13
Luften kändes frisk efter regnet. En svag doft av svavel dröjde kvar när de steg ut från köket. Marcel höll käppen i sin högra hand. Den vänstra hade han kilat in under Guillaumes arm. De gick i sakta mak mot bersån.
”Våra samtal fortsätter då jag sover, Guitou.” Marcel släppte taget om sonsonens arm och satte sig på bänken. ”Saker vi talat om, människor, tider och företeelser, återkommer i mina drömmar. Allt vävs samman.”
”Det är likadant för mig, papi. Jag har också drömt om det vi pratat om”, svarade Guillaume och slog sig ned i den vita plaststolen.
Ingen av dem ställde några följdfrågor, och en lång stund blev de sittande tysta. Guillaume följde en fågel med blicken, en gråbrun trast, såg hur den hoppade från gren till gren i det gamla äppelträdet. Farfadern satt stilla och lite ihopsjunken på sin plats under valnötsträdet. En lätt bris skapade rörelse i grenarna. Några regndroppar som hade blivit kvar i lövverket föll ned över dem. Eftersläntrande varma droppar. Mjuka skuggor dansade kring Marcel, över honom och den gamla bänken. Han vilade händerna på käppen och såg ut över fältet bortom grönsakslandet.
”Kärlekens vägar …”
Marcels röst hade bara varit ett svagt mumlande, ändå hade Guillaume hört orden tydligt.
Kärlekens vägar.
”Vad menar du, papi?”
Den gamle mannen drog samman läpparna i en uppgiven min. ”Den går sina egna vägar”, svarade han och petade med käppen bland några nedfallna löv och valnötter på marken. ”Den är svår att finna om man söker den, och den kan plötsligt dyka upp när – och där – man minst anar. Som om den leker med oss. Som om den bara leker med oss.”
Guillaume tänkte på Abdellah. En dag hade de bara råkat möta varandra i en korridor på skolan. De hade setts tidigare, kände till varandras namn och hade väl hejat någon gång, det var allt. Men just den här dagen, då Guillaume, försjunken i ett sms, kom ut ur ett klassrum samtidigt som Abdellah tog några baklängessteg medan han ropade något till en kamrat, blev mötet annorlunda. Guillaume tappade sin mobil när de stötte ihop. Både han och Abdellah försökte få tag i den innan den föll i stengolvet. Abdellah lyckades. Hans hand slöt sig om telefonen bråkdelen av en sekund innan Guillaumes fingrar nådde fram. Deras kinder var alldeles intill varandra. Läpparna likaså. Abdellah hade en eukalyptuskaramell i munnen.
”Det där var verkligen nära”, sa han tvetydigt och log.
Guillaume hade omedelbart förtrollats – särskilt av händernas hastiga beröring, Abdellahs fingrar om mobilen, en vardagssituation som plötsligt kändes erotisk, sedan den kittlande pirrningen när skolkamraten lämnade tillbaka telefonen – och hans hjärta hade slagit flera kullerbyttor i rad.
Det korta mötet – hur långt kan det ha varit? Sju sekunder? Tio? – blev till en film som spelades upp i hans tankar igen och igen och igen. Han hade somnat med den, drömt den, om än i en något hetare och mer utdragen version, och vaknat med den nästa morgon. Och när han återsåg Abdellah på skolgården ett par timmar senare, kunde han inte förstå att han inte hade lagt märke till honom tidigare, att han inte hade fallit för honom redan den allra första dagen på gymnasiet.
Han höjde blicken och såg på Marcel.
”Jag har tänkt en del på Guillaume Sablé, det som du har berättat och det jag har läst i hans brev … Var han förälskad i dig?”
Farfadern lutade käppen mot kortsidan av bänken, omständligt och långsamt. Sedan lutade han sig tillbaka mot ryggstödet, och satt en stund helt stilla. Inga gester, inga rörelser.
”Det uttalades kanske aldrig med just de orden”, svarade han dröjande, ”men så var det.” Han harklade sig och fortsatte med starkare röst. ”Så var det förstås. Guillaume Sablé var förälskad i mig.” Han blinkade några gånger innan han fortsatte. ”De där orden har jag aldrig uttalat tidigare. Kan du förstå det, Guitou? Aldrig någonsin tidigare.”
En vind svepte plötsligt in från stubbåkern. Den drog med sig Marcels käpp, och välte ett glas på bordet. Det rullade fram och tillbaka en kort stund innan det stannade i skarven mellan två av bordsskivans spjälor. Guillaume böjde sig ned efter käppen, och sträckte ut den mot farfadern. Marken var fortfarande våt efter regnet. Han borstade bort lite fuktig jord från fingrarna.
”Och du då, papi, vad kände du?”
