16
Guillaume hade slagit sig ned i den nedsuttna fåtöljen i sitt rum. Han var omsluten av musik – Supremum est mortalibus – ett körstycke av Guillaume Dufay som han hade funnit på en av skivorna i cd-boxen. Han hade lyssnat på motetten en gång, koncentrerat och med slutna ögon. Sedan hade han tryckt in repeat-knappen på spelaren, och lyssnat på den om och om igen. Musiken var som en väv, tänkte han. Rösterna som slingrade sig in i varandra, flätade sig samman och skapade en skir men bärande väv som fick honom att tänka på den broderade gardinen i farföräldrarnas kök.
Han lekte med valnöten, lät den rulla fram och tillbaka mellan sina böjda fingrar. Den hade legat kvar mellan målarburken och trappsteget när han kom ut från köket med ryggsäcken över axeln, strax innan de skulle ge sig av.
På bordet intill honom stod intarsiaskrinet. Det var som ett smycke i rummet, tänkte han. Samtidigt kändes det konstigt och ovant att se det här, i hans eget rum. Så långt tillbaka som han kunde minnas, troligen också långt innan han föddes, hade det stått på den gamla chiffonjén i farföräldrarnas sovrum. Han stoppade handen i fickan och kände på nyckeln. Han tyckte om att röra vid den, känna hur den hade slipats mjuk av papi Marcels fingrar. Han tog fram den och tittade på den. Och hänfördes än en gång av färgskalan, det skimrande mötet mellan svart och silver, mörkt och ljust.
Bredvid skrinet låg mobiltelefonen på laddning. Han sträckte sig efter den och letade fram fotografiet av Marcel. Det sista fotografiet av Marcel, sittande vid köksbordet med skrinets innehåll utspritt framför sig. I bildens vänstra kant kunde han också skymta skrinet. Papi Marcel …
Det knackade på dörrkarmen. Det var hans mamma. Hon höll en bok i handen.
”Får jag störa dig en stund?”
”Javisst. Kom in”, svarade Guillaume och sänkte volymen.
Nadine satte sig på sängkanten. ”Är det Dufay?”
Han nickade till svar.
”Det är vackert. Sorgligt och vackert. Och på samma gång … också upplyftande.”
Guillaume tänkte på det Marcel hade berättat för honom om hans namn. Den långa händelsekedjan genom historien, ända tillbaka till 1400-talet, som hade resulterat i att han själv bar just det här namnet. Det är verkligen märkligt hur allt hänger samman.
”Hur är det med dig?”
Han sjönk djupare ned i fåtöljen. ”Det känns väldigt konstigt … Och sorgligt. Jag förstår det inte … att papi är borta, att han är död. Det känns som om han är kvar där, att han skulle vara där i huset om jag åkte tillbaka.”
”Ja, det är märkligt när någon dör”, sa Nadine. ”Och alltid svårt att förstå.”
”Var är pappa?”
”Han lade sig en stund. Jag tror han somnade.”
Guillaume tittade på sin mobil. ”Klockan är inte ens åtta.”
”Jag vet”, svarade hon. ”Men det har varit och är, en ansträngande dag. Han är helt utmattad av all anspänning och hade nog tänkt att bara vila lite … Du, då? Är inte du trött?”
”Nej, inte särskilt. Bara … tom.”
Hon sänkte blicken och drog med fingrarna över bokomslaget.
”Jag letade fram en dikt som jag tycker om, och som jag gärna vill läsa för dig. Jag tänkte på den när vi lämnade Saint-Georges. Den är skriven av en svensk poet, Peter Curman, som jag träffade för några år sedan på en poesifestival. Vill du höra den?”
Han nickade till svar, och lutade sig närmare, armbågarna mot låren.
Det händer något med naturen
när en människa dör
Träden
som sett oss födas
stillnar och förtätas i sin grönska
De minns oss
i sina årsringar
Gräset
som böjt sig under våra fötter
reser sig
segervisst i sin tystnad
När en människa dör
flyttar hon in
i träden och gräset
Därför susar det alltid av liv
när vinden går genom träden
och får gräset att viska
Träden som sett oss födas. Guillaume tänkte på de två valnötsträden i Marcels liv, det som skuggade bersån i trädgården, och det nere vid floden som han brukade klättra upp i som ung. Kanske hade det funnits också andra träd som varit viktiga för honom av ett eller annat skäl, men just de här två hade utan tvekan betytt något alldeles särskilt.
”Hur gammalt kan ett valnötsträd bli?”
Nadine såg förvånat på honom.
