Klockan var nästan tolv på dagen. Fursten visste att av Jepantjins skulle han just nu bara träffa generalen i staden, i tjänst, och även det var väl tveksamt. Han tänkte att generalen kanske också skulle ta emot honom och omedelbart föra honom till Pavlovsk, men dessförinnan ville han mycket gärna göra en annan visit. Även med risk att komma försent till Jepantjins och tvingas uppskjuta sin färd till Pavlovsk till dagen därpå, beslöt fursten i alla fall att gå och leta rätt på det hus som han var så angelägen om att besöka.
Det här besöket var förresten på sätt och vis riskabelt för honom. Han tvekade och hade svårt att bestämma sig. Han visste att huset låg vid Gorochovaja, inte långt från Sadovaja och han beslöt sig för att gå dit i den förhoppningen att han väl framkommen skulle ha hunnit bestämma sig definitivt.
När han kom fram till korsningen mellan Gorochovaja och Sadovaja, blev han förvånad över att han befann sig i en så ovanligt orolig sinnesstämning; han hade inte kunnat ana att han skulle ha en så häftig hjärtklappning. Det var ett hus som antagligen genom sin säregna fysionomi redan på långt håll började tilldra sig hans uppmärksamhet, och fursten erinrade sig efteråt att han hade sagt till sig själv; ”Det där huset måste det nog vara i alla fall”. Det var med extra nyfikenhet han gick fram för att få sina aningar bekräftade; han kände på sig att det på något sätt skulle bli synnerligen obehagligt för honom, om hans aningar besannades. Det var ett stort, mörkt och dystert trevåningshus i smutsgrön färg som erbjöd föga av arkitektoniskt intresse. Några, för övrigt mycket få, hus av detta slag som uppfördes i slutet av förra århundradet finns bevarade just vid dessa gator i Petersburg (där allting eljest så hastigt förändras) i oförändrat skick. Det är solida byggnader med tjocka och bastanta väggar och det är ytterst få fönster; i nedervåningen är fönstren ofta försedda med galler. Större delen av bottenvåningen upptas av växelkontor. Kontorets innehavare, medlem av skoptsernas sekt*, hyrde våningen ovanför. Såväl utvändigt som invändigt erbjöd huset en ogästvänlig och dyster anblick, det var som om det ville gömma sig och ruvade på någon hemlighet, och hur man kan få ett sådant intryck enbart av husets yttre, det är svårt att förklara. Det är väl spelet mellan arkitektoniska linjer och former som är hemligheten. Det är nästan bara affärsmän som bor i de här husen. När fursten kommit fram till porten kunde han läsa en skylt ”Hedersborgaren Rogozjin”.
Utan att tveka längre öppnade han den glasade dörren, som slog igen med en smäll efter honom, och började gå uppför paradtrappan till övervåningen. Det var en mörk stentrappa, klumpig och föga konstmässigt anlagd och väggarna var målade i rött. Han visste att Rogozjin tillsammans med sin mor och en broder bebodde hela övervåningen i detta dystra hus. En man som öppnade dörren för honom förde honom utan att först anmäla honom vidare på en lång vandring genom huset; de gick igenom en stor salong med väggar ”i marmorimitation” och parkettgolv och möbler från tjugotalet, tunga och klumpiga, de vandrade också igenom några små krypin, de gick i krokar och sicksack, uppför ett par tre trappsteg och sedan nedför lika många och till sist knackade de äntligen på en dörr. Det var Parfjon Semjonytj själv som öppnade; när han fick se fursten, blev han så blek och bestört att han en liten stund såg ut alldeles som en stenstod och blickade med ett orörligt och förfärat uttryck på den besökande och förvred munnen till ett slags ytterligt villrådigt och förvirrat leende – som om han hade funnit furstens besök på något sätt orimligt och nästan fantastiskt. Även om fursten hade väntat sig något i den stilen, blev han ändå förbluffad.
– Parfjon, jag kommer kanske olägligt, det är kanske bäst att jag går min väg, yttrade han till sist lite generad.
– Du kommer lägligt! Du kommer lägligt! Parfjon hade nu äntligen hämtat sig. Välkommen, stig in du!
De sade plötsligt du till varandra. I Moskva hade de träffats ganska ofta och tillbringat ganska mycket tid tillsammans, det var till och med vissa av deras gemensamma stunder som hade lämnat varaktiga intryck i deras minne. Nu hade de inte träffats på över tre månader.
Rogozjin var fortfarande alldeles blek och hans ansikte överfors av ett slags lätta krampryckningar. Fastän han hade bjudit gästen att stiga in, verkade han fortfarande ytterst besvärad av hans närvaro. Medan han förde fram fursten till en av fåtöljerna och lät honom ta plats invid bordet, vände sig denne av en händelse om mot sin värd och fäste sig vid att han hade en så dyster och underlig blick. Det var som om plötsligt någonting hade genomborrat fursten och samtidigt påmint honom om någonting – någonting mörkt och plågsamt, som han nyss hade upplevat. Utan att sätta sig stod han orörlig en liten stund och såg Rogozjin rätt i ögonen; de blixtrade liksom till ännu intensivare ett ögonblick. Men till sist log i alla fall Rogozjin, men han verkade en smula generad och liksom handfallen.
