Ippolit, som mot slutet av Lebedevs avhandling plötsligt hade somnat på sin soffa, hade nu plötsligt vaknat, som om någon hade stött till honom i sidan, ryckte till, reste sig till hälften, tittade sig omkring och blev alldeles blek; det var med ett slags rentav skräckblandad fasa han såg sig omkring; och det kom nästan ett uttryck av förfäran i hans ansikte, när han började minnas och reflektera.
– Vad då, tänker de gå nu? Är det slut? Är allt slut? Har solen gått upp? frågade han oroligt och grep efter furstens hand. Vad är klockan? För Guds skull: hur mycket är klockan? Jag har visst sovit. Har jag sovit länge? tillade han med nästan förtvivlad min, som om han sovit över något som i varje fall hans öde hängde på.
– Ni har sovit sju eller åtta minuter, svarade Jevgenij Pavlovitj. Ippolit såg på honom med lysten blick och funderade ett litet slag.
– Aha … inte mer! Alltså, jag …
Och så tog han ett djupt och vällustigt andetag, som om han befriade sig från en stor och tung börda. Han förstod till sist att ingenting ”var slut”, att dagen ännu inte hade börjat gry, att gästerna hade rest sig från sina platser bara för att gripa sig an med smörgåsbordet och att det enbart var Lebedevs pladder som hade upphört. Han log, och en hektisk rodnad i form av två klart lysande fläckar framträdde på hans kinder.
– Jaså, ni satt och räknade hur många minuter jag sov, Jevgenij Pavlytj, yttrade han hånfullt, hela kvällen har ni suttit och stirrat oavbrutet på mig, det har jag nog märkt … Aha, Rogozjin! Jag drömde alldeles nyss om honom, viskade han till fursten med rynkad panna och nickade åt Rogozjin, som satt kvar vid bordet, ja visst ja – han hoppade plötsligt över till något annat – var har vi den store talaren, var är Lebedev? Lebedev har slutat alltså? Vad var det han talade om egentligen? Är det sant det där att fursten sa en gång att ”det sköna” kommer att rädda världen? Mina herrar, ropade han högt för att alla skulle höra det, vår furste påstår att det sköna kommer att rädda världen! Och jag påstår att han får sådana där ystra och lekfulla tankar, därför att han just nu är förälskad. Mina herrar, fursten är förälskad; när han kom in här nyss, blev jag övertygad om det. Så där ja, fursten behöver inte rodna, jag tycker synd om er. Vad är det för skönhet som kommer att rädda världen? Det var Kolja som berättade det för mig … Är ni en sann kristen? Kolja säger att ni själv kallar er kristen.
Fursten såg forskande på honom men svarade ingenting.
– Ni vill inte svara på min fråga? Ni kanske tror att jag tycker mycket om er? tillfogade Ippolit plötsligt och såg ut som om han råkat försäga sig.
– Nej, det tror jag inte. Jag vet att ni inte tycker om mig.
– Vad då! Även efter det som hände i går? Var jag inte uppriktig mot er i går?
– Redan i går förstod jag att ni inte tycker om mig.
– Ni menar därför att jag är avundsjuk på er, avundsjuk? Ni har alltid trott det och tror det nu också, men … men varför talar jag med er om det här? Jag vill ha mer champagne; häll i åt mig du, Keller.
– Ni ska inte dricka mer, Ippolit, jag tänker inte låta er göra det …
Och fursten sköt bort glaset från honom.
– Ja ja, kanske det … medgav han genast och liksom funderade ett slag, man kanske kommer att säga … men vad tusan bryr jag mig om vad man kommer att säga! Eller hur, eller hur? De får säga vad de vill sedan, eller hur, inte sant, herr furste? Och vem av oss bryr sig om hur det blir sedan …! Jag är visst inte riktigt vaken än. Usch, jag hade en sådan otäck dröm, jag kom just att tänka på den … Jag hoppas verkligen att ni måtte slippa sådana drömmar, fastän jag kanske egentligen inte tycker om er. Men man behöver väl inte önska en människa ont, bara för att man inte tycker om honom, eller hur? Varför frågar jag jämt så där mycket, jag håller jämt på och frågar så här! Räck mig er hand; jag vill trycka den hårt, så där … Ni räckte mig er hand i alla fall? Ni visste alltså att jag skulle trycka den uppriktigt …? Nej, jag ska kanske inte dricka mer nu. Hur mycket är klockan? Men det gör detsamma förresten, jag vet hur mycket klockan är. Stunden är inne! Nu är rätta tid inne. Vad gör man där borta, håller man på att duka smörgåsbord där borta i hörnet? Då är det här bordet ledigt alltså? Utmärkt! Mina herrar, jag … men ingen av de där herrarna lyssnar på mig … jag tänker läsa upp en artikel, ser fursten; smörgåsbordet är naturligtvis intressantare, men …
Och plötsligt började han helt oväntat ur sin vänstra bröstficka dra fram ett stort tjänstekuvert, förseglat med ett stort rött sigill. Han lade det på bordet framför sig.