”Jag har ingen aning. Hundra år, kanske tvåhundra. Jag vet faktiskt inte.”
Han kände hennes frågande blick men brydde sig inte om att förklara sig. Vad var det papi tittade efter då jag kom tillbaka från Chenonceau? Hade trädkronan redan stillnat, grönskan förtätats? Kan han ha sett något tecken på att hans liv snart skulle vara över?
Dufays motett började om än en gång, samtidigt som mobilen gav ifrån sig en signal som betydde att batteriet var färdigladdat. Han höjde volymen på stereon, drog ur laddningskabeln och stoppade ned telefonen i fickan.
Nadine slog igen boken och reste sig.
”Jag tänkte gå ut på balkongen och röka min sista cigarrett innan jag börjar med middagen. Vill du komma med?”
De stod intill varandra vid balkongräcket och såg ut över den stora innergården, träden och buskarna. Några barn lekte kurragömma i närheten av cykelställen, och lite längre bort hade ett sällskap slagit sig ned på gräsmattan för att äta tillsammans. De hade hängt upp några gröna och gula papperslyktor i ett träd strax intill.
Nadine tände cigarretten, kisade då en vindpust fick röken att blåsa mot hennes ögon. ”Alla tecken pekar åt samma håll”, sa hon leende. ”Det går inte att misstolka. Snart är det verkligen färdigrökt för min del.” Hon knölade ihop det tomma paketet, stoppade ned det i fickan och nickade ned mot gården. ”Kommer du ihåg hur små träden var då vi flyttade in? Jag minns att jag tyckte de såg ut som övergivna barn på en fotbollsplan.”
”Vad är det för träd?” frågade Guillaume och lutade sig mot räcket.
”De höga träden där borta är asklönnar”, svarade hon och pekade. ”De är nog de som har vuxit mest. Magnolian känner du igen. De andra är jag inte säker på. Du får fråga papi Ma… eller pappa, snarare. Han vet nog.”
Guillaume stoppade handen i fickan och drog upp sin mobil.
”Jag tog en bild av papi.” Han bläddrade fram fotografiet, klickade på det så att det fyllde ut hela displayen och räckte över telefonen. ”Jag ska föra över den till datorn och redigera den lite, öka kontrasten en aning och dämpa den där rödtonen.”
”Den är fin”, kommenterade Nadine. ”Han är sig lik. Väldigt koncentrerad. Som när han löste korsord.”
Guillaume nickade.
”Det är den sista bilden av papi. Jag tog den … igår.” Så märkligt, tänkte han. Igår kändes långt borta. Så väldigt långt borta.
Nadine lämnade tillbaka telefonen och mötte hans blick. Hon log.
”Det är i alla fall det sista fotografiet av honom”, sa hon. ”Men du har mängder av andra bilder av Marcel, också efter det här frusna ögonblicket, och det kommer säkert att dyka upp fler med tiden. Tror du inte det?”
”Det är så konstigt”, började Guillaume. ”Ibland … känner jag mig som vanligt. En stund. Och sen kommer sorgen tillbaka … och det är så jävla kraftigt … Så starkt.”
Han visste att hon inte tyckte om att han svor, men hon sa ingenting. Hon drog ett bloss. Ögonen var blanka.
”Sorg är en depression”, sa hon. ”Den kommer i vågor. När man har varit med om det några gånger så lär man sig kanske att känna igen tecknen, man vet hur man ska bete sig för att inte slås omkull. Åtminstone inte av de mindre vågorna. Men … ibland kommer det en större våg och då blir det alltid svårare.” Hon lyfte handen och smekte hans nacke. ”Det kommer att bli lättare, Guillaume. Saknaden kommer alltid att finnas kvar, men sorgen kommer att avta. Så har det varit för mig. Så är det för mig. Och jag tror det är så för de flesta människor. Också för dig.”
I samma stund som Nadine fimpade cigarretten i en blomkruka, ringde mobilen i Guillaumes hand. Fotografiet av Marcel försvann från displayen och ersattes av en ruta med ett telefonnummer och ett namn. Abdellah.
”Jag ska se hur det är med Pierre”, sa Nadine och gick in i lägenheten.
Guillaume tryckte på svarsknappen.
”Hej, Guitou! Det är jag!”
Hjärtat slog en volt och han flämtade till. Han grep tag om balkongräcket och började snyfta.
”Vad är det? Vad är det som händer … Gråter du?”
Han försökte säga något men fick bara ur sig några hulkande otydliga stavelser.
”Men, vad är det, Guillaume? Har det hänt nåt?” Abdellahs röst var orolig och nära.
