Söndagsbestyr
Söndag kväll den 16 juni, Skanör och Falsterbo
Mårten stuvade gnolande in den sista väskan i deras röda Opel som skulle ta frugan och barnen till släktens sommarställe i Dalarna. Frugan kom från en liten by vid Siljan och till skillnad från Mårtens släkt som enbart träffades vid jul och födelsedagar, envisades hennes att träffas så fort tillfälle gavs. Mårten avskydde att umgås med hennes släktingar och förhållandena på sommarstället var primitiva. Han hade föreslagit att de skulle dra in vatten och avlopp i huset och hade till och med erbjudit sig att göra en del av jobbet själv, men fått nobben. Allt skulle vara så förbaskat genuint. På Goda Viljan, som stället hette, var det utedass, pump på gården och bad i Siljans kalla vatten som gällde. Mårten hade på senare år infört som tradition att jobba mesta möjliga under sommaren för att slippa åka med. Frugan hade klagat i början, men verkade nu vara nöjd med arrangemanget och det var Mårten också. Barnen gick det ingen nöd på. De hade alla sina kusiner på plats och älskade att vara ute i naturen. Det var definitivt en gen som de inte ärvt från Mårten.
”Så där ja, nu var sista väskan på plats”, sa Mårten nöjt och vände sig till frugan. ”Är det något jag är bra på så är det att stuva bagage, det måste du medge.”
Hon tittade leende på honom. ”Om det är något du är bra på så är det att skryta om allt du kan”, sa hon och gav honom en kärleksfull kram.
”Det gör jag väl inte”, sa Mårten sårat.
”Jo, det gör du”, sa frugan och barnen i kör. ”Men du är världens bästa pappa i alla fall”, sa dottern diplomatiskt och gav honom ett så strålande leende att den nyinsatta tandställningen glittrade.
Det hade gått så fort. Nu var hans lilla prinsessa tretton år och hade tandställning och skulle börja högstadiet efter sommaren. Mårten kände hur det knöt sig i magen när han tänktepå det. Sonen som var elva hade även han vuxit till sig oroväckande fort och plötsligt kände Mårten att han missade mycket av tiden med barnen. Han kramade om dem en extra gång och svalde klumpen han kände växa i halsen.
”Jag kommer att sakna er”, sa han ynkligt. ”Måste ni åka nu i kväll, det blir snart mörkt och …”
”Men Mårten”, avbröt frugan irriterat. ”Vi skulle egentligen ha åkt i går, men så kom det där med Silfverstolpe emellan. Vi har väntat hela dagen på att du skulle komma hem och nu vill vi iväg. Och det är inte så att vi åker till andra sidan jordklotet precis. Du kan faktiskt lätt komma upp och hälsa på när du vill.”
”Dina bröder tycker inte om mig, det vet du”, sa Mårten ömkligt. ”Så kul är det minsann inte att vara hemma och jobba om du nu trodde det.”
”Spela inte martyr nu Mårten, vi vet alla att du inte står ut en enda dag på Goda Viljan och mina bröder tycker visst om dig. På sitt sätt. Och du kommer ju upp i juli när min kusin gifter sig.”
”Ja, och då ska vi bo på hotell”, sa Mårten trotsigt.
”Ja!” jublade dottern. ”Det vill jag också.”
”Vi måste komma iväg nu”, avbröt frugan och suckade demonstrativt. Hon var så innerligt trött på Mårtens konsekventa vägran att bo ihop med släkten. Hennes föräldrar skulle bli så besvikna om de valde att bo på hotell istället, men det var ingen idé att diskutera det med Mårten nu. Hon fick bida sin tid, det brukade hjälpa.
”Jag vill gärna att vi kommer en bit upp i Småland innan vi stannar för natten”, sa hon bestämt och visade att samtalet var avslutat.
Det var med blandade känslor som Mårten vinkade av familjen. Han hade dåligt samvete för att han aldrig följde med upp till Dalarna och han saknade barnen och frugan när de var iväg. Men på något märkligt sätt kände han sig ändå lättad när han såg bilen svänga ut mot Hagarondellen.
