9

Marcel stod på trappsteget utanför köksdörren och spejade upp mot valnötsträdet när Guillaume återvände från sin utflykt. Han stannade vid grindstolpen och betraktade farfadern, försökte följa hans sökande blick, men förstod inte vad det kunde vara han tittade efter. Han log för sig själv, och gick in på grusgången. I samma ögonblick ryckte Marcel på axlarna i en uppgiven gest, och vände sig om för att gå in i köket. Han skrattade till då han fick syn på Guillaume.

”Guitou, så fint att du är tillbaka! Du kommer verkligen i rätt ögonblick.”

”Jaså? Vad är det som ska ske nu?” frågade Guillaume och lade sin hand på Marcels arm.

”Åh, inget särskilt. Men jag hade precis börjat sakna dig”, svarade han och steg in över tröskeln. Guillaume vände sig om och tittade upp mot trädkronan. Kanske är det något som bara kan ses från den här vinkeln, tänkte han. Ett fågelbo eller en ekorre. Eller en pappersdrake som hade fastnat.

”Vad var det du tittade efter, papi? Jag såg ingenting i valnötsträdet.”

”Nej, just det. Det var inget där. Ingenting alls.”

”Jag har suttit här en lång stund och funderat medan du var borta”, sa Marcel och nickade mot köksbordet. ”Jag har läst en del av breven, sorterat både dem och de andra dokumenten, kvitton, kontrakt och andra viktiga papper. Några av dem hade jag nästan glömt, och några har förlorat sin viktighet. Nåväl. Nu ligger de här, i buntar.” Han ställde ifrån sig käppen och slog sig ned i karmstolen. ”Du kanske kan hjälpa mig att knyta snören om dem. Mina fingrar vill inte riktigt.”

”Javisst.”

Marcel pekade mot skänken vid fönstret.

”Det finns snöre och en sax i den högra lådan, och intill telefonen finns anteckningsblock och pennor.”

Guillaume hämtade sakerna, flyttade en stol lite närmare farfadern och satte sig.

”Den här lilla högen är till Simone, och till den kan vi använda det här bomullsbandet. Hon tycker om den här färgen. Det är breven som Ophélie och jag skrev till varandra när jag var inkallad, och så är det ett par brev som Simone skrev då hon var elva år och tillbringade ett par sommarveckor hos släktingar i Bourgueil …” Marcel nickade långsamt för sig själv. ”Hon längtade hem. En timmas bilresa, mer var det inte, men för henne kändes det som om hon var på andra sidan jorden.”

Han stannade upp och studerade sonsonens fingrar när han slog en knut på bomullsbandet.

”Vill du att det ska vara en rosett också, papi?”

”Nja, det är inte så viktigt … Jo, förresten, knyt gärna en rosett, om det är långt nog. Då blir hon glad. Och sedan ska vi kila in en lapp med hennes namn under bandet. Ja, vi behöver även namnlappar till de andra buntarna. Det får du också hjälpa mig med, Guitou.”

”Då är vi nästan klara … Två buntar kvarstår.” Marcel sträckte sig efter ett handskrivet ark, lyfte blicken och såg på Guillaume. ”Men först så ska vi prata om det här dokumentet. Jag … Det är nog flera som skulle vilja ha mitt skrin, men jag vill gärna ge det till dig, Guitou. Och för att undvika diskussioner så har jag skrivit det här.” Han lade ifrån sig dokumentet, sköt det närmare sonsonen. ”Det är ett gåvobrev.”

Guillaume skummade igenom de få raderna, prydligt nedpräntade med farfaderns omisskännliga och numera också lite darriga handstil.

”Ska jag få intarsiaskrinet?”

”Du tycker väl om det?”

”Ja, jag tycker väldigt mycket om det, papi. Det har jag alltid gjort. Det vet du.”

Marcel nickade sakta.