– Varför stirrar du på mig så där? mumlade han. Sätt dig, vet jag.
Fursten satte sig.
– Parfjon, sade han, säg mig uppriktigt, visste du att jag skulle komma till Petersburg i dag eller inte?
– Jag tänkte väl att du skulle komma och jag misstog mig alltså inte, tillade han med ett elakt småleende, men hur skulle jag kunna veta att du skulle komma just i dag?
Den något skarpa, tvära och irriterade tonen i hans fråga när han svarade, väckte furstens undran och förvåning.
– Men även om du visste att det var i dag, varför låter du så där irriterad? yttrade fursten stillsamt och lite förläget.
– Varför frågar du det?
– Jo, när jag steg ur vagnen på stationen, lade jag märke till ett par ögon som såg på mig med samma blick som du hade nyss.
– Aha! Vems ögon kan det ha varit månntro? mumlade Rogozjin misstänksamt. Fursten tyckte att han ryckte till lite.
– Jag vet inte; någonstans i folkhopen, men det var väl bara någonting jag fick för mig; jag börjar få för mig alla möjliga saker. Ser du, min vän Parfjon, ibland känner jag mig nästan så där som för fem år sedan, när jag hade de där anfallen.
– Ja, det var väl bara något som du fick för dig; jag vet inte … mumlade Parfjon.
Det vänliga leendet gick inte alls ihop med hans ansiktsuttryck just då, det var som om någonting hade brustit i detta leende och Parfjon var liksom inte alls i stånd att limma ihop det, hur mycket han än ansträngde sig.
– Jaså, nu måste du fara utomlands igen, va? frågade han och tillade plötsligt: Kommer du ihåg hur vi satt där i vagnen i höstas, vi hade sällskap från Pskov, jag skulle hit, och du … du hade din kappa, minns du, och damasker också?
Rogozjin började plötsligt skratta och den här gången med ett slags öppen ondskefullhet och verkade liksom glad över att han funnit ett sätt att uttrycka den.
– Har du slagit dig ned här för gott? frågade fursten och tittade sig omkring i arbetsrummet.
– Ja, här hör jag hemma. Var skulle jag annars vara?
– Det var längesedan vi sågs. Jag har hört saker om dig, som jag inte trodde dig om.
– Ja, folk pratar ju så mycket, anmärkte Rogozjin torrt.
– Men du har i alla fall gjort dig av med hela ditt anhang; nu bor du i ditt gamla föräldrahem och har inte sådana där upptåg för dig längre. Det är ju bra i alla fall. Är det ditt hus eller äger ni det gemensamt?
– Det är mammas. Hennes rum är på andra sidan av korridoren.
– Och din bror, var bor han?
– Min bror Semjon Semjonytj bor i en flygel.
– Har han familj?
– Han är änkling. Varför vill du veta det där?
Fursten gav honom en blick men svarade ingenting; han hade plötsligt försjunkit i tankar och det verkade som om han inte hade hört frågan. Han upprepade den inte och väntade. Det blev en liten stunds tystnad.
– Redan på hundra stegs håll förstod jag att det var ditt hus, sade fursten.
– Hur då?
– Ja, jag vet inte riktigt. Ditt hus har samma fysionomi som hela er familj och Rogozjins sätt att leva, men om du frågar mig hur jag kan tycka det, så kan jag inte alls förklara det. Fantasier och hjärnspöken förstås. Det skrämmer mig faktiskt att jag har sådana där funderingar. Förut hade jag inte en tanke på att du skulle bo i ett sådant här hus, men när jag fick se det, tänkte jag genast: ”Det är klart att just så där måste förstås hans hus se ut!”
– Se där! Rogozjin log ett obestämt leende och kunde inte riktigt förstå vad fursten menade med sitt dunkla yttrande. Det var min farfar som lät bygga det här huset en gång, anmärkte han. Det har alltid bott skoptser här, Chludjakovs, de hyr fortfarande av oss.
– Det är så mörkt här. Du sitter i mörker, sade fursten och tittade sig omkring i arbetsrummet.
Det var ett stort rum, högt i tak, mörkt och fullproppat med alla slags möbler, till största delen stora skrivbord, byråer och skåp där det förvarades kontorsböcker och papper av olika slag. En stor röd saffianssoffa som tydligen var Rogozjins sovplats. På bordet vid vilket Rogozjin hade låtit honom ta plats, lade fursten märke till ett par, tre böcker; en av dem var Solovjovs ”Historia”, och den var uppslagen med ett bokmärke ilagt. På väggarna hängde i tunga förgyllda ramar några oljemålningar, mörka och så svartnade att det var svårt att se vad de egentligen föreställde. Ett porträtt i helfigur tilldrog sig furstens uppmärksamhet: det föreställde en man i femtioårsåldern i långrock av västerländskt snitt, med långa skört, två medaljer runt halsen och ett glest mycket kortklippt grått skägg, rynkigt och gulblekt ansikte och en misstänksam, hemlighetsfull och sorgsen blick.