Lisa fäste försiktigt fast pizzakartongerna från Aldos på pakethållaren och en ljuvlig doft spred sig. Det hade blivit en tidig morgon och utöver frukosten hade hon bara fått i sig ett äpple, en glass och några koppar te under dagen. Hon kände med ens hur hungern rev tag i henne och trampade tankfullt iväg med badväskan och två liter jordgubbar i cykelkorgen. Mordet på Silfverstolpe lämnade henne ingen ro. Lisa funderade på det Louise berättat om grälet vid Gästis och om Sophias graviditet. Det var något Sophia undanhöll för dem. Det var hon helt säker på. Hon hade själv velat vara med i går och lämna dödsbudet till henne, men Mårten hade på eget bevåg ilat dit innan hon ens hunnit tänka tanken. Det var så typiskt honom. Antingen var han sen och sävlig eller så handlade han snabbt och ogenomtänkt. Lisa bestämde sig för att titta förbi Sophia innan hon gick in till Elisabeth och Linnea. Och borgmästaren hade också dolt något för dem. Hon undrade vad det var och varför han ljugit om var han varit under mordnatten. Enligt Delon körde han ifrån golfklubben på lördagsmorgonen. Hade han tillbringat natten där eller återvänt först på morgonen? Borgmästaren skulle de ta itu med i morgon förmiddag. Hon kände en ilande spänning över att de fått ett mord att lösa. Hennes första.
När hon fällde ner stödet på cykeln kom en glädjestrålande Linnea rusande mot henne.
”Mamma, har du pizzorna med dig?”
Lisa fångade upp dottern i famnen och snusade på hennes hår som doftade av frisk luft och kanel. ”Jadå, det är klart jag har snäckan, de är på pakethållaren.”
”Vi har bakat kanelbullar”, sa Linnea stolt. Hon krånglade sig ur Lisas famn och lyfte upp pizzakartongerna. ”Har du köpt Hawaii?”
Alltid lika otålig. Lisa kände igen sig själv i dottern. ”Jadå, med extra mycket ananas. Och vad gott det låter med kanelbullar.”
”Vi har bakat jättemånga och Elisabeth har lovat att vi ska få ta en hel påse med hem.”
Lisa tog badväskan över axeln och med jordgubbskartongerna i handen följde hon efter en skuttande Linnea.
”Mamma har köpt pizza. Och jordgubbar.”
”Bevare mig väl”, sa Elisabeth. ”Pizza, och det ska vara söndagsmiddag?”
”Det är jättegott”, sa Linnea övertygande.
”Jaha du”, sa Elisabeth medgörligt. ”Då får jag väl prova en liten bit.”
Lisa såg sig om. ”Var är Märta?”
”Hon är visst hos Ragnar nu igen”, fnös Elisabeth. ”Vet inte vad som har tagit åt henne. Hon har redan varit där inne två gånger i dag och nu skulle hon dit och äta middag med honom. Men det får säkert en ände med förskräckelse. Ragnar är inte alls hennes typ.”
”Men det är väl kul för både henne och Ragnar om de trivs i varandras sällskap”, sa Lisa.
”Kul? Pyttsan. Hon landar på Kastrup på fredagen och jag hinner ha henne för mig själv ett dygn och sedan är hon ute och ränner som en kärlekskrank tonårsflicka”, sa Elisabeth föraktfullt. ”Men nu struntar vi i henne. Det doftar härligt från de där kartongerna du hade med dig.”
Linnea kilade in i Elisabeths kök och kom tillbaka med tallrikar, glas och en kanna vatten.
”Du glömde visst besticken”, sa Elisabeth.
”Men Elisabeth”, sa Linnea och tittade på henne som om hon var helt körd. ”Pizza äter man alltså med händerna.”
”Jag går bara in en kort sväng till Sophia”, sa Lisa snabbt.
”Men, ska vi inte äta nu?” sa Elisabeth förvånat. ”Pizzorna blir kalla.”
”Börja ni, jag kommer om ett ögonblick. Jag vill bara höra hur det är med henne”, ljög Lisa. Hon ville inte avslöja något om sina tankar för Elisabeth.