”Ja, det vet jag. Det vet jag …” Han såg på skrinet. ”Det är Guillaume Sablé som har gjort det. Han var en mycket duktig finsnickare och kunde ha livnärt sig på det, om han hade velat. Ja, kanske har han livnärt sig som snickare i perioder, det vet jag egentligen ingenting om.”

Han sträckte ut handen, grep om det öppna locket och drog skrinet närmare sig.

”Jag minns en gång då du var kanske sex år, Guitou. En regnig sommardag. Ophélie hade åkt till Montrichard tillsammans med en granne för att handla, du och jag var kvar här. Du tyckte det var tråkigt med allt regnande, och till slut somnade du i vår säng av ren tristess. En liten stund senare upphörde regnet, och jag gick ut för att hämta grönsaker eller något. På väg tillbaka, när jag passerade sovrumsfönstret fick jag syn på dig. Du hade vaknat, och jag såg hur du drog fram en stol till chiffonjén – jag tror det var det skrapande ljudet som fick mig att titta in genom fönstret – och jag såg hur du klättrade upp för att titta på skrinet. Du märkte mig inte, kände inte mina blickar. Du lutade armbågarna mot chiffonjén, och såg med allvarlig min ned på skrinet. Det gick kanske tio eller femton sekunder, jag vet inte så noga, sedan såg jag hur du försiktigt började känna på locket med ett finger, hur du långsamt drog det fram och tillbaka. Minns du det, Guitou?”

”Jag vet inte om jag kommer ihåg just den händelsen”, svarade Guillaume. ”Jag klättrade upp många gånger, för att röra vid det, för att följa mönstret med fingrarna. Ibland, när jag var lite äldre, fantiserade jag om ett dolt meddelande i kombinationen av former och färger. Ett hemligt meddelande från den som hade tillverkat skrinet.”

Marcel stängde skrinet och såg på locket.

”Ja, det kan jag förstå”, svarade han. ”Det inbjuder till tolkningar. Och jag minns att du ofta tittade på det. Men just den här gången så bestämde jag mig för att en dag ge det till dig, och nu har den dagen kommit.” Han sköt skrinet mot sonsonen. ”Så varsågod, Guitou!”

Guillaume reste sig, gick fram till farfadern och kysste hans kinder.

”Tack, papi! Det är en jättefin present!”

”Och så återstår alltså de här buntarna, en ganska tunn, och en ganska tjock”, sa Marcel och lade handen på den senare. ”Den här ska jag göra mig av med, bränna upp innan jag dör. Allt är … mycket privat och jag vill inte att någon annan ska ta del av det när jag är borta. Men för säkerhets skull ska jag gå igenom dem en sista gång trots att jag känner till innehållet mycket väl.” Han flyttade handen till den tunnare högen, lät den vila en kort stund innan han sköt den närmare Guillaume. ”De här breven får du gärna ta över, Guitou. Om du tror att du kan lära dig något från dem, om du tror du kan få ut något nyttigt ur dem. Det är några brev från Guillaume Sablé, och ett brev från min far, faktiskt det enda som han någonsin skrev till mig … Vill du ha dem?”

Guillaume skrattade till. ”Javisst vill jag det, papi! Jag vill mycket gärna ha de här breven. Tack!”

”Det är bra, Guitou. Det är bra …”

Marcel lyfte blicken och såg på väggklockan.

”Åh, nu kommer strax Christelle”, suckade han. ”Det är dags för min dusch. Jag … jag har svårt att vänja mig vid att jag måste ha hjälp för att hålla mig ren, Guitou. Som ett litet barn.”

Han reste sig mödosamt och grep efter käppen. I samma ögonblick som han åter började tala, hörde Guillaume hur en bil stannade ute vid vägen.

”Det slog mig i morse, att vi egentligen aldrig har varit tillsammans på det här sättet. Bara du och jag. Kortare stunder, förstås, men inte mer.” Han lyfte handen och klappade Guillaumes arm. ”Jag är verkligen glad över att vi – av mer eller mindre en slump – har fått det här tillfället att prata, Guitou. Om viktiga saker.”