I tamburen blev det plötsligt ytterligt livligt och bullersamt; från förmaket lät det som om det hade kommit in flera personer utifrån och fortsatte att strömma in människor. Man hörde flera röster som talade och skrek i munnen på varandra; prat och skrik och utrop trängde också in utifrån yttertrappan, man kunde höra att dörren fortfarande stod öppen ut mot trappan. Det visade sig vara en mycket egendomlig påhälsning. Alla utbytte blickar; Ganja rusade ut i salongen, men det var flera som redan hade kommit in där.
– Aha, där har vi Judas! hördes en röst som lät bekant för fursten.
Ja, för fursten rådde inte något tvivel: en av rösterna var Rogozjins och en annan var Lebedevs.
Ganja stod som bedövad på tröskeln till förmaket och betraktade tyst, utan att försöka hindra någon, hur tio eller tolv personer strömmade in i förmaket efter Parfjon Rogozjin. Det var ett mycket brokigt sällskap och det utmärktes inte bara av olikformighet utan också av oformlighet. Några kom alldeles som de gick och stod, i överrock och päls. För övrigt var de väl inte helt redlösa; några var dock ordentligt på lyran. Det verkade som om alla behövde de andras stöd för att gå in; ingen hade tillräckligt mod för egen del, den ene liksom knuffade på den andre. Till och med Rogozjin gick fram med en viss tvekan i spetsen av hopen, men han hade tydligen någon särskild avsikt – han såg dyster och sammanbitet svårmodig ut. De övriga utgjorde bara en talkör eller snarare en skränig hejarklack. Förutom Lebedev befann sig där den ljuslockige Zaljozjev som slängt av sig pälsen i tamburen och trädde in med nonchalant och obesvärad min jämte två herrar som liknade honom, välbärgade köpmanssöner verkade det. En hade en halvmilitär kappa; en liten och mycket fet man, som hela tiden skrattade, och en jättestor herre, cirka 1,95 lång, också mycket tjock och mycket dyster och tystlåten, verkade ha stor tilltro till sina knytnävar. Där var också en medicine studerande; och vidare en liten polack, som ormade och slingrade sig. Ute på trappan stod två damer och tittade in i tamburen och kunde inte besluta sig för om de skulle gå in eller inte; Kolja smällde igen dörren mitt framför näsan på dem och lade på haspen.
– Hallå, Ganja, gamle skurk! Det hade du inte väntat dig, att få se Parfjon Rogozjin? upprepade Rogozjin, när han kommit in i förmaket och blev stående i dörröppningen mitt emot Ganja. Men i samma ögonblick fick han plötsligt se Nastasia Filippovna rakt framför sig i förmaket. Det var tydligt att han inte haft en tanke på att möta henne här, eftersom anblicken av henne gjorde så starkt intryck på honom; han blev så blek att till och med läpparna blånade på honom. – Det är alltså sant! sade han stilla och liksom tyst för sig själv med totalt uppgiven min – äntligen …! Nåväl … Nu ska du äntligen få stå till svars inför mig! väste han plötsligt och såg på Ganja med ursinnig blick … Ni alltså … ack ack …!
Han hade rentav svårt att hämta andan och kunde nätt och jämnt få fram orden. Halvt mekaniskt drog han sig in i förmaket, men när han kommit över tröskeln, fick han plötsligt se Nina Aleksandrovna och Varja och blev stående en smula villrådig, trots att han var så upprörd. Efter honom kom Lebedev, som följde honom som en skugga och redan var kraftigt berusad, och sedan studenten, mannen med knytnävarna, Zaljozjev, svärande och utstötande förbannelser till höger och vänster, och till sist trängde sig den lille fete mannen in. Damernas närvaro verkade dock fortfarande en smula återhållande på dem och var tydligen ett svårt hinder för dem, men det var naturligtvis bara i allra första början, innan de börjat skrika och börja på allvar … Då kunde inga damer i världen längre utgöra något hinder för dem.
– Vad nu då? Är du här också, min bäste furste? sade Rogozjin lite förstrött, bara måttligt överraskad av att möta fursten här. Och damaskerna har du kvar fortfarande, oj oj oj, suckade han, för att sedan genast glömma furstens närvaro och i stället åter rikta blicken mot Nastasia Filippovna, och närmade sig henne hela tiden som dragen av en magnet.
Nastasia Filippovna betraktade också gästerna med orolig nyfikenhet.
Ganja samlade sig till sist.