Detta oväntade utspel väckte stort uppseende i församlingen, som inte var färdig för detta, rättare sagt, som var färdig, men inte just för det här. Jevgenij Pavlovitj rentav studsade till på sin stol; Ganja drog sig hastigt mot bordet; Rogozjin likaså, men hans min uttryckte ett slags grälsjuk förtrytsamhet, som om han redan hade förstått vad det rörde sig om. Lebedev, som råkade befinna sig alldeles i närheten, kom fram med sina nyfiket kisande små ögon och tittade på kuvertet och försökte komma underfund med vad saken gällde.
– Vad har ni här för någonting? frågade fursten med förskräckt min.
– Så fort en strimma av solen visar sig ska jag gå och lägga mig, det har jag ju sagt, på hedersord: ni får väl se! utropade Ippolit. – Men … men … ni tror kanske att jag inte är i stånd att sprätta upp det här kuvertet? tillade han och kastade en liksom utmanande blick på alla de kringstående, utan att rikta blicken på någon särskild. Fursten lade märke till att han darrade i hela kroppen.
– Det är ingen av oss som inte tror det, svarade fursten i allas namn, varför tror ni att någon skulle ha kommit på en sådan tanke, men varför … hur har ni kommit på den där underliga tanken att läsa för oss? Vad är det ni har där för någonting egentligen, Ippolit?
– Vad är det här för någonting? Vad är det för besynnerligt infall han fått nu igen? frågade man runt omkring.
Alla kom fram till bordet, några fortsatte att äta; kuvertet med det röda sigillet drog till sig alla som en magnet.
– Jag skrev det i går, alldeles efter det att jag lovade att komma och bo hos er. Jag satt och skrev på det hela dagen i går och på natten sedan och var färdig med det i morse; jag drömde en sak i natt, alldeles på morgonen …
– Är det inte bättre att vänta till i morgon! avbröt fursten lite försiktigt.
– I morgon ”skall ingen tid mera givas”! sade Ippolit med ett litet nervöst skratt. Men ni behöver inte vara oroliga, det tar bara fyrtio minuter på sin höjd att läsa upp det, nåja, högst en timme … Och ni ser väl hur nyfikna alla är; alla har kommit fram hit; alla tittar på mitt sigill, och om jag inte hade lagt min artikel i ett kuvert och förseglat det så skulle det inte ha väckt någon uppmärksamhet alls! Ha-ha! Där ser man vad lite hemlighetsmakeri kan åstadkomma! Ska jag sprätta upp det eller inte, mina herrar? skrek han och lät höra sitt underliga skratt och tittade på dem med sina glittrande ögon. En hemlighet! En hemlighet! Och fursten kommer väl ihåg vem som förkunnade att ”ingen tid skall mera givas”? Det var den väldiga och mäktiga ängeln i Uppenbarelseboken, som förkunnade det.
– Bäst att inte läsa upp det! utbrast Jevgenij Pavlovitj plötsligt och hans min uttryckte en sådan för honom ovanlig oro att många fann detta underligt.
– Nej, läs inte! utropade fursten också och lade sin hand på kuvertet.
– Vi ska väl inte läsa nu? Nu ska vi ju äta smörgåsbord, var det någon som anmärkte.
– En artikel? En tidskriftsartikel, eller vad då? undrade en annan.
– Den är väl inte tråkig? tillade en tredje.
– Vad är det fråga om egentligen? undrade de övriga. Men furstens skrämda åtbörd hade gjort Ippolit själv förskräckt.
