Hästen
Onsdag natt den 19 juni, på Berndt Hummels mark
Fredrik hade sedan han blev utbränd haft stora problem med sömnen, så stora att han till sist motvilligt gått med på att få utskrivet sömntabletter. I kväll hade han provat dem för första gången. Enligt läkarens ordination skulle han ta en tablett trettio minuter före sänggåendet. Han hade bestämt sig för att gå i säng tidigt och hade tagit en tablett redan klockan nio. Vid elvatiden hade han fortfarande inte lyckats somna. Han konsulterade FASS på nätet och där stod att han kunde ta två tabletter vid behov. Propavan kunde sänka reaktionsförmågan och det skulle man tänka på vid tillfällen som krävde skärpt uppmärksamhet, som vid bilkörning till exempel. Eftersom han inte hade några planer på att köra bil bestämde han sig för att ta en extra tablett.
När Egon ringde och väckte honom vid halv ett var han inne i en djup och drömlös sömn som han inte upplevt på många år. Till en början hade han inte förstått vad Egon pratade om, men så gick det upp för honom. Egon och Ragnar hade skjutit en häst. Han hade inte fått klart för sig varför, men att de behövde hans hjälp framgick tydligt. Han hade kastat på sig kläderna och tagit en Coca-Cola från kylen som han snabbt halsat för att piggna till. Han antog att det inte var någon bra idé att sätta sig bakom ratten i det skick han var, men kände att han inte hade något val.
Han körde in till vägkanten och ringde Egon.
”Kan ni ge någon form av beskrivning av var ni är? Jag har kört runt på måfå i en kvart nu och hittar er ingenstans”, sa han uppgivet.
”Det är grönt högt gräs och ett vitt staket”, upplyste Egon honom.
”Ja, du har sagt det”, sa Fredrik otåligt. ”Men finns det inget annat kännetecken?”
”Jo, jag ser kyrkan på avstånd.”
”Falsterbo kyrka?”
”Nej, Skanörs så klart.”
”Sa du inte att ni var i Falsterbo?” sa Fredrik förvånat. ”Jag trodde att ni var i hagarna vid Falsterbo Horse Show.”
”Jag sa att vi började vår vandring i Falsterbo, men där hittade vi ingen älg och …”
”Jaja, jag kör mot Skanör nu”, sa Fredrik och kvävde en rejäl gäspning.
”Borgruinen,” utbrast Egon exalterat. ”Vi är nära borgruinen.”
”Varför sa du inte det från början”, sa Fredrik och tryckte bort samtalet.
Fredrik pekade bort mot hästen. ”Hur lyckas ni? Kan ni inte bara bete er som helt vanliga pensionärer? Spela bridge, kasta lite bouleklot, gå på stadsvandringar eller vad nu andra normala människor i er ålder har för sig.”
Egon tittade sorgset först på hästen och sedan på Fredrik.
”Förlåt. När man är åttiotvå år är inte mörkerseendet det bästa”, försvarade han sig. ”Vi var båda helt säkra på att det var en älg.”
”Ja, vi trodde det var älgen som klampat runt i Elisabeths och Egons rabatter och gnagt på deras äppelträd”, fyllde Ragnar i.
”Jag skiter i vad ni trodde”, sa Fredrik upprört.
”Men käre Fredrik, som du säger. Håll med om att det påminner om en älg. I alla fall om man ser till storleken”, sa Egon och pekade med geväret mot hästen.
Fredrik ryckte geväret ur hans händer. ”Sluta stå och vifta med det där. Jag åker och hämtar Mårten.”
”Mårten”, flämtade Egon. ”Du kan väl inte blanda in Mårten i det här. Han är ju polis och vi har skjutit en häst.”
”Ja, jag vet väl att han är polis. Men nu är det så att ni två har tagit fel på en älg och en häst och förmodligen skjutit en av Berndt Hummels hästar eftersom ni, tro det eller ej, befinner er på hans ägor. Ni är tamejfan inte riktigt kloka. Vi kan inte låta en död häst ligga kvar här.”
Ragnar tände uppgivet en cigarill. ”Men kan vi inte klara detta utan att blanda in Mårten?”
Fredrik pekade mot sin bil som stod slarvigt parkerad utanför hästhagens staket.
”Vi kan omöjligt få in hästkraken i bilen, den ryms inte i bagageluckan och vi har inte en chans att få upp den på taket. Jag har dragkrok och Mårten är den enda jag känner som har ett släp.”
”Men”, stammade Egon. ”Vad säger han när du berättar att vi behöver låna hans släp för att flytta en död häst?”
”Jag kommer inte att tala om vad vi ska ha släpet till. Jag får väl improvisera. Jag kör och hämtar Mårten och släpet nu.”
”Det räcker väl med att du hämtar hans släp?” föreslog Egon försiktigt.
”Tror ni verkligen att vi tre själva kan baxa upp en död häst på ett släp?” Fredrik drog argt igen dörren och snart syntes bara bilens baklyktor i mörkret.
”Fy farao vad kallt det är”, gnällde Egon. ”Ont i axeln har jag också.”
”Ja”, huttrade Ragnar, ”och nu har vi väntat i en evighet. Men titta, där kommer de ju.” Ragnar pekade bort mot grusvägen som slingrade sig längs med staketet.
”Himla tid det tog.” Egon pillade på digitalklockan. 01.34.
Mårten slog sig för pannan, pekade på hästen och skrek. ”För in i alla glödheta hästhovar, är ni helt galna, vet ni vem detta är?”
”Det är väl en häst”, sa Egon försiktigt.
”Det är för helvete Black Arne. Ni har skjutit Black Arne!”
”Vem är Black Arne?” sa Fredrik.
Mårten gestikulerade vilt och sparkade hårt i gräset.
”Det är Sveriges mest avlade tävlingshingst. Hästen som sprungit in mest pengar i norra Europa. Läser ni inte tidningen? Om ett par veckor ska Black Arne visas upp under Falsterbo Horse Show. Ni har skjutit en häst som är värd hur mycket pengar som helst.”
”Lugna ner dig, Mårten.” Fredrik la händerna på Mårtens axlar. ”Titta på Egon och Ragnar, tror du att de skulle skjuta en häst med flit? De trodde att Black Arne var en älg.”
”Älg! Han är för helvete ingen älg!” röt Mårten. ”Jag är polis och kan absolut inte se mellan fingrarna med detta. Det blir anmälan i morgon bitti.”
Fredrik drog bestämt iväg med Mårten utom hörhåll för Egon och Ragnar.
En kort stund senare var de tillbaka.
”Så”, sa Fredrik, ”nu flyttar vi hästkraken, eller hur Mårten?”
”Jepp”, sa Mårten, ”det gör vi.”
Egon tittade förvånat på Mårten. ”Men det där med anmälan i morgon bitti då?”
”Nej”, sa Mårten, ”det blir inget med det. Jag hjälper er med hästen och sedan pratar vi aldrig mer om det som hänt.”
Egon och Ragnar förstod ingenting.
”Här är staket hela vägen och grinden verkar vara ända borta vid hästgården.” Mårten tittade oroligt över grässlänten och insåg att de aldrig skulle orka släpa Black Arne hela den vägen för att få ut honom ur hagen.
”Jag fixar det, jag har en såg i bilen”, sa Fredrik triumferande.
”Detta vägrar jag att vara med om. Vi kan inte såga itu Black Arne för att få ut honom ur hagen. Är du helt från vettet!” Mårten stirrade förfärat på honom.
Fredrik höll upp sågen i luften. ”Jag är väl ingen barbar heller, vi sågar av staketet så klart så kan jag backa in med släpet.”