”Jag … ” Han grep tag i käppen, blinkade ytterligare några gånger innan han höjde handen och torkade bort några tårar. Guillaume kunde inte avgöra om det var vinden eller samtalsämnet som framkallat dem. ”Jag försökte länge gå balansgång mellan två kärlekar, mellan två amorösa vänskaper. De var mycket olika men lika starka, lika djupt berörande … Kanske också lika skrämmande, omkullkastande. Det var … svårt. Omöjligt. När jag var nära den ena kändes det som jag svek den andra, men det enda jag ville var … att behålla båda, vara nära båda. Det var en svår tid, Guitou. Mycket svår.”
En hund började plötsligt skälla ute på vägen, ögonblicket därpå rusade katten in på gården och bort mot vedboden. En vettskrämd liten tiger, hann Guillaume tänka innan katten var försvunnen.
”Bonjour, Marcel!”
Kvinnan med hunden stod vid infarten. Hunden slet och drog i kopplet. I sitt försök att störta efter katten skrapade den bort det tunna lagret av grus med framtassarna så att den mörka, fuktiga jorden blottades, men kvinnan höll emot.
Marcel lyfte handen till en hälsning.
”Bonjour, Sylvie!”
”Han beter sig som en hund i en serietidning då han ser en katt, trots att han annars brukar vara så klok”, skrattade hon. ”Det är nästan genant. Kom nu, Divin. Skärp dig!”
Marcels blick dröjde kvar vid kvinnan och hunden, följde dem när de återupptog sin vandring och försvann bakom husknuten. Det gick några ögonblick, sedan vände han sig åter till Guillaume.
”Jag blir ofta sorgsen när jag tänker på den där tiden, Guitou. Alla dessa unga människor som dog. Den där sommaren, 1944, då jag och Ophélie förlovade oss, och då jag såg Guillaume Sablé för sista gången, var det många som dog. Louis Pouvel. André Morand – han var bara nitton år när han stoppades av en tysk kolonn och sköts. Maurice Noé var förresten också bara nitton. Alla dessa unga människor som dödades. Krig är ett sorgetåg över alla gränser. Den sista gången jag träffade Guillaume Sablé var hemma hos familjen Chardin. Det var i slutet av augusti. Hans halvbror låg i rummet intill, svårt skadad, febrig och fortfarande blödande. Madame Chardin och en grannfru tog hand om honom, någon annan hade cyklat iväg för att hämta läkaren. Guillaume Sablé var utom sig av oro. Han ville fly bort från allt det onda. Innan vi skildes åt talade han om för mig att han mycket snart skulle ge sig av. Jag förstod hans oro, men trodde inte han menade allvar. Och jag kunde inte … vågade inte följa med honom. Ett par dagar senare var han borta. Sedan hörde jag inte av honom förrän kriget var över, och han befann sig i Paris. Stackarn. Han var inte stark nog att klara allt det hemska som skedde under krigsåren …”
”Men han vågade ge sig av.”
”Ja, så kanske det var. Eller …”
”Vad?”
Marcel slog ned blicken, drog långsamt med fingrarna längs med bordskanten. ”Han kanske inte vågade stanna. Inte stod ut med att vara kvar.” Så lyfte han handen i en svepande gest. ”Tänk så mycket som har förstörts av kriget. Som fortfarande förstörs … Jag hade en vän, Daniel – han är död sedan några år – som hade en enkel lösning på det här stora krigsproblemet. Han tyckte helt sonika att vi skulle förbjuda all tillverkning av vapen. Han höll fast vid den uppfattningen, och jag kunde inte annat än beundra honom för det, trots att de flesta väl skulle anse en sådan inställning naiv och barnslig. Men Daniel var varken naiv eller barnslig, och han kunde ta en diskussion också med människor med en helt annan uppfattning. Det tyckte jag om. Och ibland tänker jag att det borde finnas en människa som Daniel i varje liten by. Vi behöver människor som ifrågasätter sådant som de flesta tar för självklarheter.”
”Jag är mycket trött”, suckade Marcel, rösten sjönk till en viskning. ”Alla minnen jag bär med mig … Allt jag bär på, allt som tynger …” Han lyfte blicken och såg allvarligt på sonsonen. ”I morgon måste du ringa dina föräldrar, Guitou. De behöver veta att du har det bra. Du kan stanna här ett tag, om du vill. Det är bara trevligt med ditt sällskap, men du måste ringa dem och berätta att du är här.” Så log han menande. ”För jag antar att de inte vet …”
Guillaume besvarade leendet.
”De tror jag är hos en vän. Hos Abdellah … Men jag ska ringa dem. I morgon.”
”Var det honom du menade tidigare? Den inte riktig besvarade kärleken?”
Guillaume nickade.
”Ja, det var Abdellah. Det är Abdellah.”
Marcel reste sig mödosamt. Han tog ett par korta steg, sedan stannade han och vände sig mot Guillaume.