– Alltså … ska jag inte läsa upp det då? viskade han lite räddhågat till denne med ett snett leende på sina blåbleka läppar, ska jag inte läsa upp det? mumlade han och kastade en blick ut över hela publiken, sökte allas ögon och blickar, och återigen hakade han sig liksom fast vid dem alla med samma vädjande uppriktighet. – Är ni … är ni rädd? Han vände sig återigen mot fursten.
– Rädd för vad då? frågade denne och verkade som om han mer och mer höll på att förändras.
– Är det någon här som har en tjugokopeksslant? Ippolit flög plötsligt upp från stolen som om någon hade dragit upp honom, eller vilket mynt som helst.
– Här, var så god! Det var Lebedev som genast räckte fram ett mynt; det föresvävade honom ett ögonblick att den sjuke Ippolit blivit alldeles galen.
– Vera Lukjanovna! ropade Ippolit ivrigt, ta den här och kasta upp den på bordet: krona eller klave? Blir det krona läser jag!
Vera tittade förskräckt på myntet, på Ippolit, sedan på sin far och gjorde sedan en liten tafatt knyck uppåt med huvudet för att liksom markera att hon själv inte borde titta på myntet och kastade sedan upp det på bordet. Det blev krona.
– Jag läser alltså! viskade Ippolit, liksom tillintetgjord av ödets beslut; han hade inte kunnat bli blekare, om en dödsdom hade lästs upp över honom. – Men förresten, han ryckte plötsligt till, blev tyst ett ögonblick, vad är det här? Har jag kastat tärningen nu? Han gav alla runt omkring en sådan där frågande öppenhjärtig blick igen. Men det här är ju ett häpnadsväckande psykologiskt fenomen! utbrast han plötsligt och vände sig mot fursten med en min av uppriktig förvåning. Det här … det här är ju fullständigt obegripligt! upprepade han, blev livligare och började liksom återvinna fattningen. Anteckna det här, fursten, kom ihåg det, ni samlar visst material om dödsstraffet … Det har man berättat för mig, ha-ha! O, min Gud, vilket meningslöst fåneri! Han satte sig ned i soffan, stödde båda armbågarna i bordet och tog sig för pannan. Det här är ju skamligt rentav …! Men vad tusan bryr jag mig om ifall det är skamligt eller inte – han lyfte nästan meddetsamma på huvudet igen. Mina herrar! Mina herrar, nu bryter jag förseglingen på kuvertet, förkunnade han med ett slags plötslig beslutsamhet, jag … jag tvingar för övrigt inte någon att lyssna …
Med händerna darrande av upphetsning öppnade han kuvertet och tog ut några postpappersblad, som var fullskrivna med liten stil, lade dem framför sig och började släta ut dem.
– Vad är det här för någonting? Vad är meningen med det här? Vad är det man tänker läsa upp? hördes ett missnöjt mumlande från några håll; andra höll sig tysta. Men alla satte sig ned och såg nyfikna ut. Det verkade faktiskt som om alla väntade sig någonting ovanligt och spännande. Vera grep krampaktigt tag i faderns stol och var så uppskrämd att hon nästan grät; Kolja verkade nästan lika uppskrämd. Lebedev som redan satt sig reste sig plötsligt till hälften och sköt en ljusstake närmare intill Ippolit, för att han skulle se att läsa bättre.
– Mina herrar, det här … ni kommer strax att förstå vad det här rör sig om, tillade Ippolit av någon anledning och började plötsligt läsningen: ”Nödvändig förklaring! Motto ’Après moi le déluge’ …”* – Aj, som fan! utbrast han, som om han hade bränt sig, har jag verkligen skrivit en så fånig epigraf? Jo, hallå där, mina herrar …! Jag kan försäkra er att det här, när allt kommer omkring, kanske bara är rena struntpratet! Jag har bara kastat ner några spridda tankar … Om ni tror att det här … är någonting mystiskt och hemlighetsfullt eller … förbjudet … med ett ord …
– Det behövs ingen inledning, avbröt Ganja.
– Han försöker slingra sig undan! tillade någon.
– För mycket prat, insköt Rogozjin, som hela tiden hade hållit sig tyst.