– Tillåt mig att fråga, vad ska nu detta egentligen betyda? sade han med hög och ljudlig röst och riktade en skarp blick mot nykomlingarna och alldeles särskilt mot Rogozjin. Det är inte ett stall ni kommit in i, mina herrar, min mor och syster är här …
– Vi ser det, väste Rogozjin ilsket mellan tänderna.
– Ja, det ser vi ju tydligt, instämde Lebedev som ett lydigt eko. Mannen med knytnävarna fann tydligen rätta tiden inne och började morra och grymta.
– Men hallå där! Ganja höjde plötsligt rösten i ett slags omotiverat utbrott, för det första vill jag be er alla gå in i salongen, och sedan skulle jag vilja veta …
– Jaså, han vet inte, Rogozjin grinade elakt och stannade kvar där han stod, känner du inte igen Rogozjin?
– Jag har visst träffat er någonstans, men …
– Ser man på, han har träffat mig någonstans! Ja, för bara tre månader sedan förlorade jag tvåhundra rubel av min fars pengar till dig, och min far dog utan att veta något om det; det var du som drog mig in i det och det var Knif som lurade mig. Kommer du inte ihåg det? Ptitsyn var vittne till det också! Om jag visade dig tre silverrubler, om jag tog upp dem ur fickan just nu skulle du krypa på alla fyra efter dem till Vasiljevskij*, sådan är du! Så är du funtad! Och nu har jag kommit för att köpa dig med hull och hår, bry dig inte om att jag kommer in med stövlarna på, pengar har jag, käre bror, mycket pengar, jag tänker köpa dig och hela ditt anhang … om jag så vill kan jag köpa er allihop! Jag kan köpa hela rasket! Rogozjin blev mer och mer upprörd och det verkade som om han fyllnade till mer och mer också.
– Aj, aj, aj! skrek han, Nastasia Filippovna! Kasta inte ut mig, säg bara ett litet ord: tänker ni gifta er med honom eller inte?
Rogozjin ställde sin fråga på ett sätt som verkade närmast desperat, som om han talat till en gudom, men på samma gång med den dristighet som utmärker den som redan fått sin dödsdom och inte längre har något att förlora. Det var med hjärtat i halsgropen han väntade på svaret.
Nastasia Filippovna mötte honom med en hånfull och högdragen blick, men efter att ha sett på Varja och Nina Aleksandrovna och Ganja ändrade hon plötsligt tonen.
– Naturligtvis inte, vad menar ni? Och hur har ni kommit på den idén att fråga om det? svarade hon stilla och allvarligt och med ett slags låtsad förvåning.
– Nej? Nej!! skrek Rogozjin och verkade vara nästan utom sig av glädje och förtjusning, alltså verkligen inte? Men till mig har man sagt … Ack ack! Då så …! Nastasia Filippovna! Man säger att ni förlovat er med Ganjka! Med honom av alla? Hur kan det vara möjligt? (Det sa jag till dem alla!) Jag kan köpa honom hel och hållen för hundra rubel, ettusen kalla ska jag ge honom, ja, tre för att han drar sig tillbaka, och då schappar han iväg före bröllopet och överlämnar sin fästmö till mig. Inte sant, Ganjka, din skurk! För du tar väl emot tre tusen! Här har du dem, se här, var så god! Det är därför jag kommit hit för att få kvitto på dem; jag sa att jag skulle köpa dig och det ska jag göra också!
– Ge dig iväg härifrån, du är full! skrek Ganja som bleknade och rodnade om vartannat.
Hans skrik följdes av en hel explosion av skilda röster: Rogozjins följe hade bara väntat på den första signalen. Lebedev viskade någonting i örat på Rogozjin och såg mycket sammanbiten ut.
– Ja visst ja, gamle tjänsteman där! svarade Rogozjin, det är alldeles riktigt, gamla fyllesvin! Men åt helvete med det. Nastasia Filippovna! ropade han och såg på henne med en blick som en förhäxad galning, såg ut att tveka ett tag men tog sig samman och fattade mod på nytt, se här arton tusen! Och han sköt fram mot henne på det lilla bordet ett litet paket med snören i kors runt omkring, se här! Och … och mer ska det bli!
Han fick inte riktigt fram vad han ville ha sagt.
– Nä-nä-nä! viskade Lebedev med ytterligt förskräckt min; man kan föreställa sig att det var summans väldighet som förskräckte honom och att han rådde honom att hålla sig till betydligt lägre summor.
