10

När Christelle och Marcel började röra sig mot badrummet gick Guillaume ut på gården med breven han hade fått. Han stannade på trappsteget och såg sig omkring. En av dubbeldörrarna till ett av uthusen stod på glänt. Han stoppade ned breven i bröstfickan och gick dit för att stänga den, men när han väl kom fram bestämde han sig i stället för att gå in.

Det var mörkt därinne och han ställde upp dörren på vid gavel för att släppa in lite ljus. Alldeles innanför öppningen stod en gammal ljusblå Renault Dauphine, smutsig och dammig. Han hade vaga minnen av en biltur till trettonde-julifesten i Epeigné då han var fyra eller fem. Papi Marcel hade kört, långsamt och försiktigt, och mamie Ophélie hade suttit på passagerarplatsen med några nybakade pajer i famnen. Doften av aprikos och äpple hade fyllt kupén. Guillaume hade vunnit en flaska pastis vid ett stånd. Flaskan hade varit lindad med ett snöre, och det gällde att gissa hur långt det var. Han kunde inte komma ihåg vad han hade gissat, det var bara ett tal han råkade känna till. Ophélie hade skrattat och sagt att de skulle byta ut flaskan mot något mer barnvänligt. På vägen tillbaka till Saint-Georges hade Guillaume suttit i baksätet med en flaska äppeljuice och en stor påse godis.

Längre in i uthuset fanns sorteringsbord och vinfat som – likt bilen – hade stått oanvända i många år. Farföräldrarna hade fortfarande tillverkat vin då Guillaume var barn. Några gånger hade han själv varit med när de skördade vindruvorna hälldes ned i de stora cementkaren för att sedan krossas. Det hade doftat starkt från saften och den begynnande jäsningen. Vid ett annat tillfälle hade han fascinerat tittat på då Marcel ympade späda vinrankor på gamla rotstockar. Han mindes den smala, vassa kniven och de noggranna snitten farfadern hade gjort innan han fogade samman de två växtdelarna. När det var klart hade Marcel lindat ett gummiband runt ympningen.

Guillaume klättrade upp på ett av karen. Det låg lite bråte på botten, en trasig korg och några trästickor, jord och damm. Han försökte minnas vad den kallades, processen då jäsningen påbörjades och skalen skiljdes från saften. Det var först när han blundade och koncentrerade sig som han kom ihåg det. Maceration. Ett farfar-ord. Som fermentering, hydrometer, lie och remtyg. Ord som han i stort sett bara hade hört farfadern uttala. Han mindes också att Marcel hade sagt att det var viktigt att man inte lät skalen vara med för länge. ”Då kan vinet bli bittert, förstår du.”

På väggen över hans pappas arbetsbord hemma i lägenheten hängde ett tiotal svartvita fotografier från hans barndom. Det ena – som var taget när Pierre var tio eller elva år – visade hur han och hans syskon krossade vindruvor i en stor, rund trätunna. De hade bara på sig sina underbyxor, och de gick skrattande runt i tunnan och mosade druvorna med fötterna. Den mörka, glittrande sörjan nådde över deras knän. Guillaume var inte säker, men han trodde att de rostiga metallbanden ute på gården hade suttit runt trätunnan på den gamla bilden. Den hade förmodligen kasserats eller kanske fått en ny funktion när de stora cementkaren hade gjutits någon gång på 50-talet.

Ett svagt ljud fick honom att titta åt sidan. Det var katten. Den stod uppe på en av bjälkarna och såg ned på Guillaume. I munnen höll den en liten mus. Ett ögonblick såg det ut som om den skulle slå sig ned på bjälken, men då Guillaume viskade något till den sprang den iväg och försvann in på loftet.