Ippolit gav honom en hastig blick och när deras ögon möttes grinade Rogozjin bittert och elakt mot honom och yttrade långsamt några sällsamma ord:
– Så där ska man inte lägga upp det, min gosse, inte så där …
Vad Rogozjin menade med det där, var det naturligtvis inte någon som förstod, men hans ord gjorde ett ganska egendomligt intryck på alla – det var liksom en gemensam tanke som snuddade vid dem alla. På Ippolit hade dessa ord gjort ett oerhört intryck; han darrade så att fursten räckte ut sin hand för att lugna honom, och han skulle antagligen ha skrikit högt, om inte rösten plötsligt hade svikit honom. Han fick inte fram ett ord på en hel minut och han andades tungt, medan han hela tiden såg på Rogozjin. Till sist lyckades han, kippande efter andan med yttersta ansträngning, få fram några ord:
– Det var alltså ni som … det var ni … ni?
– Som vad då? Vad är det jag har gjort? svarade Rogozjin förbryllad, men Ippolit, som blivit alldeles högröd i ansiktet och såg ut som om han höll på att drabbas av ett koleriskt anfall, ropade med hög och skärande stämma:
– Det var ni som var hos mig förra veckan, på natten, vid tvåtiden, den där dagen jag besökte er på morgonen, det var ni! Erkänn, att det var ni!
– Förra veckan, på natten? Har du blivit alldeles från vettet, min gosse?
”Gossen” blev åter tyst en liten stund, satte pekfingret mot pannan och såg ut som om han försökte dra sig till minnes vissa saker; och plötsligt kom det ett slags spefull, rentav triumferande glimt i hans bleka och fortfarande skrämda leende.
– Det var ni! upprepade han till sist, nästan viskande men med en röst som lät helt övertygad. Det var ni som kom hem till mig och satt tyst på en stol hos mig, vid fönstret, en hel timme; ja mer; mellan klockan tolv och två på natten; sedan reste ni er och gick, mellan klockan två och tre … Det var ni, ni! Varför ville ni skrämma mig så där, varför kom ni och plågade mig, det förstår jag inte, men det var ni!
Och det kom plötsligt en glimt av oändligt hat i hans blick, fastän han fortfarande darrade av skräck.
– Alldeles strax, mina herrar, ni får höra om allt det här strax, jag … jag … hör på nu …
Han grep åter tag i sina papper, och det verkade som om han hade förfärligt bråttom; de hade glidit isär och kommit i oordning och han försökte få dem i rätt ordning igen; papperen darrade i hans darrande händer; det tog lång tid för honom att få dem i ordning igen.
Så började äntligen uppläsningen. I början, under fem minuter eller så, led författaren till den oväntade artikeln fortfarande av svår andnöd och läste hackigt och osammanhängande, men efterhand stadgades hans röst och han började kunna ge helt och hållet uttryck åt innehållet. Ibland avbröts han dock av svår hosta; när han kommit till hälften av sin artikel, hade han blivit mycket hes; hans häftiga iver tog mer och mer överhand över honom under uppläsningen och mot slutet hade den nått en absolut höjdpunkt, liksom det pinsamma intryck den gjorde på åhörarna. Så här löd ”artikeln” i sin helhet:
”MIN NÖDVÄNDIGA FÖRKLARING
Après moi le déluge!
I går morse var fursten hos mig; han övertalade mig bland annat att flytta över till hans sommarvilla. Jag visste också att han säkert skulle komma att insistera på det och jag förstod också att han skulle komma med det där igen om att det skulle bli ’lättare för mig att dö bland människor och träd’, som han uttryckte det. Men i dag sa han inte dö utan han sa i stället ’att det skulle bli lättare att leva’, men det är väl nästan samma sak för mig i min belägenhet. Jag frågade honom vad han menade med sina eviga ’träd’ och varför han ständigt tjatade om de där ’träden’, och då fick jag till min förvåning höra att jag själv den där kvällen skulle ha sagt någonting om att jag reste till Pavlovsk för att se på träden en sista gång. När jag sa till honom att det ju kunde göra alldeles detsamma om jag dog här under träden eller om jag satt och såg på mina tegelväggar genom fönstret där hemma och att de här två veckorna inte var så mycket att bråka om, då höll han genast med mig om det; men att grönskan och den friska luften alldeles säkert skulle åstadkomma något slag av fysisk förändring för mig, och att min oro och mina drömmar skulle komma att förändras och kanske lindras. Jag skrattade igen och sade att han talade som en sann materialist. Han svarade med sitt leende att han alltid hade varit materialist. Eftersom han aldrig brukar tala osanning, måste de där orden ha haft någon mening. Han har ett så vackert leende; jag har gett akt på honom mer nu. Jag vet inte om jag tycker om honom nu eller inte; jag har inte tid att tänka på det just nu. Men jag måste säga att det hat jag hyst mot honom i fem månader har nästan alldeles försvunnit under den sista månaden. Vem vet, kanske kom jag hit till Pavlovsk först och främst för att träffa honom. Men … varför lämnade jag mitt rum egentligen? Den som är dömd till döden ska inte lämna sitt hörn; och om jag inte nu hade fattat mitt definitiva beslut utan i stället beslutat mig för att invänta min sista stund, skulle jag naturligtvis inte för allt i världen ha lämnat mitt rum och inte ha accepterat hans inbjudan att flytta över till honom för att ’dö’ i Pavlovsk.