– Är det där din far? frågade fursten.
– Ja, det är högst densamme, svarade Rogozjin med ett obehagligt leende och såg ut som om han beredde sig att genast berätta något taktlöst skämt om sin hädangångne fader.
– Han tillhörde väl inte de gammaltroende?
– Nej, han gick i kyrkan, men det är sant, han brukade säga att den gamla tron var riktigare. Han hade stor respekt för skoptserna. Det här var hans arbetsrum också. Varför frågade du om han var gammaltroende?
– Kommer bröllopet att ske här?
– Ja-ja, svarade Rogozjin som ryckte till lite vid denna oväntade fråga.
– Blir det snart?
– Du vet ju själv att det inte bara beror på mig, eller hur?
– Parfjon, jag vill inte att vi ska vara ovänner och jag tänker inte försöka hindra dig på något sätt. Jag upprepar det nu som jag förklarade för dig förut en gång, under nästan likadana omständigheter. När ditt bröllop förbereddes i Moskva försökte jag inte hindra dig, det vet du. Första gången kom hon själv rusande till mig, alldeles före själva vigseln och bad mig ”rädda” henne från dig. Jag upprepar hennes egna ord. Sedan sprang hon ifrån mig också, du letade rätt på henne igen och skulle gifta dig med henne och då flydde hon från dig igen, sades det, och begav sig hit. Är det sant? Det var Lebedev som berättade det för mig och det var därför jag reste hit. Och att ni kommit överens igen här, det hörde jag för första gången i går på tåget av en av dina förra vänner, Zaljozjev, om du vill veta. Jag kom hit i en bestämd avsikt: jag ville försöka övertala henne att resa utomlands för att vårda sin hälsa; hon är alldeles ur gängorna, både kroppsligen och själsligen, i synnerhet själsligen, och enligt min mening är hon i stort behov av vård. Själv tänkte jag inte göra henne sällskap utomlands, jag avsåg att allt detta skulle ordnas utan min inblandning. Det jag nu säger är den absoluta sanningen. Om det verkligen är sant att ni har kommit överens igen, då tänker jag överhuvudtaget inte visa mig för henne och kommer aldrig att besöka dig mer heller. Du vet själv att jag inte bedrar dig, eftersom jag alltid varit uppriktig mot dig. Mina tankar om det här har jag aldrig dolt för dig och jag har alltid sagt att ett giftermål med dig skulle betyda en säker undergång för henne. En undergång för dig också … kanske ännu värre än för henne. Om ni skildes på nytt, skulle jag känna mig mycket tillfredsställd; men jag tänker inte störa er eller försöka lägga några hinder i vägen för er. Du kan vara alldeles lugn och du behöver inte misstänka mig. Och du vet ju själv att jag aldrig varit någon verklig rival till dig, inte ens när hon tog sin tillflykt till mig. Se där, nu skrattar du; jag vet vad det är du skrattar åt. Vi levde åtskilda där borta, och i olika städer och allt det där vet du mycket väl. Jag har ju redan förut förklarat för dig att ”det jag känner för henne inte är kärlek, utan medlidande”. Jag tror att jag har gjort det där mycket klart. Du förklarade då att du förstod vad jag menade med mina ord, inte sant? Du förstod? Varför ser du så där lömskt på mig? Jag kom hit för att lugna dig, därför att du också är så kär för mig. Jag är mycket fäst vid dig, Parfjon. Men nu går jag och kommer aldrig mer tillbaka. Farväl.
Fursten reste sig.
– Sitt ner hos mig, sade Parfjon stillsamt utan att resa sig och stödde hakan med högra handen, det var längesedan jag såg dig.
Fursten satte sig. Båda blev åter tysta en stund.
– När jag inte har dig så här framför mig, känner jag genast ilska mot dig, Lev Nikolajevitj. Under de här tre månaderna som jag inte träffat dig, har jag förbannat dig varenda minut, ja faktiskt. Jag önskade dig dit pepparn växer! Ja, just det. Men jag behöver bara sitta en kvart här med dig så är min ilska som bortblåst och jag tycker om dig lika mycket som förut igen. Sitt kvar en stund här hos mig …
– När jag är hos dig, tror du på mig, men när jag inte är det upphör du genast att tro på mig och blir misstänksam mot mig på nytt. Du är alldeles lik din far! svarade fursten med ett vänligt småleende och försökte dölja sin känsla.
– Jag tror på din röst, när jag sitter här med dig. Men jag förstår ju att vi omöjligen kan betraktas som jämlikar, du och jag …
– Varför skulle du lägga till det här? Nu blev du arg igen, sade fursten med en förvånad blick på Rogozjon.