Ibland då han var barn och släktingarna hade samlats hos farföräldrarna för en middag eller något födelsedagskalas, brukade han och kusinerna leka kurragömma. Loftet hade varit ett av deras gömställen, men mamie Ophélie tyckte inte om att de lekte där. ”Ni borde hålla er på marken”, brukade hon säga. En sommar då han var sex eller sju hade han och Isabelle klättrat upp för den branta trappan och satt sig i ett skyddande prång där de sedan fnittrande hade undersökt varandras kroppar.

Han borde ringa Isabelle, tänkte han då han hoppade ned från karet. Kanske skulle hon ha lust att komma till Saint-Georges en stund om hon var ledig. Det skulle inte ta henne mer än en halvtimma med mopeden. Då skulle de få möjlighet att fortsätta sitt samtal, och Guillaume kunde berätta mer om Abdellah.

Solen gassade ned över trädgården, luften var högsommarhet. Allt var tyst och stilla. Han gick bort till bersån. Träbänken skuggades av valnötsträdet. Han satte sig på sidan, med ena armstödet som ryggstöd, och tog fram brevbunten.

Det översta brevet var frankerat med ett bruntonat frimärke. Motivet var slottet Chenonceaus östra sida, med huvudbyggnaden till höger i bild och gallerierna till vänster. Det var svårt att se datumet i stämpeln men årtalet var tydligt. 1944.

Så märkligt, tänkte han, att livet och vardagen fortsätter trots att det pågår ett krig. Han hade flera gånger tittat på bilderna i farföräldrarnas äldre album, fotografier från Saint-Georges och Montrichard under krigsåren. Det fanns inga bilder av ruiner, inte vad han kunde komma ihåg. Byggnaderna verkade vara oskadda. Men han mindes taggtråd och avspärrningar, soldater och militärfordon. Och flera fotografier av vanliga människor i vardagssituationer, människor i rörelse, på väg till marknaden eller en släkting. Eller kanske på väg för att posta ett brev frankerat med ett vackert frimärke. Vardagssysslor i skuggan av ett krig.

Han slöt ögonen, och med ens var tystnaden omkring honom inte längre lika påtaglig. Han var omsluten av ljud. Fågelsång och surrande insekter, ett svagt susande från träden och på avstånd hundskall, dova och ihåliga. Så skönt det var, tänkte han, att bara ligga där och lyssna på nästan-tystnaden.

Högerarmen gled ned från bröstet när han somnade. Fingrarna som höll om breven slappnade av, släppte långsamt sitt grepp. Det hördes en svag duns när de föll ned på stensättningen.

Han befann sig i en mörk trädgård omgärdad av en hög stenmur täckt av vildvin. Bladen liknade mörkgröna spindlar. Träden omkring honom var knotiga och gamla, stammarna gråsvarta och torra. Någonstans bortom dem rörde sig en svart häst. Han försökte följa den men tappade ständigt bort den, trots att han hela tiden kunde höra hovarnas dova slag mot marken, ibland nära, ibland mer avlägset, då och då hördes också ett frustande.

När han trängt sig förbi ett buskage fick han åter syn på hästen. Den stod intill ett högre parti av muren, men när han närmade sig var den än en gång försvunnen och det var alldeles tyst. Han böjde undan det snåriga vildvinet och hittade en smal öppning som han lyckades ta sig igenom.

Ljuset på den andra sidan muren bländade honom, men efter en stund började han skönja ett fält med solrosor. Han höll upp handen för att skugga ögonen. Himlen var molnfri. Han kunde inte se solen men allt badade i ljus. Långt borta galopperade en svart häst.

En man stod plötsligt intill honom. I ena stunden var han gammal, i nästa bara något äldre än Guillaume. Han pekade ut över fältet. ”Ibland kan man se havet bortom kvarnen.”

”Men, vi är ju i Porteau”, utbrast Guillaume förvånat. ”Det är långt till havet.”

Den unge mannen skrattade. ”Det är aldrig långt till havet.”

Så var han med ens gammal, ansiktet sorgset och naket.

”Vad söker du?”

”Jag letar efter Abdellah.”

Mannen slog ut med armarna.

”Det är vi som är Guillaume.”