Badhytten
Onsdag den 26 juni, på polisstationen, vid Kruses badhytt och på Waldemarssons mottagning
Lisa sträckte sig efter anteckningsblock och penna och lyssnade med stigande förvåning till Adam Kruses osannolika berättelse. Äntligen ett genombrott i utredningen.
”Danska Kyrkosträtet sa du och sedan badhytten rakt ner? Jadå, vi kommer på en gång.”
När Lisa avslutat samtalet ringde hon färdtjänst som till hennes lättnad visade sig ha en ledig bil i Skanör. Hon hade inte hunnit ringa Billund angående Mårtens transportproblem och gjorde en notering om att hon skulle göra det under dagen. Hon stängde av radion och slängde ett öga på krukväxterna som förde en tynande tillvaro i solgasset. Istället för att ge dem vatten rafsade hon snabbt ihop sina saker och begav sig bort till Mårtens glasbur. Genom fönstret iakttog hon Mårten som var i full färd med att svälja två värktabletter.
Mårten kunde inte förstå andra som bara kunde skölja ner tabletter med lite vatten. Han var alltid tvungen att trycka in tabletterna i en banan, macka eller något liknande för att kunna få ner dem över huvud taget. En åt gången då så klart. Denna gång var det en kladdig chokladmuffins som hjälpte honom att få i sig tabletterna.
Lisa klev in i buren. ”Mårten, nu händer det grejer. Du kan aldrig gissa vad.” Hon drog ut på fortsättningen.
”Vadå? Har du hittat Silfverstolpes mördare?” sa Mårten förväntansfullt.
”Nej, men förmodligen Berndt Hummels försvunna häst.”
Mårten kände hur muffinsen och tabletterna vände i magen och var på väg upp igen.
”Black Arne?” sa han bestört. ”Har du hittat Black Arne?”
”Nej inte jag, men en väldigt upprörd man vid namn Adam Kruse ringde nyss och berättade att det sitter en död häst i hans badhytt.”
”Herregud!” utbrast Mårten. Det hade varit Egons påhitt att placera hästen i badhytten. Han disponerade Kruses badhytt och hade garanterat att familjen skulle vara borta hela sommaren. Tanken var att de skulle flytta Black Arne så fort de hittat en bättre lösning. Nu blev det inte så. Han fortsatte: ”Men det låter ju helt vansinnigt. Vilka idioter gömmer en häst i en badhytt?”
”Ja du.” Lisa tittade på Mårten. ”Samtidigt är det nog det sista stället vi skulle leta på, så de som placerat Arne där verkar ha tänkt till ordentligt. Men hur som helst så måste vi ta oss dit med detsamma. Färdtjänst är beställd till dig och själv tar jag cykeln så jag hinner förmodligen dit först. Adam Kruse ville ha ut hästen så fort som möjligt och jag förstår honom. Jag vet bara inte om vi ska ringa en bärgare eller hur vi ska göra.”
Mårten föreslog inte att de kunde ta hans släp.
Lisa förstod direkt att mannen som kom gående mot henne var Adam Kruse. Han var uppriven och visade henne den sista biten bort mot badhytten. Han satte sig i gräset med huvudet mellan benen och andades häftigt. När han återhämtat sig något pekade han med skakig hand på sin badhytt. ”Där inne är den.”
Lisa gick fram och kikade försiktigt in genom den halvöppna trädörren. Till sin förfäran såg hon den stora hästen som upptog det mesta av badhyttens innandöme. Hon slogs av tanken att det såg ut som om hästen satt på ett utedass och sov. Både hästen på Berndt Hummels affisch och den i badhytten var svart. Det var ingen tvekan om att det var Black Arne.
”Vad i hela friden är det som händer?” sa Adam Kruse upprört. ”Varför sitter det en död häst i min badhytt?”
”Jag vet inte”, sa Lisa sanningsenligt. ”Jag lovar att vi ska försöka ta reda på det.”
”Här kommer jag hem efter en lång arbetsperiod utomlands och ska njuta av lite strandliv och så möts jag av det här. Badhytten är förstörd för all framtid, det är bara att riva den”, sa han olyckligt.
Lisa såg till sin stora lättnad färdtjänst komma körande på den smala grusstigen som ledde till badhytterna. ”Nu kommer min kollega Mårten Lind.”
”Är det så polisbilarna ser ut nu för tiden?” Adam Kruse såg förbryllad ut.
Lisa hann inte förklara Mårtens belägenhet förrän hon till sin förfäran såg en stor jeep med påkopplat hästsläp dyka upp i fjärran.
”Skit!” Mårten torkade pustande bort svetten i pannan. ”Kryckor och sand är en idiotisk kombination. Tur att man inte har rullstol. Kommer ihåg någon enstaka gång när barnen var små och frugan tvunget skulle ha med barnvagnen på stranden. Det här är precis samma känsla.”