– Men, min käre vän, det här är ju något där ingen bryr sig om vad vi tycker och tänker, svarade denne, det här har man ju bara bestämt utan att fråga oss. Och ser du, vi älskar ju också på olika sätt, det är skillnader i allting, fortsatte han stillsamt och blev tyst. Du säger att du älskar henne därför att du har medlidande med henne. Något som helst medlidande känner jag inte för henne. Och mig avskyr hon dessutom mer än allt annat. Jag drömmer varje natt om henne nu: alltid att hon gör narr av mig tillsammans med någon annan. Så där är det, förstår du min gamle gosse. Hon går till altaret med mig, men hon ägnar mig inte en tanke längre, det är som att byta skor för henne. Tro mig eller ej, men jag har inte träffat henne på fem dagar nu, därför att jag inte törs åka till henne; hon kommer att fråga mig: ”Vad kommer du hit för?” Hon har redan skämt ut mig tillräckligt …
– Hur då skämt ut? Vad menar du?
– Det måtte du väl veta! Hon rymde ju bort med dig ”alldeles före vigseln”, det sade du ju själv alldeles nyss.
– Men du tror väl inte själv att …
– Och skämde hon inte ut mig i Moskva med den där officeren Zemtiuzjnikov kanske? Det vet jag alldeles säkert att hon skämde ut mig och det var efter det att hon själv hade bestämt dagen för bröllopet.
– Det är inte möjligt! utbrast fursten.
– Det vet jag säkert, upprepade Rogozjin med känsla och övertygelse. Just så där är hon! Det går inte att förneka att hon är så där. Allt annat är bara struntprat. När hon är med dig är hon inte så där och själv kanske hon förfasar sig över sådant där, men med mig är hon just så där. Så är det. Hon betraktar mig som den värsta strunt. Och den där affären med Keller, den där officeren som boxades, det gjorde hon säkert bara för att skämma ut mig … Ja ja, du vet inte allt vad hon ställt till med för mig i Moskva! Och pengarna, alla pengarna jag slösade på henne …
– Men … hur ska du nu kunna gifta dig med henne …? Hur blir det sedan, frågade fursten förfärad.
Rogozjin gav fursten en mörk och olycksbådande blick och svarade ingenting.
– Jag har inte varit hos henne på fem dagar nu, fortsatte han och blev tyst en liten stund. Jag är så rädd att hon kommer att köra ut mig. ”Än så länge är jag min egen herre”, säger hon; ”om jag vill, kan jag köra dig på porten helt och hållet och själv reser jag utomlands” (ja, det där att hon ska resa utomlands, det har hon faktiskt sagt till mig, anmärkte han liksom inom parentes och gav fursten en underlig blick); ibland vill hon väl bara skrämmas lite, hon hittar alltid på något sätt att göra sig löjlig över mig. Men ibland rynkar hon pannan på allvar och tar på sig en bister min, säger inte ett ord; och det är just det där jag är så rädd för. En dag tänkte jag: jag ska inte komma tomhänt, men då skrattade hon bara åt mig och sedan blev hon arg till och med. En sjal som jag hade med mig och vars make inte ens hon hade sett, fastän hon levat ett liv i sådan lyx förut, den skänkte hon bort till sin kammarpiga Katka. Och det där med bröllopet, när det ska bli, det vågar jag inte knysta om ens. Vad ska man säga om en fästman som inte ens vågar komma och hälsa på sin tillkommande? Ja, här sitter jag och när det börjar bli outhärdligt ger jag mig ut och smyger mig förbi hennes hus, går fram och tillbaka eller gömmer mig bakom ett gathörn. Häromnatten tog jag och ställde mig på vakt vid hennes port nästan ända fram till gryningen, jag hade fått för mig att någonting var i görningen. Men hon tittade ut genom fönstret förstås: ”Vad skulle du ha gjort med mig, om du kommit på mig med att bedra dig?” Jag kunde inte hålla mig och sade: ”Det vet du själv.”
– Vad är det hon vet?
– Hur ska jag kunna veta det? Rogosjin log elakt. I Moskva kunde jag inte komma på henne med någonting, hur mycket jag än ansträngde mig. En gång då tog jag tag i henne och sa till henne: ”Du har lovat att gå fram till altaret med mig, du kommer in i en hederlig familj, men vet du vad du är för en? Jo, sade jag, du är en sådan där!”
– Sade du det till henne?
– Ja, det gjorde jag.
– Nå?
– ”Jag kanske inte vill ha dig som betjänt ens”, sade hon, ”och ännu mindre bli din hustru.” – ”Och jag”, sade jag, ”tänker inte gå härifrån, vad som än händer!” – ”Och jag”, sade hon, ”jag tänker genast kalla på Keller och säga till honom att ta dig i kragen och kasta ut dig.” Då kastade jag mig över henne och slog henne gul och blå.
– Det menar du inte! utbrast fursten.