Jag måste skynda mig och absolut bli färdig med hela den här ’förklaringen’ till i morgon. Jag får alltså inte tid att läsa igenom och rätta; jag får läsa det i morgon, när jag läser upp det för fursten och ett par, tre andra åhörare, som jag räknar med att möta hos honom. Eftersom det inte kommer att finnas ett enda osant ord här utan bara sanning, den sista och högtidliga sanningen, så är jag i förväg nyfiken på vilket intryck den kommer att göra på mig själv den timme och minut när jag börjar uppläsningen. Förresten var det alldeles överflödigt att skriva de där orden ’den sista och högtidliga sanningen’; det lönar sig ändå inte att ljuga för två veckor, eftersom det inte är värt mödan att leva två veckor; detta är det bästa beviset för att jag bara kommer att skriva sanningen. (NB. Glöm inte tanken: jag är väl inte galen i denna stund, i dessa stunder alltså? Man har bestämt försäkrat mig att lungsjuka i sista stadiet ibland tillfälligt förlorar förståndet. Det bör kontrolleras i morgon under uppläsningen vilket intryck den gör på åhörarna. Den här frågan måste verkligen noga utredas; annars är det inte värt att företa sig någonting.)
Jag har en känsla av att jag just skrivit något förfärligt dumt; men, som sagt, jag har inte tid att ändra något; dessutom har jag lovat mig själv att inte avsiktligt ändra så mycket som en rad i det här manuskriptet, även om jag själv skulle upptäcka att jag motsäger mig själv på var femte rad. I morgon under uppläsningen kommer jag nämligen att kunna avgöra om min logiska tankebana är riktig eller inte; ifall jag märker mina misstag och om alltså allt det där som jag tänkt igenom här i mitt rum under de här sex månaderna är riktigt eller om det bara är feberfantasier.
Om jag redan för två månader sedan hade varit tvungen, som nu, att lämna mitt rum för gott och Meyers husvägg, är jag säker på att jag skulle ha känt mig ledsen. Men just nu känner jag ingenting och ändå kommer jag i morgon att lämna mitt rum och husväggen, för alltid! Alltså min övertygelse att det inte är värt att beklaga sig eller hänge sig åt några känslor för bara två veckor har tagit överhand över min natur och bestämmer kanske redan nu alla mina känslor. Men är detta sant? Är det sant att min natur nu blivit helt besegrad? Om jag nu skulle bli utsatt för tortyr, skulle jag säkert skrika och inte säga att det inte lönar sig att skrika och känna smärta, eftersom man bara har två veckor kvar att leva.
Men är det sant att jag bara har två veckor kvar att leva, och inte mer? Jag talade inte sanning den där gången i Pavlovsk: B-n har inte sagt något till mig och har aldrig träffat mig; men för en vecka sen ungefär lät de en student, Kislorodov, komma hem till mig; han är övertygad materialist, ateist och nihilist, det var därför det var just honom jag ville träffa: jag ville träffa en man som sade den nakna sanningen till mig, utan pjosk och sjåp och omsvep. Det gjorde han också, och inte bara beredvilligt och utan omsvep. Det gjorde han också till och med med tydligt välbehag (vilket enligt min mening var ganska onödigt för övrigt). Han sade direkt och oförblommerat till mig att jag hade ungefär en månad kvar att leva; kanske något mer, under gynnsamma omständigheter; men jag kunde kanske dö mycket förr också. Enligt hans mening kunde jag komma att dö helt plötsligt också, redan i morgon till exempel; sådant förekommer, för inte mer än tre dagar sedan var det en ung dam, lungsjuk och i liknande omständigheter som jag, i Kolomna, som gjorde sig beredd att gå och handla på torget, men plötsligt kände hon sig illamående, lade sig på soffan, drog en djup suck och dog. Allt det där berättade Kislorodov för mig med en viss snobbig okänslighet och oförsiktighet, som om han hade bevisat mig en heder genom att behandla mig som en lika allförnekande varelse som han själv, som inte har någon större respekt för döden. Hursomhelst, faktum kvarstår: en månad men inte mer! Att han inte misstar sig härvidlag, det är jag helt övertygad om.
