5

Det hade tagit Marcel och Guillaume en stund att övertyga Simone om att hon inte behövde stanna och laga mat till dem. Plastbunken hon haft med sig innehöll en köttgryta, en bœuf bourguignon. Guillaume hade kokat några extra potatisar innan han värmde grytan, och maten hade räckt mer än väl. De åt under tystnad. Den fjärde gången deras blickar möttes skrattade Guillaume till. Farfadern lyfte frågande ögonbrynen.

”Vi säger inte så mycket”, förklarade Guillaume. ”Jag tyckte det var lite lustigt.”

Marcel rynkade på näsan.

”Ibland är det skönt med en paus i samtalet. Och nyttigt.”

Efter middagen plockade Guillaume undan från bordet, och fyllde vatten i diskbaljan. Han lyfte på espressobryggaren och vickade på den i en frågande gest mot farfadern. Marcel skakade på huvudet och tittade sökande på bordet.

”Tog du mitt glas, Guitou? Jag vill gärna ha lite till vatten.”

”Förlåt! Jag var lite för snabb.”

Han hämtade ett par rena glas från väggskåpet ovanför brödkistan, fyllde dem med vatten från karaffen på diskbänken och ställde dem på bordet.

”När träffades ni, egentligen? Du och mamie?” frågade han och slog sig ned på stolen närmast Marcel.

”Det var i Montrichard, på Place du Grand Marché, bara ett par månader innan jag blev inkallad”, svarade Marcel och drack några klunkar. ”Hon stod och pratade med en väninna till Marguerite, min syster som du dessvärre aldrig fick chans att träffa. Jag stannade till för att hälsa, men blev stående en lång stund. Lite senare satt vi på ett kafé nära floden, och när min systers väninna reste sig och gick, blev jag och Ophélie kvar.”

”Blev ni förälskade redan då, den där första dagen?”

”Ja, jag tror det. Vi tyckte i alla fall att det var svårt att skiljas åt. Min far skällde ut mig för att jag kom hem för sent, trots att det bara rörde sig om ett par timmar. Han var ganska hård. Inte som föräldrar är idag.”

”Pappa berättade någon gång att han var rädd för din pappa när han var liten …”

”Ja, du ser! Det var inte bara jag som tyckte han var sträng.”

” … men att han blev mycket snällare när han blev gammal.”

”Ja, det var en märklig förändring. Han blev inte bara snäll, han blev också … skör, på något sätt, och föll lätt i gråt om han blev berörd av något, nyheterna, människor som for illa, krig och orättvisor. Det var märkligt … Som om han tog igen något han hade saknat i sitt liv.”

”Kan man göra det?”

”Vad menar du?”

”Ta igen något som man har saknat i sitt liv?”

Farfadern hummade till.

”Det kan man kanske inte göra. Inte till fullo, i alla fall. Kanske är det just därför man blir lite skörare. Mer ömtålig. Varför frågar du? Du är ung. Du kan väl inte redan sakna något?”

Guillaume funderade en stund.

”Jag vet inte. Jag kanske inte direkt saknar något, men … Ibland blir jag rädd att tiden bara går utan att jag hinner göra något. Något av det jag vill göra, menar jag.”

”Så är det nog hela livet”, svarade farfadern. ”Man får försöka balansera sina val, försöka prioritera lite så att man hinner göra både en del av det man vill göra och en del av det som man måste göra. Egentligen är det motsägelsefullt att så många unga människor är rastlösa samtidigt som de verkar tro att de ska leva för evigt, eller åtminstone mycket länge. Medan gamla människor, som vet att de inte har långt kvar, varvar ned och vilar. Borde det inte vara tvärtom?” Han log och klappade sonsonen på armen. ”Det är inte så bra att du tycker tiden går för fort redan nu. Då kommer den att rusa fram när du blir äldre. Det får du försöka ändra på.”