”Hej Lisa”, sa Sophia förvånat. ”Kom in.”
Två labradorer kom fram och hälsade översvallande på Lisa.
”Förlåt att jag tränger mig på”, sa hon och följde med Sophia och hundarna in i huset.
Sophia slog sig ner vid köksbordet och Lisa satte sig mitt emot. Hon avböjde erbjudandet om något att dricka och gick rakt på sak.
”Det har framkommit i förhör att du är gravid, stämmer det?”
Lisa såg att Sophia blev överrumplad. Det var det som var meningen.
”Ja”, sa hon svagt. ”Det stämmer.”
”Jag förstår att det måste vara svårt för dig. Jag var i precis samma situation när min man dog”, sa Lisa medkännande.
”Ja, det är väldigt sorgligt”, sa Sophia och torkade bort en tår som trängde fram ur ögonvrån. ”Samtidigt som jag sörjer Sven och har svårt att förstå att han är borta, så är jag lycklig över barnet.” Hon klappade sig ömt över magen.
”Det förstår jag”, sa Lisa innerligt. ”Är det ditt första barn?”
”Ja”, sa Sophia. ”Jag hade helt gett upp hoppet om barn och då plötsligt hände det.”
De satt en liten stund och kallpratade och Lisa visste inte hur hon skulle formulera sig, så hon bestämde sig till slut att återigen gå rakt på sak.
”Du åt lunch på Gästis med din man i fredags, stämmer det?”
”Ja, det stämmer”, sa Sophia avvaktande.
”Vi har ett vittne som såg er gräla.” Lisa iakttog Sophia. All färgen försvann från Sophias ansikte.
”Ja, det stämmer”, sa hon stilla.
”Vad handlade grälet om?”
”Barnet. Sven ville att jag skulle ta bort det”, sa hon sorgset.
”Vad hände sedan?”
”Jag gick därifrån och sedan såg jag inte Sven mer.”
”Visste du att han låtit sterilisera sig?” sa Lisa och tittade granskande på Sophia.
”Det kan inte vara möjligt”, sa Sophia bestört. ”En sådan sak gör man bara inte utan att berätta för sin partner. Sven visste att jag längtade efter barn.” I samma stund som hon sagt det förstod hon att det inte var Sven som var pappa till hennes barn. En natt. Det var allt. Och det hade räckt.
Egon tog på sig glasögonen och inspekterade sig själv från alla håll i den stora hallspegeln. Han var väldigt nöjd med det han såg. Åren till trots hade inte hårfästet krupit nämnvärt högre och håret var dessutom ovanligt mörkt för åldern. Där hade Egon hjälpt naturen på traven. I hemlighet färgade han håret var tredje vecka hemma i badrummet. Flaskan med hårfärg låg väl gömd längst in i strumplådan och han skulle hellre dö än att bli påkommen med att färga håret. Han hade alltid varit fåfäng och fåfängan hade tilltagit avsevärt med åldern. Trots att Egon borstade tänderna tre gånger om dagen och körde en hemgjord kur med bakpulver och salt på en torr tandborste flera gånger i veckan, hade han inte lyckats få det där bländvita leendet som han så hett eftertraktade. Han skulle minsann testa Elisabeths tandläkare och hoppades innerligt att tandläkare hade tystnadsplikt. Han duttade på lite extra rakvatten på hakan och bakom öronen, stoppade plånboken i innerfickan i den marinblå kavajen och satte på sidenkravatten. I kväll skulle det bli precis som förr, han skulle på tre man hand äta söndagsmiddag med syskonbarnen. I vanliga fall var det alltid någon äkta hälft eller ett barn som skulle vara med, inte för att Egon hade något emot det, absolut inte. Men just i kväll såg han fram emot att få vara ensam med Ingela och Fredrik. Han låste visslande sin ytterdörr och traskade iväg mot Fredriks hus. Det här skulle bli en mysig kväll, det var han helt övertygad om.
”Hej Egon.” Ingela kom gående mot honom. ”Vilken bra idé att gå ut och äta, det ska bli jättemysigt. Det är så tråkigt att äta ensam.”