Jag har undrat mycket över hur fursten kunde veta att jag brukar ha ’onda drömmar’; han sade ordagrant att i Pavlovsk skulle ’min oro och mina drömmar’ komma att förändras. Varför just drömmar? Antingen är han läkare eller också är han faktiskt ovanligt intelligent och kan ana sig till väldigt mycket (men att han ändå till sist är en ’idiot’, det råder det inget tvivel om). Liksom av en ren händelse hade jag en nätt liten dröm alldeles innan han kom (av ett slag som jag förresten har hundratals av just nu). Jag somnade, det var väl ungefär en timme innan han kom, och drömde att jag befann mig i ett rum (men det var inte mitt eget). Rummet var större och högre i tak än mitt, bättre möblerat, ljust; ett skåp, en byrå, en soffa och så min säng, stor och bred med ett grönt stickat sidentäcke. Men jag upptäckte att det fanns ett otäckt djur i rummet, ett slags monster. Det liknade en skorpion, men det var ingen skorpion, det var fulare och mycket otäckare kanske just för att det inte finns sådana djur i den verkliga naturen och att det uppenbarade sig med avsikt hos mig och att det liksom var något mystiskt hemlighetsfullt med det. Jag kunde urskilja det mycket tydligt: det var ett kanelbrunt kräldjur med hårda fjäll, cirka två decimeter långt, vid huvudet var det ungefär som två fingerbredder, det smalnade av mer och mer mot svansen så att svansspetsen inte var mer än en halv centimeter bred. En halv decimeter från huvudet utgick från kroppen i fyrtiofem graders vinkel två ben, ett åt vardera hållet, cirka en decimeter långa, så att hela djuret såg ut som en treudd, om man betraktade det uppifrån. Huvudet kunde jag inte närmare urskilja, men jag kunde se två känselspröt, inte så långa, de såg ut som två kraftiga nålar, också kanelbruna. Det fanns två sådana där känselspröt på svansspetsen också och längst ut på varje ben, inalles var det alltså åtta känselspröt. Djuret sprang omkring mycket fort i rummet och stödde sig på benen och svansen och när det sprang, slingrade sig kroppen och benen som ormar med utomordentlig hastighet, trots skalet, och det där var väldigt otäckt att titta på. Jag var förfärligt rädd att det skulle bita mig; jag hade hört att det skulle vara giftigt, men det som plågade mig mest var, vem det kunde ha varit som låtit det komma in i mitt rum, vad man ville göra med mig och vad det fanns för mystisk hemlighet i det här. Det gömde sig under byrån, under skåpet och kröp in i hörnen. Jag satte mig på en stol och drog upp benen under mig. Det sprang hastigt tvärs över hela rummet och försvann någonstans i närheten av min stol. Jag tittade mig förskräckt omkring, men eftersom jag satt med benen uppdragna under mig hoppades jag att det inte skulle klättra upp på stolen. Plötsligt hörde jag alldeles bakom mig, nästan vid mitt huvud, ett slags knastrande ljud; jag vände mig om och fick se att odjuret höll på att klättra upp på väggen och redan var uppe i höjd med mitt huvud och till och med snuddade vid mitt hår med sin svans, som rörde sig och slängde med ytterlig hastighet. Jag hoppade upp och då försvann djuret. Jag vågade inte lägga mig på sängen av rädsla för att det skulle krypa in under kudden. Min mamma kommer in i rummet och en bekant till henne. De började försöka fånga odjuret, och de var lugnare än jag och det verkade inte som om de var särskilt rädda. Men