Guillaume samlade sig, torkade bort några tårar och harklade sig.
”Det är min farfar”, svarade han. ”Han dog i natt … Vi kom hem för en stund sedan …”
”Oj då! Är han död? Så tråkigt … Var det där du var? Var det därför du var där?”
”Jag har varit hos papi hela tiden … Tre dagar och två nätter.”
”Var han sjuk?”
”Nej, han var inte sjuk. Han var bara gammal …”
”Men … Jag förstår inte. Visste du att han skulle dö, att han var dålig?”
”Nej, jag visste ingenting. Ingen visste någonting. Jag bara råkade vara där …”
”Så hemskt … Så tråkigt … Jag är verkligen ledsen för din skull.”
De var tysta en stund. Guillaume kunde tydligt höra Abdellahs andetag alldeles intill sitt öra, och han önskade att han skulle få höra honom säga h’bibi. Nära. Så nära så att läpparna kittlade hans hud.
”Vill du komma hit?” frågade Abdellah försiktigt. När Guillaume inte omedelbart svarade fortsatte han, lite hastigare, lite säkrare. ”Dom andra kommer inte hem förrän i morgon kväll. Det är den sista natten som jag är ensam hemma, så jag tänkte … Du kanske vill komma hit?”
”Jag vet inte …” svarade Guillaume dröjande. Genom den öppna balkongdörren kunde han höra ljud från föräldrarna i köket, dämpade röster och slamrandet från kastruller och köksredskap. Han kunde också svagt höra körmusiken från sitt rum, några av de ljusare stämmorna verkade frigöra sig från de andra och leta sig ut ur rummet.
”Jag vill att du ska komma”, sa Abdellah. ”Jag vill väldigt gärna du ska komma. Jag kan laga till en tagine och vi kan…”
”Du sa Guitou förut …” avbröt Guillaume. ”Det är bara papi Marcel som kallar mig för Guitou. Ingen annan. Och du har aldrig sagt det tidigare. Aldrig … Varför gjorde du det?”
Abdellah gav ifrån sig en liten fnysning.
”Jag tycker det är fint”, svarade han. ”Du skrev det i ett sms och jag tänkte att det rimmar på Abdou.”
”Skrev jag Guitou?”
”Ja, det gjorde du.” Abdellah lät förvånad. ”Minns du inte det, Guitou?”
Han lutade sig närmare räcket, såg ut över grönskan medan han lyssnade på Abdellah.
”Jag har tänkt så mycket på dig de här dagarna … Det var dumt av mig att inte prata med dig först, innan jag bestämde med Christoph och de andra. Förlåt, Guillaume.”
”Guitou!”
Abdellah skrattade.
”Okej! Förlåt, Guitou. Jag …” Han drog efter andan. ”Jag vill mycket gärna att du kommer. Guitou.”
”Det tar nästan en timma att åka till dig”, sa Guillaume och kände hur en varm vind drog in över gården, mild och försiktig till en början, sedan starkare.
”Det tar nästan två timmar innan maten är klar.”
”Och vad ska vi göra där i mellan?”
Abdellah skrattade igen. ”Vi kan leka med Latéffas dockor eller se på någon tråkig nyhetskanal på tv … Ja, om du inte har nåt bättre förslag, förstås. Eller också … skulle jag kunna vara väldigt snäll mot dig …”
Blåsten satte trädkronorna i rörelse, de vajade mäktigt fram och tillbaka, och intill sällskapet på gräsmattan gungade ljuslyktorna gult och grönt. Han kände hur en vindfläkt lekte med lockarna i nacken, kittlande och sinnligt som beröringen från någons fingrar. Han tänkte på den långa resan. Jag är alldeles för ledsen för att sitta ensam en timma på en spårvagn. Tänk om det kommer en sån där kraftig våg igen … Och så tänkte han på Marcel. ”Vi skulle alla må bättre om vi var som Guillaume Sablé, öppna för närheten till en annan människa …” Han visste inte om rösten bara ljöd i hans inre, eller om Marcel verkligen hade flyttat in i träden och gräset. Hans röst dröjde hur som helst kvar, och Guillaume kunde höra den mycket tydligt. ”Jag tror det kan bli ett bra år, Guitou. Trots allt.” Och han insåg att han gärna skulle vara hos Abdellah, tätt intill Abdellah, när nästa sorgevåg sköljde över honom.
Under bråkdelen av en sekund tvekade han. Han stod stilla med handen på balkongräcket och hörde hur Abdellahs andetag förenade sig med vinden.
”Okej, Abdou. Jag kommer så fort jag kan.”