– Jo, det kan du ge dig på, sade Rogozjin helt lugnt och stilla men med gnistrande ögon. Ett och ett halvt dygn sov jag inte en blund, varken åt eller drack, lämnade inte hennes rum, föll ned på knä för henne: ”Det blir min död”, sade jag, ”men jag går inte min väg förrän du förlåtit mig och om du låter köra ut mig, går jag och dränker mig; för vad ska jag ta mig till utan dig?” Hela dagen var hon alldeles som förryckt, än grät hon, än hotade hon med att sticka kniven i mig, än svor och förbannade hon mig. Zaljozjev, Keller och Zemtiuzjnikov, hela bandet kallade hon på, pekade på mig och skämde ut mig. ”Mina herrar, kom hela sällskapet så går vi på teatern i kväll och då kan han sitta här och kura bäst han vill, om han inte vill gå ut, jag är inte fjättrad vid honom. Och när jag har gått får ni teet serverat här, Parfjon Semjonytj, ni måste ha blivit alldeles utsvulten i dag.” Hon kom ensam tillbaka från teatern: ”De är ena riktiga skurkar och ynkryggar de där, de är rädda för dig och försöker skrämma mig och säger: han kommer inte att gå sin väg, han kommer kanske att skära halsen av dig. Men jag tänker helt lugnt gå in i mitt sovrum och jag bryr mig inte om att låsa dörren ens efter mig, räddare än så är jag inte för dig! Det ska du veta och förstå. Har du fått något te?” – ”Nej”, svarade jag, ”och jag vill inte ha något heller.” – ”Du borde ha visat lite mer självkänsla, det här klär dig inte något vidare.” Och hon gjorde som hon sagt, låste inte dörren om sig. Morgonen därpå kom hon ut och log mot mig: ”Är du alldeles från vettet?” sade hon. ”Så här kommer du ju att hungra ihjäl!” – ”Förlåt mig”, sade jag. – ”Jag tänker inte förlåta dig, jag vill inte gifta mig med dig, hör du det. Har du verkligen suttit hela natten i den där fåtöljen utan att sova?” – ”Ja utan att sova en blund.” – ”Mycket klyftigt! Och du vill fortfarande inte ha något te eller någonting att äta?” – ”Det har jag ju sagt att jag inte vill – förlåt mig!” – ”Om du bara visste hur illa det här klär dig”, sade hon, ”det är som att sätta sadel på en ko. Du försöker väl inte skrämma mig? Tror du jag bryr mig om att du sitter där alldeles utsvulten; det där skrämmer du mig inte alls med!” Hon grälade och gick på, men bara en liten stund, sedan började hon reta mig igen. Och hon förvånade mig med att hon inte längre visade någon som helst ilska mot mig. Hon som annars alltid brukar vara så långsint! Och då slog det mig att hon värderade mig så ringa att hon inte ens kunde hysa verkligt agg mot mig. Det var också sant. ”Vet du”, sade hon, ”vet du vad en romersk påve är för något?” – ”Jag har hört talas om honom”, sade jag. ”Du, Parfjon Semjonitj”, sade hon, ”har du fått lära dig någon allmän historia?” – ”Jag har aldrig fått lära mig något överhuvudtaget”, sade jag. – ”Då ska du få läsa det här”, sade hon: ”Det var en gång en påve och han blev så ond på en kejsare och denne fick stå på knä framför hans slott tre dagar, barfota utan mat eller dryck, innan han fick hans förlåtelse; vad tror du att den där kejsaren tänkte under de där tre dagarna, när han stod så där på knä, vad han tänkte om sig själv och vad han gav sig själv för löften …? Vänta lite”, sade hon, ”jag ska själv läsa det där för dig!” Hon sprang bort och hämtade boken: ”Det är på vers”, sade hon och så började hon läsa en vers för mig om hur den där kejsaren under de tre dagarna dyrt och heligt svor att hämnas på den där påven. ”Du kanske inte gillar det där, Parfjon Semjonovytj!” sade hon. ”Det är alldeles sant det där du läste”, sade jag. – ”Aha, du säger själv att det är sant, du kanske också ger dig själv ett heligt löfte: ’när hon gifter sig med mig, då kommer jag att påminna henne om allt det där och då kommer jag att ta skadan igen på henne!’” – ”Jag vet inte”, sade jag, ”det kanhända att jag tänker så där.” – ”Hur då, vet du inte?” – ”Nej, jag vet inte”, sade jag, ”det är inte det där jag tänker på just nu.” – ”Och vad är det du tänker på just nu då?” – ”Se där, nu reser du dig, går förbi mig och jag ser på dig och följer dig med blicken; jag hör din klänning frasa och hjärtat sjunker i bröstet på mig och när du går ut ur rummet tänker jag på varje litet ord du sagt och hur din röst lät när du sade det och vad du sade; och hela den här natten tänkte jag inte på någonting, bara lyssnade hela tiden till hur du andades under sömnen och hur du två gånger rörde på dig …” – ”Och att du slog mig gul och blå”, skrattade hon, ”det tänkte du kanske inte alls på och det kom du inte alls ihåg?” – ”Det kanhända”, sade jag, ”det kanhända att jag tänkte på det, jag vet inte.” – ”Och om jag inte förlåter dig och inte vill gifta mig med dig?” – ”Jag har ju sagt att jag går och dränker mig.” – ”Du kanske tar livet av mig dessförinnan …” sade hon och såg tankfull ut. Sedan blev hon arg och gick sin väg. En timme senare kom hon in till mig, mörk i synen. ”Jag tänker gifta mig med dig, Parfjon Semjonovitj”, sade hon, ”inte för att jag är rädd för dig, jag kommer att gå under i alla fall. Här eller där spelar ingen roll, eller hur? Sätt dig”, sade hon, ”man kommer strax med middagsmat till dig. Och om jag gifter mig med dig”, tillade hon, ”då kommer jag att bli en trogen maka för dig, det behöver du inte tvivla på och inte oroa dig för.” Så teg hon lite och sade: ”Du är i alla fall inte någon lakej; jag trodde förut att du var en sådan där typisk lakej.” Och så bestämde hon tid för bröllopet, men en vecka senare gav hon sig iväg från mig och kom hit till Lebedev. När jag kom, sade hon: ”Jag lämnar dig inte helt och hållet; jag vill bara vänta lite, så mycket jag har lust till, för jag vill vara min egen ännu ett tag. Du kan vänta lite också, om du har lust.” Så där har vi det just nu … Vad tycker du om allt det där, Lev Nikolajevitj?
