2

Marcel reste sig långsamt från köksbordet, grep den kantstötta tallriken med ena handen och gick med hasande steg mot diskbänken. Käppen stod kvar, lutad mot bordet. Med den lediga handen stödde han sig mot möblerna han passerade, skänken, brödboxen, vedlåren. Han diskade av tallriken under rinnande vatten, ställde den i diskstället och hasade tillbaka till den bruna karmstolen vid bordets kortände.

Det värkte i vänsterhanden, en molande ömhet som kom och gick men aldrig riktigt lämnade honom. Det kändes som om en stel platta hade placerats strax under huden på handryggen, ett ingrepp som försvårade alla rörelser, försvagade alla grepp. Ibland fick han för sig att alla de fina benen i handen av någon anledning hade vuxit samman till en massiv, oböjlig enhet. Högerhanden var också stel men den värkte i alla fall inte.

Han vilade händerna mot bordsskivan och såg på dem. Fingrarna kunde han inte längre sträcka ut, inte helt och hållet. Huden var översållad av bruna fläckar, särskilt högerhanden. Som en stjärnhimmel på ett negativ. När han var barn hade han överraskat sina föräldrar och äldre syskon med att teckna lika bra med högerhanden som med vänsterhanden, och när han senare hade lärt sig att skriva spelade det ingen roll vilken hand han använde. Han kunde fortfarande minnas lärarinnan, mademoiselle Boulands ord en skoldag då han var sju eller åtta år. ”Marcel är bådhänt, ambidexter”, förklarade hon – han mindes till och med gesten hon gjorde, fingrarna som försiktigt trummade mot de metallbågade glasögonen som hängde i en tvinnad snodd över hennes bröst – och såg ut över klassrummet. ”Till skillnad från oss andra så kan han välja vilken hand han vill använda.” Sedan hade de andra eleverna – under ganska mycket skratt och fnitter – fått prova på att skriva eller teckna med fel hand. En flicka kunde skriva spegelvänt med vänsterhanden. Marcel kunde inte längre minnas hennes namn, men han kom ihåg att hon hade ett vackert litet födelsemärke på sidan av halsen som hans blickar ofta letade sig till. Det var som ett tecken, en symbol, som han aldrig lyckades tolka och som därför fortsatte att gäcka honom.

Lärarinnan hade hållit upp flickans pappersark mot ljuset från de höga fönstren i klassrummet och läst texten från baksidan. Men Marcel hade varit den enda som var bådhänt.

”Det var då”, mumlade han för sig själv och tittade än en gång på sina nittiotreåriga händer. ”Nu duger de inte mycket till.” Allt jag rört vid, tänkte han. Allt jag aldrig rörde, trots att jag så gärna hade velat. Förbi. För sent. Så fort det gick.

Han skrattade till, lyfte blicken mot väggklockan intill fönstret. Några dagar tidigare, kanske hade det rentav varit dagen innan, hade han suttit på samma plats, och på samma sätt vilat blicken på sina händer. Också då hade tankarna farit iväg, långt tillbaka i tiden, och han hade plötsligt kommit ihåg en händelse som inträffade då han var sex eller sju, en händelse som länge hade varit bortglömd.

Han hade varit nere vid floden med en kamrat då han plötsligt fått syn på en rävunge i gräset. Den var så liten att den knappt kunde gå. På vingliga ben hade den försökt komma undan, men Marcel hade utan svårigheter hunnit ifatt den, böjt sig ned intill den och sträckt ut sin hand, sin lilla barnhand som han nu med ens sett tydligt framför sig, solbränd och kanske lite smutsig. Och handen hade rört vid rävungen, en beröring som förmodligen bara varat i något ögonblick men som i återblickandet kändes betydligt längre. Den rödbruna pälsen, mjuk mot handflatan, och käften som utan kraft försökte hugga eller nafsa efter den. Sedan hade minnesbilden lätt och ledigt glidit över till en annan händelse, en kvinna som stod i ett gathörn och sjöng om förlorad kärlek. Övergången hade varit självklar, som om händelserna verkligen hörde samman.

Minnena har sin egen logik, tänkte han.

En lång stund hade han suttit där vid köksbordet, med sin ofokuserade blick på sina händer, och lyssnat till den sorgsna sången samtidigt som han tydligt kände rävungens päls mot sin hand, hjärtat som slog i den lilla kroppen, snabbt, snabbt. När han tittade upp insåg han att han hade suttit där i mer än en timma, djupt försjunken i några barndomsminnen. Som en tidsresa, hade han tänkt lite generat innan han rest sig upp och gått in i sovrummet för att vila.