”Ändra på?” Guillaume skrattade. ”Jag kan väl inte ändra på tiden! Den är ju här. Tiden finns ju här hela tiden.”

”Javisst. Så är det. Så då blir det, återigen, en fråga om val. Att själv välja hur du ska fylla din tid, eller hur?”

”Saknar du mamie?” frågade Guillaume. Han ångrade sig omedelbart. Jäklar, tänkte han och slog sig hårt på benet med knuten näve utan att farfadern såg det, hur dum får man vara?

Marcel var tyst en stund.

”Javisst”, svarade han med låg röst. ”Varje dag. Hon …” Han såg ut genom fönstret, försvann bort i tankar.

”Förlåt, papi! Det var dumt av mig.”

”Vi bär med oss dem vi älskar”, sa den gamle mannen. ”Så är det. Föräldrar, syskon och vänner … Ophélie, Guillaume … Alla de som är borta. Jag är den sista som är kvar av min generation. Så är det. Alla andra är borta. Jag minns den där ofantliga tomheten jag kände när den sista av mina farföräldrar gick bort. Hur den där bron tillbaka – till min egen historia, min familjs historia – med ens var borta. Alla frågor jag inte hunnit ställa. Och sedan, långt senare, en annan, och på många sätt sorgligare tomhet, när Ophélie dog. Alla de år vi hade tillsammans, och så – i ett ögonblick – var det över. Bara så där. Som en vindfläkt, Guitou. Som en vindfläkt.” Han tittade upp och fångade pojkens blick. ”Du saknar henne också, eller hur?”

”Javisst”, svarade Guillaume. ”Det är lite konstigt att hon inte är här längre, ändå känns det nästan som om …”

”Som om hon när som helst ska komma in genom dörren?”

”Ja. Som om hon plötsligt skulle dyka upp.”

”Jag vet”, sa farfadern. ”Det känner jag ofta. Och jag pratar med henne när ingen annan är här.” Han log och böjde sig närmare sonsonen. ”Jag är gammal nu, och ganska trött. Det kan jag inte göra något åt. Men jag vill inte att någon ska tro jag har blivit tokig.”

Guillaume skrattade.

”Det är det nog ingen risk för, papi. Du är nog inte tokigare än oss andra.”

Farfadern sänkte rösten. Det var nästan bara en viskning.

”Ibland ser jag henne, Guitou. Ute vid grönsakslandet, eller inne i sovrummet när hon kammar sitt hår. När Ophélie var ung hade hon mycket långt hår. Och när jag ser henne vågar jag inte säga ett knyst av rädsla för att hon ska försvinna. Jag bara betraktar henne, känner hur hjärtat bultar i bröstet, och tänker att jag egentligen inte klarar av att leva utan henne vid min sida.”

Farfaderns ord fick Guillaume att tänka på såpbubblor. Han mindes hur han som barn försökte fånga de vackra pärlemorskimrande bubblorna, och hur de försvann, upplöstes i tomma intet så snart han rörde vid dem. Glädjen han hade känt, sedan den plötsliga besvikelsen.

”Det finns de som säger att vi börjar dö så fort vi föds”, fortsatte Marcel, ”men det tycker jag är en onödigt sorglig inställning. Vi lever våra liv, och döden är för det mesta långt, långt borta. Ophélie försvann långsamt, det rörde sig om ett par månader. Ändå visste jag att det hade börjat. Slutet. På något sätt anade jag det. Det var en liten förändring en dag, jag vet inte exakt vad det var, men jag kände det tydligt. En liten men betydande förändring. Nu kommer hon snart att lämna mig, tänkte jag. Jag visste det.

Vi hade ett par flaskor Couly-Dutheil från 1976 – ett av hennes favoritviner, och en årgång som inte lär överträffas i första taget – och till middagen den där dagen då jag av någon outgrundlig anledning förstod att hon snart skulle försvinna bort från mig, så öppnade jag en av dem. Hon skällde lite på mig – du vet ju att hon kunde vara lite barsk ibland – och sa något om att det var onödigt att dricka ett så fint vin när det bara var hon och jag, att vi skulle spara det till något finare tillfälle. Men jag märkte att hon blev glad och att hon egentligen uppskattade min gest.”