– Ja, vad tycker du själv? frågade fursten i sin tur och tittade med sorgsen blick på Rogozjin.
– Ja, vad ska jag tycka! utbrast denne. Han tänkte lägga till någonting mer men tystnade och såg oändligt betryckt ut.
Fursten reste sig och gjorde sig beredd att gå igen.
– Ja, jag ska inte störa dig, sade han stilla med en nästan sorgset eftersinnande min, som om han sökte svar på någon hemlig inre tanke.
– Jo, hör du! Rogozjin blev plötsligt livlig och hans ögon fick en ny glans, varför ger du vika så här, det förstår jag inte? Är du inte alls kär i henne längre? Förut verkade du ju så betryckt; det märkte jag ju. Varför kommer du just nu så här hastigt och brådstörtat hit till mig? Är det av medlidande? (Hans ansikte förvreds på ett elakt och hånfullt sätt.) Hehe!
– Tror du att jag tänker bedra dig? frågade fursten.
– Nej, jag litar på dig, men det är någonting här som jag inte alls kan förstå. Det är kanske så att ditt medlidande kanske är starkare än min kärlek!
Det kom ett slags ondskefullt uttryck i hans ansikte, som det omöjligt gick för honom att dölja.
– Ser du, det går inte att skilja din kärlek från ondska, sade fursten med ett leende, och när den är borta, blir det kanske en ännu värre olycka. Min käre Parfjon, jag vill bara säga dig att …
– Att jag kommer att skära halsen av henne?
Fursten ryste till.
– Du kommer att känna starkt hat mot henne, för att du älskar henne så just nu för alla de plågor som du nu känner. Vad jag inte förstår är hur hon kan vilja komma tillbaka till dig igen och bli din hustru. När jag hörde det i går, ville jag knappast tro det och det smärtade mig mycket att höra. Två gånger har hon velat lämna dig alldeles före bröllopet, har hon onda aningar månne …? Vad är det hon söker hos dig nu? Är det dina pengar? Nej, det kan det inte vara. Dina pengar har du väl redan till stor del förslösat. Eller är det bara det att hon vill finna en äkta man? Men det behöver hon väl inte söka sig till dig för. Du kan ju inte vara den rätte för henne, eftersom du kanske kommer att skära halsen av henne rentav och det måtte hon väl nu alltför väl begripa. Det där att du är så häftigt förälskad i henne? Ja, det är kanske just det … Jag har hört att det finns kvinnor som söker efter just en sådan sorts kärlek … bara inte …
Fursten hejdade sig och försjönk i tankar.
– Varför ler du så där igen, när du tittar på porträttet av min far? frågade Rogozjin, som ytterst uppmärksamt gav akt på varje förändring, varje liten skiftning i furstens ansikte.
– Vad det är jag ler åt? Ja, jag kom att tänka på att om du inte hade råkat ut för den där olyckan, om inte den där kärleken hade drabbat dig, hade det kanske blivit med dig alldeles som med din far och detta efter mycket kort tid. Du hade blivit sittande tyst och ensam i det här huset med en tyst och undergiven maka, sträng och fåordig, ur stånd att förlita dig på någon och utan att heller känna behov av detta, hela tiden tyst och sammanbitet läggande pengar på hög. Och du finner stor tröst i de gamla böckerna och du gör korstecknet med två fingrar på gammaltroendes vis, men det är först när du blivit gammal …
– Ja, du kan göra narr av mig om du vill. Hon sade nyss alldeles detsamma till mig, ord för ord, när hon också tittade på det där porträttet! Det är märkligt vad ni är samstämmiga just nu …
– Har hon verkligen redan varit här hos dig? Fursten verkade intresserad.
