. ”Han är där han brukar vara, i tv-rummet på ovanvåningen.”
”Sitt ni kvar, jag tar ett snack med grabben”, sa Mårten.
”Jag tror att vi är färdiga”, sa Lisa. ”Kommer du på något annat, så hör av dig till oss.” Hon sträckte fram sitt kort till Gunnar Sandén och noterade att han såg sliten ut.
”Tack, det ska jag göra.” Han gnuggade sig i ögonen. ”Vilken soppa det här blev”, sa han sorgset.
”Ja verkligen”, sa Lisa. ”Tack för att du tog dig tid. Jag går ut och sätter mig hos Louise en stund medan Mårten pratar med Axel.
”Hur väl känner du Sophia?”, sa Lisa och sjönk ner i solstolen bredvid Louise.
”Vi gick i grundskolan ihop och har hängt ihop sedan den tiden.”
”Vet du om det stämmer att Sophia är gravid?”
”Det vet jag faktiskt inte, men jag har mina misstankar eftersom hon helt undvek alkohol i fredags. Jag frågade faktiskt varför, men hon sa bara att hon var trött och skulle somna om hon drack vin.”
”Ingela tyckte att Sophia verkade tankspridd och nedstämd under tjejkvällen. Var det något du tänkte på?” lirkade Lisa.
”Ja”, sa Louise dröjande. ”Och jag tror jag vet varför.”
”Okej”, sa Lisa nyfiket. Hon gav Louise sin fulla uppmärksamhet.
”Jag vill inte att du talar om att det är jag som har sagt det”, sa Louise bestämt. ”Det är dealen, annars berättar jag inget.”
”Det lovar jag.”
”När jag och Axel var ute och övningskörde i fredags, stannade vi till utanför Gästis. Inte för att vi skulle gå in och äta utan för att Axel skulle öva på fickparkering. Han tränar ihärdigt”, fortsatte Louise stolt.
”Och?” manade Lisa på.
”Då såg jag Sophia komma utstörtande från Gästis. Hon grät och såg uppriven ut.”
”Vet du varför?” sa Lisa.
”Nej, ingen aning. Sophia såg mig inte och strax därpå kom Sven ut. Det såg ut som om de grälat, för han satte sig i sin Lexus och for iväg med en rivstart utan Sophia.”
”Hej, vad kollar du på?” Mårten lyfte på Axels ena hörlur.
”Helvete vad du skräms.” Axel for upp ur soffan och ryggade bort från Mårten. ”Vem är du?”
Mårten höjde ursäktande händerna i luften. ”Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig. Jag heter Mårten och kommer från polisen.”
”Polisen”, sa Axel oroligt. ”Vad vill du? Jag har inte gjort något.”
”Det är inget allvarligt.” Tur att inte Lisa var här. Inget allvarligt. Jag kan då välja mina ord, tänkte Mårten för sig själv. ”Jag menar, du behöver inte vara orolig, tänkte bara ställa några frågor. Jag har precis pratat med din pappa och han vet att jag pratar med dig nu.”
”Okej.” Axel satte sig avvaktande i soffan bredvid Mårten.
”Har du koll på när din pappa kom hem i fredags kväll?”
”Det håller väl inte jag reda på.”
”Din pappa sa att du satt och spelade tv-spel när han kom hem.”
”Jag spelar nästan alltid tv-spel, så det stämmer säkert.”
”Om du tänker efter noga så kanske du kommer ihåg om det var i fredags”, sa Mårten hoppfullt.
Axel suckade och reste sig ur soffan. ”Jag kan kolla, förmodligen spelade jag Fifa.”
Mårten såg hur Axel tryckte igång sitt Playstation. Fifa, tänkte Mårten, som inte var något vidare på sport, men att det var ishockey var han hundra procent säker på.
Bilden fladdrade till och Mårten tittade förvånat när det dök upp en fotbollsspelare på skärmen. Vant började Axel trycka på handkontrollen och bläddra i menysystemet.
”Jo, kolla här.”
Mårten lutade sig fram för att se de små bokstäverna och siffrorna på tv:n.
”Fredag fjortonde juni.” Axel viftade med handkontrollen som om den vore en pekpinne. ”Jag loggade in på spelchatten klockan fyra minuter i tio på kvällen och loggade ut två minuter över tre.”
Mårten var imponerad. Både över att chattens tider bokfördes och att Axel orkat spela över fem timmar. Han återvände till ämnet. ”När kom din pappa hem?”
Axel såg ut att tänka efter. ”Han kom hem när jag spelat en liten stund. Kanske vid halvelvatiden eller lite senare. Pappa satte sig i soffan bredvid mig. Han drack ett glas whisky och somnade nästan direkt. När jag stängde av spelet och gick och la mig låg pappa fortfarande och sov på soffan.”
Mårten var nöjd med sin visit på ovanvåningen och släntrade nerför trapporna, lyckligt omedveten om att han inte antecknat något under samtalet med Axel.