”Tror du att mamie också visste det? Att hon inte hade lång tid kvar?” frågade Guillaume.

”Jag vet inte. Det är möjligt”, svarade farfadern. ”Jag vågade inte riktigt föra det på tal. Ibland … ibland blir tankar mer skrämmande om de uttalas, tycker du inte det? Så länge man inte vet svaret så kan man hoppas … Ophélie sa inte heller något. Men bara några veckor senare så visste också hon. Efter läkarbesöket och alla kontroller. Hon …”

Han suckade djupt och böjde ned huvudet. Några sekunder blev han sittande helt stilla. Så sträckte han på sig och såg på Guillaume.

”Hon var ledsen för min skull, och sa något om att hon alltid hade trott att det var hon som skulle bli ensam kvar.”

”Ja, det kan jag nog förstå. Att hon trodde så, menar jag. Du var ju äldre och har jobbat hårt i hela ditt liv.”

Marcel slog ut med armarna.

”Ha! Där har du allt fel, min vän. Ophélie var på många sätt starkare än jag. Så var det nästan alltid. Och hon jobbade minst lika hårt som jag, kanske till och med hårdare. Nej, jag tror inte det var det hon tänkte på då hon trodde att hon skulle bli ensam kvar.”

Han svepte långsamt med blicken över köket.

”Den dagen hon dog … den dagen Ophélie lämnade mig, tyckte jag det var svårt att vara här, inne i huset, särskilt här i köket och i sovrummet. Jag vet inte hur många gånger jag gick ut, till trädgården, över vägen till lidret, eller bort till stenmuren. Det var som om avsaknaden blev tydligare inomhus. Alltför påtaglig.

Den sista gången jag lämnade huset hade det redan börjat skymma. Jag stod på andra sidan muren, bakom kaninburarna, och tittade ut över fältet. Och då hörde jag något. Ett svagt ljud som jag inte riktigt kan beskriva, ett ljud jag aldrig hade hört tidigare. Jag vände mig om och fick syn på en ekorre på marken intill muren. Den låg på sidan, utsträckt. Och den var skadad.”

Han stannade upp och tittade ned mot köksgolvet, som om han försökte frammana bilden av det lilla djuret. Nickade långsamt några gånger.

”Kanske hade den blivit attackerad av en fågel eller en katt”, fortsatte han efter en stund. ”Det var uppenbart att den var skadad, att den led. Jag lyckades lyfta upp den med ena handen, kände hur hjärtat slog mot handflatan, och jag tänkte att jag måste avliva den, stoppa lidandet. Men, du förstår …” Han lyfte huvudet och mötte Guillaumes blick. ”Jag kunde inte, Guitou. Jag som har nackat höns och kaniner sedan jag var en liten pojke, klarade inte av att bryta nacken av det här skadade djuret. Mina ögon tårades. Jag stod där med ekorren i min hand och kände mig oändligt ynklig. Och jag tänkte på Ophélie som var borta. Ett liv som var över, och ett annat liv som kämpade i min hand. Jag … jag tror jag uttalade hennes namn. Ophélie. Kanske var det bara en tanke. Och just då, i det ögonblicket, öppnade ekorren sina ögon och tittade rakt in i mina. Under bråkdelen av en sekund såg vi in i varandras ögon, två skilda varelser vars blickar möttes, sedan såg jag tydligt att det var något som slocknade, den mörka blicken försvann som i en dimma eller rökslöja, och hjärtslagen upphörde. Bara så där …”

Guillaume var mycket tagen av farfaderns berättelse. Han mindes några tillfällen när han som barn hade varit med då Marcel och Ophélie nackade höns eller kaniner. Han hade varit ledsen – särskilt en gång när en av de finaste kaninerna, med en ljus färgteckning kring nosen och ögonen, skulle slaktas – och förundrat sig över att inte också farföräldrarna hade gråtit. Hur kunde de låta bli att gråta? Nu slog det honom att de kanske inte alls hade varit så oberörda som de verkat, att de kanske trots allt känt en sorg eller nedstämdhet över de liv som släcktes.