de förstod ingenting. Plötsligt kröp odjuret fram igen; den här gången kröp det mycket sakta och försiktigt och som om det haft någon särskild avsikt, det ringlade sig sakta, vilket var ännu obehagligare, snett över rummet igen, mot dörren. Då öppnade min mor dörren och ropade på Norma, vår hund, en jättestor newfoundlandshund, svart och lurvig, den dog för fem år sedan. Den rusade in i rummet, men blev stående som förstenad framför odjuret. Odjuret stannade också men fortsatte att ringla sig och smällde med tassarna och svansen mot golvet. Djur kan inte känna någon mystisk skräck, har jag för mig, men i den här stunden fick jag ett intryck av att det var något mycket underligt och nästan övernaturligt mystiskt med Normas skräck och att hunden alldeles som jag hade en förkänsla av att det var någonting ödesdigert och någon mystisk hemlighet med det här vilddjuret. Hunden drog sig långsamt tillbaka för odjuret, som sakta och försiktigt kom krypande mot den; det verkade som det beredde sig att plötsligt kasta sig över hunden och bita den. Men trots att Norma var så rädd, såg hon förskräckligt arg ut, fastän hon darrade i alla lemmar. Plötsligt visade hon långsamt sina fruktansvärda tänder, öppnade sitt väldiga röda gap, tog omsorgsfullt sikte och grep plötsligt tag i odjuret med tänderna. Odjuret måste ha gjort häftigt motstånd för att komma loss, så Norma fick lov att fånga in det igen, den här gången i flykten, och försökte svälja det. Fjällen knastrade i munnen på henne; odjurets svans och tassar som hängde utanför gapet rörde sig med fruktansvärd hastighet. Plötsligt tjöt Norma till: odjuret hade tydligen lyckats stinga henne i tungan. Tjutande och ylande av smärta öppnade hon gapet och jag fick se hur det sönderbitna odjuret fortfarande rörde sig mitt inne i gapet på henne och ut ur dess halvt sönderklämda kropp rann det en massa tjockflytande vit vätska, liknande den som kommer ur en sönderklämd svart kackerlacka … Då vaknade jag och fursten kom in.”
– Mina herrar, sade Ippolit, som plötsligt avbröt läsningen och nästan såg skamsen ut, jag läste inte igenom det här, det blev visst onödigt långt det här. Den här drömmen …
– Sådana förekommer, skyndade sig Ganja att inskjuta.
– Jag medger att det är för mycket personligt, för mycket om mig själv alltså …
Ippolit verkade trött och svag och han torkade svetten ur pannan med sin näsduk.
– Ja, ni sysslar kanske lite för mycket med er själv, väste Lebedev.
– Ja, mina herrar, som sagt, jag vill inte tvinga någon; den som inte är road kan ju bara gå sin väg.
– Han kör ut oss … ur en annans hus, mumlade Rogozjin nätt och jämnt hörbart.
– Ja, tänk om vi alla bara skulle resa oss och gå vår väg? yttrade Ferdysjtjenko plötsligt. Han hade hittills inte vågat öppna munnen.
Ippolit slog plötsligt ned ögonen och grep efter sitt manuskript; men i samma ögonblick lyfte han på huvudet igen och yttrade med gnistrande ögon och två röda fläckar på kinderna med blicken fast riktad på Ferdysjtjenko:
– Ni tycker inte alls om mig, eller hur?
Man hörde spridda skratt; men flertalet skrattade inte. Ippolit rodnade häftigt.
– Ippolit, sade fursten, lägg igen ert manuskript och ge det till mig och lägg er att sova här, i mitt rum. Vi kan tala om det, innan ni somnar och i morgon, men på villkor att ni aldrig mer öppnar de där papperen. Är ni med på det?