– Nej, lille bror, i sådana här frågor är du en riktig dumbom, och du vet inte vad frågan gäller egentligen … men jag är tydligen en lika stor dumbom som du! ändrade sig Rogozjin plötsligt och ryggade tillbaka inför Nastasia Filippovnas gnistrande ögon. Aj aj! Det var dumt av mig att lyssna på dig, tillade han djupt ångerköpt.
Vid åsynen av Rogozjins totalt uppgivna min brast Nastasia Filippovna plötsligt ut i skratt.
– Arton tusen, för mig? Där visar bondlurken sitt rätta ansikte! tillade hon plötsligt i obesvärad familjär ton och reste sig till hälften från soffan, som om hon gjorde sig beredd att gå. Ganja iakttog det hela med ytterst beklämt hjärta.
– Fyrtio tusen då, fyrtio, inte arton men fyrtio! utbrast Rogozjin. Vanka Ptitsyn och Biskup har lovat att ge mig fyrtio tusen vid sjutiden. Fyrtio tusen! Pengarna på bordet.
Hela scenen blev mer och mer befängd, men Nastasia Filippovna fortsatte att skratta och hon gick inte, det verkade som om hon i själva verket ville förlänga den pinsamma scenen. Nina Aleksandrovna och Varja hade också rest sig och stod tysta och skräckslagna och väntade på hur det hela skulle sluta; Varjas ögon gnistrade, och på Nina Aleksandrovna hade allt detta gjort ett mycket plågsamt intryck; hon darrade i hela kroppen och såg ut som om hon när som helst kunde svimma.
– Nå i så fall – vi säger väl hundra då! Redan denna dag ska jag lägga upp hundra tusen! Ptitsyn, skaffa fram dem, du kan göra dig en god slant själv!
– Du har blivit alldeles galen! viskade Ptitsyn plötsligt, gick hastigt fram till honom och grep tag i hans hand, du är full, man kommer att kalla på polisen. Vad tänker du på egentligen? Är du alldeles från vettet?
– Bara fyllesnack, mumlade Nastasia Filippovna och låtsades liksom härma honom.
– Nej, det är allvar, pengarna kommer! Före kvällen. Ptitsyn, hör du din ockrare, skaffa dem åt mig, tag hur mycket du vill men skaffa fram hundra tusen till i kväll; jag ska visa att jag tänker stå fast vid mitt bud! Rogozjin fick plötsligt nytt liv och såg förtjust ut.
– Men vad är det här för någonting? utbrast plötsligt Ardalion Aleksandrovitj i vredgad ton och närmade sig Rogozjin. Detta plötsliga framträdande av den gamle som hittills hade hållit sig tyst gav ökad komik åt hela scenen. Man hörde spridda skratt.
– Vad är det där för gammalt skrälle? skrattade Rogozjin. Kom hit, gamle man, vill du ha en sup!
– Det här är ju skamligt! skrek Kolja, som grät av harm och skamsenhet.
– Finns det verkligen inte någon här som kan föra ut den här skamlösa varelsen härifrån! utbrast Varja plötsligt, darrande av vrede.
– Det är mig man kallar skamlös! replikerade Nastasia Filippovna med obesvärad glättighet. Och jag min dumma gås som kom hit för att bjuda dem till min bjudning i kväll! Och så där blir jag behandlad av er lilla syster, Gavrila Ardalionovitj!
Ganja stod några minuter som slagen av blixten efter systerns utfall; men när han såg att Nastasia Filippovna denna gång verkligen beredde sig att gå kastade han sig ursinnigt över Varja och grep häftigt tag i hennes hand.
– Vad är det du gör egentligen? skrek han och såg på henne med en min som om han velat förvandla henne till stoft och aska på fläcken. Han hade helt förlorat fattningen och visste inte riktigt vad han gjorde.
– Vad jag gör? Vad är det du vill tvinga mig till egentligen? Du vill väl inte att jag ska be henne om ursäkt för att hon förolämpat din mor och kommer hit för att dra skam över ditt hus, ditt usla kräk? utbrast Varja på nytt och såg utmanande på brodern.
En liten stund stod de så där, ansikte mot ansikte med varandra. Ganja höll fortfarande hennes hand i ett hårt och fast grepp. Varja försökte förgäves rycka sig lös från honom och utan att längre kunna behärska sig spottade hon plötsligt sin bror mitt i ansiktet.
– Snygg flicka! ropade Nastasia Filippovna. Ptitsyn, jag får verkligen gratulera er!
Det flimrade för ögonen på Ganja och han förlorade helt behärskningen och riktade ett kraftigt slag mot systern. Slaget var riktat rätt mot ansiktet på henne. Men plötsligt var det en annan hand som i sista stund hejdade Ganjas.