”Är Bosse fortfarande i Frankrike?” Ingelas man hade börjat cykla för ett par år sedan, mest för att gå ner i vikt och bättra på sin kondition, men han hade blivit som uppslukad av sin nya hobby och det var inte mycket Egon såg av honom nu för tiden. Det gjorde honom i och för sig ingenting.
”Ja, han är i Frankrike och tränar. Tror det är någon av etapperna de cyklar på Touren.”
”Touren?” sa Egon och tittade frågande på henne.
”Tour de France. De är nere ett helt gäng från cykelklubben och kör några av de där sträckorna”, sa Ingela ointresserat.
”Hur är det med ungarna?”
”Max har varit ett par dagar i München med en kompis och de är på väg ner mot Frankrike och ska cykla en av etapperna med Bosse. Sara är med sin bästa kompis och hennes föräldrar på Mallorca. De har en andelslägenhet i Palma, så jag är solokvist ett par veckor nu.”
Egon kunde inte undgå att höra på Ingela att hon lät kort när maken kom på tal. ”Hur står det egentligen till med kärlekslivet?” sa han och tittade granskande på Ingela.
”Ja, kärleksliv blir det inte mycket tid till”, sa Ingela med en suck. ”Sedan han började cykla har han sällan tid för mig och ärligt talat är det nästan bara skönt nu när han är iväg.”
Egon klappade henne ömt på kinden. ”Det är det jag alltid har sagt, du är värd så mycket bättre.”
”Jag vet att du menar väl Egon, men jag vore tacksam om du inte la dig i mitt äktenskap. Orkar inte prata om det just nu.” Hon kilade in sin arm under hans och de gick in genom grinden. ”Nu går vi in och ser om Fredrik är färdig.”
”Hur är det med dig?” Ingela tittade bekymrat på sin bror som satt mitt emot henne vid bordet på Rögeriet nere i Skanörs Hamn. Egon hade brutit traditionen att äta söndagsmiddag på Skanörs Gästis och Ingela var nöjd med valet. Hon älskade fisk och skaldjur i alla dess former.
”Mår du inte bra?”
”Va?” Fredrik tittade frånvarande på Ingela.
”Ja, du verkar så tankspridd och ser väldigt blek ut.”
”Jag är bara så himla trött.” Du skulle bara veta, tänkte han, men det senaste dygnets eskapader med Egon och de andra pensionärerna tänkte han inte berätta om.
Ingela la en sval hand på hans panna. ”Du har i varje fall ingen feber”, sa hon hurtigt.
”Bara för att jag inte har feber så behöver det inte bet…”
”Såja, ungdomar”, bröt Egon av. ”Nu tycker jag att vi tar och beställer istället för att prata sjukdomar.”
”Han är inte sjuk”, sa Ingela. ”Jag tror minsann att han fortfarande är bakis från i fredags.” Hon log retsamt mot sin bror.
”Jag håller med Egon, nu beställer vi.” Fredrik fällde demonstrativt upp menyn och studerade den noga.
”Vad sägs om att dela en trälåda med rökta räkor till förrätt?” sa Ingela.
”Den stora lådan får det bli”, sa Fredrik bestämt. ”Jag har inte ätit sedan frukost och är vrålhungrig.”
Till huvudrätt enades alla tre om att ”Hälleflundra med pilgrimsmusslor som halstrats med nyplockade minitomater och vitlök” var bästa valet.
Egon slog på stort och valde en flaska vin från vinlistan som kostade mer än vad som var rimligt. Fredrik, som lovat sig själv en vit månad, såg sig nödgad att skjuta upp den en dag till. Det var synd och skam att äta en så god middag och bara dricka vatten till.
”Men hallå där,” sa Ingela. ”Du skulle ju ta det lite lugnt med drickandet nu. Efter vad som hände i fredags, menar jag. ”Jag dansar aldrig nykter” har verkligen fått dess rätta innebörd.”
Egon tittade oförstående på Ingela. ”Men Fredrik dansar väl aldrig.”
”Inte nykter i alla fall”, fnissade Ingela.
”Man ska aldrig börja på en söndag”, sa Fredrik och höjde glaset. ”Skål kära familj.”