Lisa pekade bort mot ekipaget som närmade sig. Mårten kisade. ”Jag ringde till Berndt Hummel när jag stod och väntade på färdtjänst.”
”Har du ringt hit honom? Varför har du gjort det?”
”Vi måste ju få reda på om det är hans försvunna Arne så jag tänkte att han skulle få identifiera hästen. Är det hans kan han likaväl ta den med sig så har vi löst transportproblemet”, sa Mårten belåtet.
”Ska han identifiera hästen?” Lisa tittade förvånat på Mårten. ”Det gör man väl med människor och inte med hästar.”
”Det vet väl inte jag. Har du kanske haft en utredning med en död häst tidigare?” sa Mårten förnärmat. ”Jag tog för givet att man gjorde likadant med hästar.”
”Ring honom snabbt och säg att det var fel information du fått. Vi kan inte ha honom springande här nu.”
Mårten ringde motvilligt Berndt Hummel och förklarade att informationen inte stämde och att han kunde köra hem igen. ”Men medge att det hade varit smidigt om Berndt Hummel hade tagit med sig hästen.”
”Det ska tas fingeravtryck och jag gissar att det blir någon form av brottsplatsundersökning”, sa Lisa bestämt. ”Vi borde ringa Holmgren.”
”Nej absolut inte”, sa Mårten snabbt. ”Det här fixar vi själva.” Lisa och Mårten gömde sig bakom badhytten bredvid och Adam Kruse iakttog förbryllat de två poliserna. Lisa kikade fram och såg till sin lättnad att jeepen stannade, backade runt och vände tillbaka.
”Du kan inte ta sådana beslut själv. Kommer du ihåg vad vi bestämde?” Lisa tittade uppfordrande på Mårten.
Mårten slog ut med kryckorna. ”Jaja, vi jobbar tillsammans. Inga egna beslut.”
Lisa upptäckte att det stod en golfklubba lutad mot Kruses badhytt.
”Spelar du golf?” frågade hon.
”Nej.” sa Adam. ”Det gör jag inte, jag avskyr golf.”
”Jag trodde det var din klubba.” Lisa pekade mot den.
”Nej, det är inte min. Inte hästen heller för den delen.”
Lisa gick fram och studerade golfklubban. ”Mårten, kom och titta på det här.”
Han stönade och hoppade dit. ”Kan det verkligen vara den?” sa han tvivlande.
”Tänker du samma som jag?” Lisa tittade spänt på Mårten.
”Det ser ut som torkat blod.”
”Ja, precis. Kan det vara hästens blod?”
Det visste Mårten att det inte var. Ingen av dem hade lagt märke till golfklubban när de baxat in Black Arne i badhytten.
”Tänk om det är Silfverstolpes försvunna järnfemma. Om någon slagit ihjäl honom med hans egen klubba, då är det kanske mordvapnet vi äntligen har hittat”, sa han exalterat.
”Vi måste ta med klubban och se till att Holmgren gör en analys av blodet på den.” Lisa var noga med att inte sätta några fingeravtryck på den.
”Om det är Silfverstolpes blod har vi hittat en nål i en höstack”, sa Mårten nöjt.
”Jo, men hur gör vi med hästen i min badhytt?” avbröt Adam. ”Jag förstår att ni har fullt upp med annat, jag har hört och sett på nyheterna. Men nu ringde jag er om min badhytt och hästen, så då ska ni kanske fokusera på det.”
”Förlåt.” Lisa log mot Adam. ”Vi gör så här att du går hem nu och så lovar jag dig att hästen är borta och din badhytt är skinande ren invändigt inom två dagar. Är det ok? Förresten, var badhytten låst när du kom hit?”
Adam tänkte efter för ett kort ögonblick. Mårten visste att den varit låst. Egon hade ju extranyckeln och hade varit mycket noga med att låsa efter dem när de var klara.
”Jag vet faktiskt inte”, sa Adam till Mårtens stora lättnad. ”Jag blev så chockad när jag såg hästen att jag inte kommer ihåg. Men den brukar vara låst”, la han till.
”Den var säkert öppen”, sa Mårten snabbt.
Adam lämnade nyckeln till Lisa och gick tacksamt därifrån. Innan han gick bad Lisa honom att hålla det inträffade för sig själv, pressen skulle komma tids nog och de ville hinna transportera bort den stackars Arne så att han skulle slippa hamna på förstasidan i kvällspressen.
Det hade sett likadant ut här sedan den första dagen Egon satte sin fot på doktor Waldemarssons mottagning för drygt femtio år sedan. Han bläddrade förstrött i tidningen. Utbudet av läsbara tidningar hade alltid varit skralt hos Egons husläkare. Mest damtidningar. Annat var det hos hans frisör, där var det mest herrtidningar. Han såg sig om i väntrummet och ögonen fastnade vid ett av konstverken som delvis dolde den slitna fiskbenstapeten. Till sin stora förvåning kunde han se detaljer på målningen som han inte lagt märke till tidigare. Det var nog tur ändå att Waldemarsson införskaffat ny syntavla.