Mellan honom och hans syster stod fursten.
– Nu får det vara nog, nu räcker det! sade han bestämt, och hans röst darrade som av återhållen häftig rörelse.
– Tänker du alltid stå i vägen för mig så här! röt Ganja, släppte Varjas hand och gav i sin nu helt besinningslösa vrede fursten en kraftig örfil.
– Oj oj! Kolja slog ihop händerna, Gode Gud!
Från alla håll hördes utrop. Fursten var alldeles blek i ansiktet. Med en underlig och förebrående blick såg han Ganja rakt i ögonen; läpparna darrade på honom och han försökte säga någonting; ett underligt och för honom onaturligt leende krökte hans läppar.
– Ja, mig kan ni gärna få slå … men inte henne … det tillåter jag inte! mumlade han helt stilla till sist; men plötsligt behärskade han sig inte längre, gick bort från Ganja, höll händerna för ansiktet, gick bort i ett hörn, ställde sig med ansiktet mot väggen och mumlade med avbruten stämma:
– O, vad ni kommer att skämmas över ert uppträdande!
Ganja stod faktiskt alldeles som tillintetgjord. Kolja rusade fram för att kyssa och omfamna fursten; efter honom trängdes Rogozjin, Varja, Ptitsyn, Nina Aleksandrovna, alla, till och med gamle Ardalion Aleksandrovitj.
– Det är bra, det är bra! mumlade fursten åt alla håll fortfarande med samma onaturliga leende.
– Ja, han får ångra sig! utbrast Rogozjin, du får verkligen skämmas, Ganjka, för att du förolämpat den där … fårskallen (han fann i hastigheten inte något annat ord)! Käre furste, min lilla vän, strunta i dem; ge katten i dem, kom så far vi! Du ska veta att Rogozjin tycker om dig!
Nastasia Filippovna var också mycket tagen både av Ganjas uppträdande och furstens reaktion. Hennes vanliga bleka och tankfullt grubblande ansikte som hela tiden så illa hade harmonierat med hennes liksom forcerade munterhet nyss verkade nu uttrycka en ny känsla, som hon dock på något sätt ville försöka att inte röja och hon ansträngde sig liksom att än mer förstärka den där hånfulla minen.
– Faktiskt har jag sett hans ansikte förut någonstans! mumlade hon plötsligt och blev med ens allvarlig när hon nu åter kom att tänka på detta.
– Skäms ni inte! Ni kan ju inte vara den kvinna ni nu ger er ut för att vara. Det kan väl inte vara möjligt! utbrast fursten i starkt förebrående ton.
Nastasia Filippovna såg förvånad ut, log, men det verkade som hon dolde något bakom sitt leende och tittade lite besvärat på Ganja och gick ut ur salongen. Men innan hon hade kommit ut i tamburen, vände hon plötsligt om och gick hastigt fram till Nina Aleksandrovna, tog hennes hand och förde den till sina läppar.
– Nej, jag är faktiskt inte så där, han har rätt i det, viskade hon hastigt och ivrigt och blev plötsligt alldeles röd i ansiktet, vände sig igen och gick den här gången ut med så snabba steg att ingen riktigt hann uppfatta varför hon egentligen hade kommit tillbaka. Det enda man hade märkt var att hon hade viskat någonting till Nina Aleksandrovna och tydligen kysst hennes hand. Men Varja hade sett och hört allt och tittade förvånad på henne.
Ganja hade hämtat sig och återvunnit fattningen och skyndade efter Nastasia Filippovna, men hon hade redan hunnit gå ut. Han hann upp henne ute på trappan.
– Ni behöver inte följa mig! ropade hon till honom. På återseende, vi ses i kväll! Ni måste komma, hör ni det!
Han vände om, förbryllad och tankfull; det var ett svårt bekymmer som tryckte honom, svårare än någonsin. Han kom att tänka på fursten också … Han var så fylld av sina egna tankar att han nätt och jämnt lade märke till att Rogozjins hela härskara strömmade förbi honom och nästan trängde honom åt sidan i dörröppningen, när de hastigt och brådstörtat skyndade ut hack i häl på Rogozjin. Alla talade högt i munnen på varandra. Rogozjin själv gick i sällskap med Ptitsyn och de var i mycket livligt samspråk om någonting som verkade vara mycket viktigt och angeläget.
– Du har förlorat, Ganjka! ropade han just när de passerade förbi honom.
Ganja följde dem ängsligt med blicken.
* Vasiljevskij óstrov, av Neva omfluten ö i västra delen av Petersburg.