”Tänkte du … att det var hon?”

Marcel lyfte på axlarna och gjorde en uppgiven gest med ena handen.

”Det var som en hälsning”, svarade han långsamt. ”Som ett bud.”

Marcel gick fram till köksdörren och vred om nyckeln. Han ryckte i dörren ett par gånger för att känna att den verkligen var låst. Sedan gick han med hasande steg in i sovrummet. Guillaume följde efter honom.

”Var ska jag sova, papi?”

”Du kan sova här bredvid mig, om du vill”, svarade Marcel och gjorde en gest mot den mörka, gamla dubbelsängen. ”Det gjorde du när du var yngre. Annars kan du sova i bäddsoffan på övervåningen, men där är det inte bäddat. Inte städat heller, för den delen. Allt förfaller …”

”Jag sover gärna här”, log Guillaume. ”Det tyckte jag om att göra då jag var liten.”

”Ja, då gör vi så. Då slipper du krångla med bäddsoffan och rena lakan.” Han höjde ett finger. ”Men tänk på att jag snarkar lite grann. Inte alltid, men ibland. Jag bara varnar dig.”

”Ja, jag kommer ihåg det också”, svarade Guillaume. ”Men jag brukade sova gott ändå. Förresten snarkade du när vi vilade tidigare, och ändå somnade jag.” Han var på väg att säga något om att det framför allt var mamie Ophélie som stördes av snarkningarna – en morgon vid frukostbordet hade hon sagt att Marcel i fortsättningen borde sova ute i den tomma spiltan, åtminstone om han var rädd om livhanken – men hann stoppa sig själv. En plötslig rörelse kom över honom när han betraktade den gamle mannen som efter ett mycket långt äktenskap nu var ensam kvar i det stora huset, i den stora sängen. Han kunde inte ens föreställa sig hur det kändes för farfadern, eller vad det egentligen innebar för honom, men han anade och trodde att farmodern lämnat efter sig en oerhörd tomhet i Marcels liv, trots alla minnen som dröjde kvar, trots alla saker, trots alla spår av henne som ännu fanns kvar, som ännu var mycket tydliga.

”Jag sover gärna här hos dig, papi”, upprepade han. ”Jag ska bara diska klart det sista.”

När han återvände till sovrummet en stund senare satt Marcel på sängkanten och knäppte sin pyjamasskjorta. De böjda fingrarna hade svårt att få grepp om knapparna. Varje moment var utdraget och tidsödande.

”Du kunde ha sagt till mig, papi. Jag kunde ha hjälpt dig.”

Marcel muttrade något ohörbart. Han lät lite irriterad. Så lyfte han blicken. ”Du kan räcka mig koftan, är du snäll. Det brukar bli kallt om nätterna.”

Ett par minuter senare, när Guillaume kröp ned under täcket på andra sidan bädden, gav Marcel ifrån sig en utdragen suck.

”Åh, jag är mycket trött nu, Guitou. Jag är inte längre van att prata så här mycket. Men jag tycker det är mycket trevligt att du är här, och i morgon ska vi fortsätta vårt samtal.”

”Ja, jag tycker också det är trevligt. Jag är glad att jag kom hit. Sov gott, papi!”

”Du också, Guitou.”

Det dröjde bara några ögonblick innan Marcels andning övergick i ett svagt snarkande.

Guillaume släckte lampan på nattduksbordet, och rummet blev mörkt. Han tänkte på singularformen i farfaderns ordval, ”vårt samtal”. Som om allt de sagt varandra under dagen var del av samma samtal.