Nygammal kärlek
Tisdag kväll den 18 juni, hemma hos Elisabeth och i Skanörs hamn
Egon var utom sig av oro över Ragnar som han inte sett till på två dagar. Med tanke på att det gick en mördare lös som kanske kände till att han och Ragnar flyttat på Silfverstolpe, beslöt han sig motvilligt för att gå över till Elisabeth och höra om hon visste var Ragnar befann sig.
”Jaha, här står du på min veranda, vad förskaffar mig den äran att få besök av favoritgrannen?” sa Elisabeth sarkastiskt och avfyrade ett blixtrande leende.
”Du behöver inte göra dig till, Elisabeth. Har du tid en liten stund?”
”Visst, slå dig ner för all del.” Hon nickade mot den blåvitrandiga gungsoffan i hörnet av verandan. Egon satte sig ner och sköt fart med fötterna. Det slog honom att alla barn älskade att gunga och det hade han själv också gjort, men det var säkert sjuttio år sedan sist. Han skulle minsann införskaffa en gunga och hänga upp i tallen bakom sitt hus. Inte en sådan pensionärsgunga som Elisabeth hade, utan en riktig gunga, en sådan där som han hade haft i sin barndom. Linnea kunde också ha glädje av den och om någon undrade kunde han säga att det var för hennes skull han köpt den.
Elisabeth tog tag i kedjorna och avbröt Egons gungande. Hennes mörka hår saknade, precis som Egons, gråa stänk och var uppsatt i en elegant chinjong. Läpparna var rödmålade och i öronen gnistrade diamanter. Egon misstänkte nästan att hon väntat honom.
”Jaha, vad ville du?” sa hon och satte sig bredvid honom med tillbakalutat huvud och blundade som man gör när man njuter av solens strålar i ansiktet.
Det var bara det att hennes veranda alltid låg i skugga, eftersom hon själv i alla år envist vägrat att bekosta nedsågningen av fyra enorma björkar som upptog en stor del av trädgården. Den kostnaden tyckte Elisabeth absolut att vägföreningen eller Vellinge kommun borde stå för.
Egon ville ha bort björkarna eftersom det under hösten blåste in massor av löv på hans tomt som korkade igen stuprör och missprydde hans gräsmatta. På vårkanten var det än värre eftersom det blåste in mängder av frömjöl som la sig som en gul hinna över hans utemöbler och inte minst på hans fönsterrutor. Egon var pollenallergiker och hade själv spenderat en halv förmögenhet för att få samtliga björkar på sin tomt nedsågade och bortforslade. Han trodde att det gått så långt att Elisabeth lät sina stå kvar av rent jäkelskap. Han hade i vrede för något år sedan bankat in kopparspik i hennes björkar men det hade inte hjälpt. Ett tag övervägde han att helt enkelt såga ner dem, men risken att de skulle falla över hans eget hus fick honom att avstå från de planerna. Han funderade på saltsyra. Han hade läst att det tog kål på det mesta, men han hade ingen aning om var man kunde köpa det.
”Jo, jag undrade om du har sett till Ragnar?”
Elisabeth öppnade ena ögat och kisade mot Egon. ”Har jag kanske.”
”Kanske? Vad menar du med kanske? Vet du var han är?”
”Jag vet kanske var han är.”
Detta var så typiskt Elisabeth. Hon skulle alltid hålla på och jäklas med honom.
”Kan du sluta upp med det nu. Vet du var Ragnar är eller vet du det inte?”
”Jag vet var han är.” Elisabeth log. ”Men det kostar en koltrast.”
”Va?” Egon tittade förvånat på henne. ”Vad menar du?”
”Ja, om du vill veta får du först vissla som en koltrast.”
”Driver du med mig?” Egon reste sig hastigt ur soffan, knöt näven i byxfickan och gick fram och tillbaka på verandan.
”Nå Egon, får man höra en liten koltrast?”
Egon tittade förargat på henne. ”Du menar att om jag visslar som en koltrast berättar du var Ragnar är?”
”Ja, precis så menar jag.” Elisabeth hade svårt att hålla sig för skratt.
Jävla kärring, tänkte Egon, men insåg att om han skulle få reda på var Ragnar var, ja då var han tvungen att förnedra sig och göra som hon sa. Han tog ett djupt andetag och började vissla.
En koltrast, en bofink och en talgoxe senare stod en rasande Egon och tänkte att om han behövde låta som en enda fågel till skulle han ta krattan som låg på gräsmattan och trycka ner den i halsen på Elisabeth.
”Ragnar är i hamnen.”
”I hamnen?”
”Ja, i hamnen. Han är där med min syster.”
Egon satte sig bredvid Elisabeth.
”Är Ragnar med Märta i hamnen? Vad sjutton gör de där?”
”Har picknick tror jag. Märta hade packat en picknickkorg.”
”Picknick”, fnös Egon. ”Ragnar har väl aldrig varit på picknick.”
”Bättre sent än aldrig då.” Elisabeth blinkade till Egon.
Egon blängde på henne. ”Du, jag minns hur det gick senast. Det tog år för Ragnar att komma över henne. Sättet Märta lämnade honom på var inte särskilt vackert. Gift var hon dessutom.”
”Jo, men det visste Ragnar. Tro inte att jag är så nöjd med det som sker. Märta hinner inte mer än komma hem förrän hon faller i hans armar igen. Det är nog som det sägs. Gammal kärlek rostar aldrig.”
”Äh, det där är bara trams. Jag tycker bara inte om när Ragnar är förälskad. Jag kan inte påstå att det hänt ofta i hans liv, men han blir som en förälskad yngling som verkar glömma bort sina vänner.”