– Ja, det har hon. Hon satt länge och tittade på porträttet och frågade ut mig om min avlidne far. ”Just så där skulle du också ha blivit”, sade hon till sist skrattande, ”du har starka passioner, Parfjon Semjonytj, passioner, som skulle ha kommit dig att hamna i Sibirien, till straffarbete, om du inte samtidigt hade haft ett så gott förstånd, för du har ett mycket gott förstånd”, sade hon (tro mig eller inte, men så sade hon faktiskt! Det är första gången jag hört henne säga något sådant!). ”Du skulle snart ha slutat med de där upptågen. Men eftersom du är totalt obildad, skulle du börja lägga pengar på hög och alldeles som din far slå dig till ro här i huset med dina skoptser; kanske skulle du till sist också ha övergått till deras tro och du kommer att bli så förtjust i dina pengar att du kommer att ha sparat ihop inte två miljoner utan kanske tio och du kommer att hungra ihjäl, sittande på dina guldsäckar, därför att du har en sådan passion för allting och du styrs bara av dina passioner.” Exakt så där sade hon, nästan ordagrant. Så där har hon aldrig talat till mig förut! Hon brukar alltid bara prata strunt med mig eller göra sig lustig över mig; hon började skratta nu också, men sedan blev hon dyster och sorgsen; hon gick runt huset och inspekterade och det verkade som om det var något som skrämde henne. ”Jag ska ändra om allting här”, sade jag, ”och inreda på nytt eller också kanske jag köper ett nytt hus till bröllopet.” – ”Nej-nej”, sade hon, ”här ska ingenting ändras om, vi ska ha det som det är nu. Jag ska bo tillsammans med din mamma, när vi är gifta.” Jag presenterade henne för mamma, och hon uppträdde mycket respektfullt mot henne, som om hon varit hennes egen dotter. Mamma har inte varit riktigt vid sina sinnen under de två sista åren (hon är sjuk) och efter pappas död har hon börjat gå i barndom och nästan förlorat talförmågan: hon sitter utan att kunna röra benen och bara nickar från sin plats till alla som hon får syn på; och gav man henne inte mat, skulle hon inte reagera på tre dagar. Jag fattade min mors högra hand och ordnade hennes fingrar för korstecknet och sade till henne: ”Välsigna henne, lilla mamma, hon ska gifta sig med mig”; och då kysste hon ömt och kärleksfullt mammas hand. ”Din mamma har verkligen fått lida mycket”, sade hon. Då fick hon se den här boken på bordet: ”Jaså, du har börjat läsa rysk historia?” (Det var hon själv som en gång hade sagt till mig i Moskva: ”Du borde bilda dig litet och åtminstone läsa Solovjovs ’Rysslands historia’, du vet ju ingenting.”) ”Det är bra”, sade hon, ”fortsätt och läs du. Jag ska göra upp en lista åt dig med det som du i första hand bör läsa, vill du det?” Aldrig, aldrig förut hade hon talat till mig på det sättet, jag blev alldeles häpen; jag kände det som om jag för första gången andades som en levande människa.
– Det där gläder mig mycket att höra, Parfjon, sade fursten med uppriktig värme i rösten, det gläder mig verkligen. Om Gud vill, kanske ni kommer att bli lyckliga tillsammans.
– Så kommer det aldrig att bli! utropade Rogozjin häftigt.
– Hör på nu, Parfjon, om du verkligen älskar henne så högt, vill du då inte göra dig förtjänt av hennes högaktning? Och om du vill, varför ger du upp hoppet så där? För ett litet tag sedan sade jag till dig att jag tyckte att det var underligt att hon ville gifta sig med dig. Men även om jag inte kan fatta det, är jag i alla fall övertygad om att det måste finnas tillräckliga och förnuftiga skäl för det. Hon är förvissad om din kärlek; och hon är uppenbarligen också förvissad om några av dina goda egenskaper. Det kan ju inte gärna vara på annat sätt! Det som du just har berättat styrker detta. Du säger själv att hon funnit det möjligt att tala med dig på ett helt annat sätt och umgås med dig på ett helt annat sätt än förut. Du är misstänksam och svartsjuk, och därför överdriver du allt det onda du lagt märke till. Naturligtvis tänker hon inte så illa om dig som du säger. Gjorde hon det skulle det inte kunna betyda annat än att hon hellre med öppna ögon gick och dränkte sig eller stack en kniv i sig än blev din hustru. Det är väl ändå inte möjligt? Vem kastar sig väl med öppna ögon i sjön eller sätter kniven i bröstet?
Parfjon lyssnade med ett bittert leende till furstens upprörda tal. Det föreföll som om ingenting kunde rubba hans övertygelse.
– Vilken sträng och dyster blick du ger mig nu, Parfjon! utbrast fursten ångestfullt.
– Gå i sjön eller sätta kniven i bröstet! mumlade denne till sist. He! Det är därför hon gifter sig med mig, för att jag säkert kommer att sticka kniven i henne! Men, käre furste, har du då ännu inte förstått vad det hela rör sig om?
– Nu förstår jag dig inte.
– Ja ja, det kanhända att han inte förstår, he-he! Det sägs ju att du är lite … ja lite vrickad. Det är en annan hon älskar, har du inte fattat det! På samma sätt som jag älskar henne nu, på samma sätt älskar hon en annan nu. Och vet du vem den där andre är? Det är du! Det där visste du inte va?
– Jag!