Waldemarsson, som passerat de nittio, drev trots sin aktningsvärda ålder sin praktik vidare och även om konkurrensen från vårdcentralen var stor hade han behållit ett antal trogna patienter. Eller trogna vänner som Waldemarsson valde att kalla dem.
Egon tyckte att det var märkligt, men på något oförklarligt vis hade han ärvt doktorn han gick till efter sin mor och frisören efter sin far. Att man ärvde politisk åsikt från sina föräldrar var inga konstigheter men att trampa så hårt i sina fäders fotspår att man ärvde doktorn och frisören var kanske inte lika vanligt.
Dörren öppnades och Waldemarsson stack ut huvudet. ”Hej Egon, välkommen, du är nästa på tur.”
”Jag förstod det. Det är bara jag i väntrummet.”
”Varsågod och sitt.” Waldemarsson klappade på britsen. Egon var i hans ögon ett praktexemplar av en homo sapiens. Enda plumpen i Egons journal var en inflammerad blindtarm 1966, men även solen hade sina fläckar. Att han vid senaste besöket helt fallerat vid syntestet tyckte inte Waldemarsson var värt att notera.
”Hur står det till med dig, Egon?” Han fällde ner sina glasögon från pannan och tittade frågande på Egon.
”Jo tack. Prima liv, men ont i ena axeln efter att jag …” Egon ljög. ”… spelat tennis.” Han kunde inte gärna berätta att han skjutit en häst.
”Jaså, axeln säger du. Gör detta ont?” Waldemarsson tryckte till på Egons axel.
”Aj som tusan. Ja, det gjorde ont.”
”Så ja, pjalla dig inte nu. Lite smärta betyder bara att man har känslor kvar och det är ju positivt”, skrockade Waldemarsson.
Efter obligatoriskt blodprov, blodtryck och vägning lämnade Waldemarsson samma utlåtande till Egon som han gjort de senaste femtio åren. ”Du är frisk som en nötkärna. Med viss reservation för din axel då förstås. Det blir trehundrafemtio kronor och då får du en salva för axeln på köpet.”
Waldemarsson började rota i bokhyllan bakom sig som var överbelamrad med medicinflaskor och pillerburkar.
”Här, den här salvan ska du använda. Smörj in axeln morgon, middag och kväll så ska du se att du är smärtfri om en vecka.” Han log och klappade Egon på den friska axeln.
Egon visste sedan gammalt att Waldemarsson tyckte att apoteket var ett statligt mög som bara försökte lura pengar av sjuka människor. Därför hade han alltid ett eget lager av medicin som han sålde till sina patienter för en rimlig peng.
Egon granskade texten på den lilla tuben. ”Men här står att detta är en salva mot hemorrojder.”
”Ja, det stämmer”, svarade Waldemarsson. ”Det är en salva mot hemorrojder.”
”Men jag har inte hemorrojder, jag har ju ont i axeln”, påpekade Egon.
”Det vet jag, Egon. När man har hemorrojder tar man den här salvan för att dra ihop blodkärlen. När du skadat din axel har det med största sannolikhet uppstått en blödning i axeln och därför får du den här salvan. Är vi överens?” Waldemarsson sköt upp glasögonen i pannan och log mot Egon.
Egon stängde nöjt dörren till Waldemarssons undersökningsrum. Årets hälsokontroll var avklarad.
”Egon, vad gör du här?” Elisabeth stirrade på Egon.
Nämen vad tusan, tänkte Egon. Jag springer ju snart på kärringen varje dag.
”Hej, vad gör ni här?” Egon tittade förvånat på Elisabeth och Vera. ”Visste inte att du gick till Waldemarsson, Elisabeth.”
”Frågan är vad du gör här? Jag visste inte att du gick till gynekologen.”
”Gynekologen?” sa Egon förvirrat. ”Waldemarsson är min husläkare och har alltid varit.”
Elisabeth pekade demonstrativt på det gulnade diplomet bredvid dörren. ”Georg Waldemarsson Legitimerad Gynekolog 1948”.
Nu förstod han varför han ärvt läkare av sin mor. ”Jag vet väl att han är gynekolog”, ljög Egon. ”Jag har varit på min årliga läkarundersökning.”
”Och jag är här med Vera”, sa Elisabeth.
”Jag visste inte att hundratvååringar gick till gynekologen”, sa Egon.
”Det tror jag inte att de gör.” Elisabeth lutade sig fram mot Egon och viskade: ”Mamma hävdar envist att hon har värmevallningar och påstår att hon är på väg in i klimakteriet.”