”Jag tror … för en del människor så spelar det där med kön inte så stor roll. Vad som är viktigt, och vad de söker, är närhet till en annan människa. Också fysisk närhet. Ömhet och värme. Djup vänskap. Könet är inte så viktigt, men nödvändigheten att komma ur den egna ensamheten … önskan om att komma ur den, är stark. Mycket stark. Så var det nog för Guillaume Sablé. Och kanske skulle vi alla må lite bättre om vi var mer som han, vågade vara mer som Guillaume Sablé. Öppna för närheten till en annan människa, utan att bry oss så mycket om konventioner.”
Guillaume blev rörd av Marcels ord, men han kunde inte låta bli att le. För ett ögonblick hade han tänkt på farfadern som en mänsklig släkting till räven i ”Den lille prinsen”.
Marcel höjde frågande på ögonbrynen.
”Jag tänkte bara på det du sa”, började Guillaume. ”Att alla ska vara lite grann som Guillaume Sablé och att det borde finnas en Daniel i varje by.”
Marcel log.
”Ja, då skulle världen vara betydligt varmare, Guitou. Tror du inte det?”
”Jo, säkert. Visste folk att ni tyckte om varandra, du och Guillaume Sablé?”
”Det finns mycket tystnad på landsbygden”, svarade Marcel allvarligt. ”Det var ingen som sa något. Inte så att jag hörde det, i alla fall. Men jag vet faktiskt inte vad de såg, vad de förstod eller kanske anade. Guillaume Sablé gav sig av, och jag stannade. Och när kriget var över liknade mitt liv alla andras.”
”Ångrar du att du inte följde med honom?”
Marcel lyfte händerna.
”Ånger är ett starkt ord, en stark känsla … Jag har nog aldrig ångrat mig. Jag gjorde ett val och jag älskar Ophélie. Älskade. Mitt liv har varit rikt. Men ändå … jag har ibland funderat på hur det kunde har varit om jag valt en annan väg.” Han tittade in i Guillaumes ögon. ”Det får vi aldrig veta.”
Han vred på huvudet, såg med ofokuserad blick ut över trädgården, försjunken i tankar. När han vände sig om och de åter fick ögonkontakt tyckte Guillaume att farfaderns ansikte hade samma uttryck som i det mer än sjuttioåriga fotografiet av Marcel och Guillaume Sablé nere vid floden. Allvarligt och lite vemodigt.
”Jag hoppas att du inte låter dig hämmas av oro när du gör dina val i livet, Guitou.”
”Tack, papi! Det är … Jag tycker om att du tänker på mig, att du bryr dig om hur jag har det. Hur det ska gå för mig.”
”Det är bra, Guitou. Det är mycket bra. Kan jag stödja mig mot din arm?”
”Javisst.”
När de kom in i köket ställde Marcel ifrån sig käppen och grep tag om en av stolsryggarna med ena handen. Den andra höll fortfarande om sonsonens arm.
”Jag vill förtydliga mig lite, Guitou”, sa han och klämde med fingrarna som om han ville betona sina ord. ”Det var en känslomässigt svår tid för mig. Jag kände mig tvingad att välja … För min egen skull, men naturligtvis också för de andras, Guillaume Sablé och Ophélie … Den ena kärleken passade in i den rådande konventionen, den andra … gjorde det inte. Båda berörde mig starkt, båda var en blandning av djup vänskap och kärlek. Och när jag valde förlorade jag mer eller mindre den ena. Det var en stor sorg, men – än en gång – jag ångrar inte mitt val.”
Guillaume släckte badrumslampan och återvände till sovrummet.
Marcel satt på sängkanten i sina pyjamasbyxor, svagt upplyst av alabasterlampan på nattduksbordet. Överkroppen var bar, och Guillaume förvånades över hur smal han var. Lampskenet skapade djupa skuggor vid revbenen. De såg ut som långa fingrar som höll om den gamle mannens kropp, höll honom uppe. Marcel sköt ut hakan och gjorde en min som om han hade läst barnbarnets tankar.
”Du kan … Du får gärna hjälpa mig med pyjamasskjortan ikväll, Guitou. Den föll ned på golvet och jag orkar inte ta upp den.”
Guillaume plockade upp skjortan, skakade av den och höll fram den så att Marcel kunde stoppa in ena armen. Överarmarna var tunnare än Guillaumes handleder.
”Jag har alltid varit smal”, mumlade Marcel. ”Men jag har också alltid varit stark. Fysiskt stark. Det är inte så mycket kvar av den styrkan … Den yttre.”
”Vill du ha alla knapparna knäppta?”
”Inte den översta. Tack! Det blir bra.” Han höjde handen och pekade mot stolen. ”Och så den där …”
Guillaume hjälpte honom med koftan. ”Så där, papi. Nu kommer du inte att frysa.” Han böjde sig fram och kysste Marcels kinder. ”Sov gott!”
”Du också, Guitou.”