– Ja, du. Hon har varit kär i dig ända sedan den där födelsedagsfesten. Men hon anser inte att hon kan gifta sig med dig därför att hon skulle bringa skam och vanära över dig och förstöra din framtid. ”Man vet ju hurudan jag är”, säger hon. Hela tiden har hon hållit på att säga så där. Och det där säger hon rätt i ansiktet på mig. Hon är rädd att hon kommer att skada dig och skämma ut dig, men med mig är det en annan sak, mig kan hon gifta sig med, det är sådan aktning hon har för mig, det kan du också notera!
– Men varför sprang hon iväg från dig till mig och … från mig …
– Och från dig till mig! He! Det är inte lätt att veta, vad hon plötsligt kan få för sig! Hon verkar vara i något slags feber just nu. Rätt som det är skriker hon till mig: ”Att gifta sig med dig är detsamma som att gå i sjön direkt. Vi gifter oss så fort som möjligt!” Hon hetsar och driver på, vill bestämma tidpunkten och när dagen närmar sig blir hon rädd eller kommer på andra tankar, Gud vet vad, du vet ju själv. Hon skrattar och gråter om vartannat, går omkring som i feber. Vad är det då för underligt i att hon sprang ifrån dig också? Hon flydde från dig den där gången, därför att hon plötsligt förstod hur mycket hon älskade dig. Hon stod inte ut att vara hos dig. Du sade nyss att jag hade letat reda på henne i Moskva den där gången; det var inte sant – det var hon själv som kom springande till mig från dig och hon sade: ”Bestäm dag och tid, jag är redo! Beställ champagne! Kom, så far vi till zigenarna!” skrek hon. Hade jag inte funnits där skulle hon ha gått i sjön för längesedan; det är rena rama sanningen. Att hon inte gick i sjön direkt var kanske för att hon fann mig mer avskräckande. Hon gifter sig med mig på trots … Om hon gifter sig med mig, så är det på rent trots, sanna mina ord.
– Men hur kan du … hur kan du! utbrast fursten utan att tala till slut. Han såg med förfärad blick på Rogozjin.
– Varför säger du inte ut vad du tänker? tillade denne med ett hångrin, men jag kan tala om för dig vad du tänker just nu: ”Hur kan hon vilja gifta sig med honom nu? Hur kan man låta henne göra det?” Det var så du tänkte ju …
– Det var inte för den sakens skull jag kom hit, Parfjon, det kan jag försäkra dig, det var inte det jag hade i tankarna …
– Det är möjligt att det inte var därför du kom hit och inte hade det där i tankarna, men nu har du det nog alldeles säkert, he-he! Men nog om det! Varför är du så bestört? Visste du verkligen inte det där? Du förvånar mig!
– Det där är bara svartsjuka, Parfjon, ett slags sjukdom, du överdriver allt det här alldeles … mumlade fursten, som verkade ytterligt upprörd, vad är det med dig?
– Låt bli den där, sade Parfjon och ryckte hastigt en liten pennkniv ur handen på fursten som denne hade tagit upp från bordet där den låg bredvid boken och lade tillbaka den igen på dess plats.
– När jag kom till Petersburg måste jag ha vetat det på något sätt, haft något slags förkänsla av det … fortsatte fursten, jag ville inte fara hit. Jag ville glömma allt som förenade mig med denna stad, riva ut det ur mitt hjärta! Ja, farväl … Men hur är det fatt med dig!
Medan han talade, hade fursten i ren distraktion återigen tagit upp den där kniven från bordet och Rogozjin hade återigen ryckt den ur handen på honom och kastat den på bordet. Det var en helt vanlig icke hopfällbar kniv med skaft av hjorthorn, och med ett cirka 15 centimeter långt blad med motsvarande bredd.
När Rogozjin märkte att fursten fäste stor uppmärksamhet vid att han två gånger blivit frånryckt den där kniven, grep han ilsket tag i den, lade in den i boken, som han sedan slängde bort på ett annat bord.
– Använder du den att sprätta upp boken med? frågade fursten i förströdd ton och verkade fortfarande helt upptagen av sina egna tankar.
– Ja ja …
– Är det en trädgårdskniv?
– Ja, det är en trädgårdskniv. Får man inte sprätta upp en bok med en trädgårdskniv då?
– Men den är ju … alldeles ny.
– Ny, än sen då? Får man inte köpa sig en ny kniv? utbrast Rogozjin, som hade blivit mer och mer irriterad av furstens yttranden.
Fursten ryste till och gav Rogozjin en forskande blick.
– Äsch, vad vi pratar strunt! skrattade han plötsligt till och verkade som om han helt hade återkommit till verkligheten igen. Förlåt, käre vän, när jag känner mig så där tung i huvudet och har lite känning av mitt gamla onda, blir jag så tankspridd och fånig. Det var inte alls det där jag ville fråga om … jag har alldeles glömt vad det var. Farväl …
– Inte den här vägen, sade Rogozjin.
– Förlåt, jag glömde det!
– Den här vägen, jag ska följa med och visa.
* Skoptserna (kastraterna), den mest radikala av de ryska 1800-talssekter, vilkas lära innebar självstympning som ett av villkoren för salighet.