”Sina vänner”, fnissade Elisabeth. ”Du menar hans enda vän. Dig.”
Egon svarade inte på det. Han tyckte det var okänsligt sagt av Elisabeth.
”Men du då, om Märta bara ska svansa runt efter Ragnar. Vad tycker du om det? Då lär inte du se så mycket av henne.”
”Det är i och för sig trist, det håller jag med om. Men jag är ju van vid att hon inte är hemma, hon har bott utomlands i så många år. Dessutom har jag ju fler vänner i motsats till dig.”
Egon tittade förvånat på henne eftersom han visste att Elisabeth inte hade någon större vänskapskrets och det var inget som förvånade med tanke på hennes personlighet. ”Jaha, vem då?”
”Jag har ju till exempel dig.”
Egon cruisade i makligt tempo Hamnvägen ner. Han vevade ner fönstret och sommarvinden fläktade behagligt. En vilsen fluga gjorde en snabbvisit i Bentleyn innan den surrade vidare ut mot friheten. På fotbollsplanen som han passerade på vänster sida pågick en match, och med tanke på att några av barnen sprang med armarna i luften var det uppenbart att det ena laget precis gjort mål. Längre fram på höger sida stod badhytterna på rad. Han hade alltid tyckt att dessa var lite märkligt placerade med tanke på att de låg en bit från havet. Han föredrog själv badhytterna på södra sidan om hamnen, speciellt de som var placerade uppe i sanddynerna. För många år sedan hade han och Ragnar transporterat dit en egen badhytt. Den fick stå i tre veckor innan en vresig och uppblåst badkärring ringde kommunen och anmälde den som svartbygge. Kommunen hade gått på hennes linje och forslat bort badhytten och det hade inte blivit av att skaffa någon ny.
I och för sig hade Egon nu för tiden inte något större behov av en badhytt och om han mot förmodan behövde en kunde han utnyttja Kruses. Harald Kruse var en gammal skolkamrat till Egon och Ragnar. På sjuttiotalet hade han börjat intressera sig för aktier och ville gärna ha med Egon i sitt nystartade bolag. Egon, som var uppvuxen med att pengar skulle förvaras i en byrålåda i hemmet, tyckte att Harald var helt ute och cyklade som började prata om värdepapper, aktier och investeringar. På åttiotalet hade Harald varit en av de mest framgångsrika börsmäklarna på Wall Street och hade tjänat ofantligt mycket pengar som han bland annat investerat i hyresfastigheter i New York. Egon hade till sin förvåning och glädje läst om Haralds stora framgångar och sett honom figurera i dagspressen titt som tätt. Varje gång Harald och hans familj varit hemma på gästspel i Falsterbo hade de träffats och Egon hade alltid räknat honom som en av sina närmsta vänner. Harald och hans hustru hade på senare år blivit filantroper och rest runt i tredje världen och engagerat sig i diverse välgörenhetsprojekt. Under en av dessa resor för ett par år sedan hade Harald fått malaria och hastigt gått bort. Nu var det sonen Adam, Egons gudson, som arbetade vidare i faderns anda. Adam och hans familj hade sällan tid att tillbringa någon längre tid i Falsterbo, men några veckor per år brukade det bli. Det hade blivit så att Egon passade Kruses hus och höll bilarna i körskick, ett arrangemang som passade Egon förträffligt.
Han saktade in i god tid, blinkade som sig bör och svängde in till höger och parkerade Kruses välpolerade Bentley från -58 vid Fiskhuset. Som vanligt drog bilen till sig en del nyfikna och beundrande blickar och det var inget Egon hade något emot. Tvärtom. Han steg stolt ur bilen och betraktade några ungdomar som skrattande jagade varandra ute på den välbesökta bryggan norr om hamnen. Att fara upp och ner på en brygga var inte riktigt Egons stil. Han var hellre på stranden, men det blev inte alls lika ofta nu för tiden. Han kom på sig själv med att nästan smyga längs med muren och ut mot piren. Det var redan fullt med båtar i hamnen trots att det bara var i mitten av juni. Masterna stod tätt och det var nästan omöjligt att se vilken mast som tillhörde vilken båt. En båt var han dock säker på, det var Kruses.
Han knixade sig fram i de smala gångarna bland fiskehoddorna, stannade och satte upp handen i pannan för att se båten bättre i motljuset.
”Vad i helvete”, utbrast han. På Kruses båt satt Ragnar och Märta tätt hopkrupna. Han vill inte bli påkommen med att spionera, men kunde inte låta bli att smyga närmare för att bättre kunna se vad som försiggick. Han såg dem båda höja sina glas och skåla. Egon såg att Ragnar hade på sig sin ljusblåa kostym med tillhörande väst. Den hade Ragnar bara på sig vid ytterst exklusiva tillfällen. Sist var, om Egon mindes rätt, 1967 när Beatles gästade Falsterbohus.
Egon kom att tänka på Paul McCartneys och George Harrisons autografer som han hade liggande därhemma i någon låda på vinden. Dem skulle han minsann damma av och ge till Fredrik. Sådana autografer var riktiga rariteter numera, det visste han.
Egons tankar avbröts av att han hörde musik som verkade komma från Kruses båt. Till sin stora förfäran såg han Ragnar buga djupt för Märta och ta hennes hand. Hon ställde sig upp och Ragnar drog henne intill sig. De började dansa. ”Men vad i helvete.” Egon trodde inte sina ögon. Ragnar stod på en båt tätt omslingrad med Märta och dansade.
Det var som han befarat. Ragnar och Märta hade återupptagit sin sedan många år avbrutna romans och denna gång skulle inget stoppa Ragnar, det visste Egon dessvärre alltför väl.