– Hur skulle jag kunna det? Ippolit tittade med uppriktig häpnad på honom. Mina herrar! utropade han igen i feberaktig iver, förlåt det här fåniga avbrottet, förlåt om jag bär mig illa åt. Jag ska inte avbryta läsningen flera gånger. Alla som vill kan lyssna nu …
Han tog en hastig klunk vatten ur sitt glas, satte hastigt armbågarna i bordet för att skydda sig mot blickarna och återupptog läsningen med sammanbiten min. Hans känsla av skam hade hastigt gått över …
”Den där tanken (fortsatte han) att det inte lönade sig att leva bara ett par veckor till hade på allvar fått makt över mig för ungefär en månad sedan, skulle jag tro, när jag hade bara fyra veckor kvar att leva, men först för tre dagar sedan, när jag kom tillbaka från Pavlovsk efter den där kvällen hade den helt och hållet tagit överhand över mig. Första gången den där tanken grep mig så där direkt och omedelbart var på furstens veranda, just i samma ögonblick som jag fick mitt infall att ta det sista provet på livet, ville se människor och träd (det där sade jag visst själv också), hetsade upp mig, ville försvara ’min nästas’, Burdovskijs rätt och drömde om att alla plötsligt skulle sträcka ut sina armar och ta mig i sin famn och be mig om förlåtelse för någonting, och jag om deras; med ett ord, jag uppträdde till sist som en enfaldig dumbom. Och det var då som ’den sista övertygelsen’ flammade upp i mig. Det förvånar mig nu hur jag kunnat leva hela sex månader utan denna ’övertygelse’! Jag visste säkert att jag hade lungsot och att den var obotlig; jag försökte inte lura mig själv och var klart medveten om hur saken låg till. Men ju klarare och tydligare jag insåg detta, desto mer krampaktig blev min lust att leva; jag klamrade mig fast vid livet och ville leva till varje pris. Jag medger att jag då kunde förbanna det blinda och obevekliga öde som beredde sig att krossa mig som en fluga och naturligtvis utan att veta varför; men hur kom det sig att jag inte hamnade i enbart hat och förbittring? Hur kom det sig att jag faktiskt började leva, när jag visste att det var omöjligt att börja; att jag försökte, fastän jag visste att det inte var någon idé att försöka ens? Och ändå kunde jag inte läsa böcker en gång och jag slutade läsa: vad tjänade det till att läsa, vad tjänade det till att skaffa sig kunskaper för sex månader? Denna tanke kom mig flera gånger att slänga boken ifrån mig.
Ja, Meyers vägg har mycket att berätta! Jag har skrivit mycket på den. Det finns inte en fläck på den där smutsiga väggen som jag inte har studerat. Förbannade vägg! Och ändå är den mig kärare än alla träd i Pavlovsk, det vill säga den borde vara mig kärare än allt annat, om det inte vore så att allt är mig likgiltigt nu.
Jag kommer nu att tänka på med vilket intresse jag följde deras liv; det hade aldrig intresserat mig förut. Ibland väntade jag otåligt på Kolja och svor över att han aldrig kom, när jag var så sjuk att jag inte kunde lämna mitt rum. Jag intresserade mig även för de mest triviala detaljer, lyssnade begärligt på allehanda sladder och rykten, så att jag utvecklades till en riktig skvallerkäring. Jag kunde till exempel inte förstå varför dessa människor, som hade så mycket liv kvar att leva, inte förstår att bli rika (det förstår jag förresten inte nu heller). Jag kände en fattiglapp som, det fick jag veta efteråt, hade svultit ihjäl och det där gjorde mig alldeles utom mig av ilska; om man hade kunnat återge livet åt den där fattiglappen, tror jag att jag skulle ha tagit livet av honom. Ibland kände jag mig bättre i hela veckor, och jag kunde gå ut på gatan; men gatan började till sist väcka min förbittring till den grad att jag i ren protest stängde mig inne i mitt rum flera dagar, även om jag hade kunnat gå ut, som alla andra. Jag stod inte ut med alla dessa jäktade människor, som skyndade fram och tillbaka, ständigt lika bekymrade, dystra och upphetsade, och kilade förbi mig på trottoarerna. Varför ser de alltid så där dystra ut och varför denna ständiga oro och brådska; deras ständiga förgrämda elakhet (för att de är elaka, elaka, elaka)? Vems är felet att de är så olyckliga och inte förstår att leva, fastän de har sextio år kvar att leva? Hur kunde Zarnitsyn svälta ihjäl, när han kunde ha haft sextio år kvar att leva? Och alla visar de fram sina trasiga kläder, sina grova arbetshänder och ropar ilsket: ’Vi arbetar som djur, vi sliter och arbetar, men vi är fattiga och hungriga som vargar! Medan andra som inte arbetar och sliter blir rika!’ (Den gamla vanliga visan!) Och sida vid sida med dem springer dagen i ända en liten strunt, ’adelsman till börden’, Ivan Fomitj Surikov – han bor här i huset, ovanför oss, med sina evigt lika trasiga armbågar, knappar som ramlar ur, springer ärenden åt olika personer, från morgon till kväll. Om man pratar med honom, säger han: ’Jag är fattig som en kyrkråtta, min hustru har dött, jag hade inga pengar att köpa medicin för, mitt lilla barn fick frysa ihjäl i vintras; min äldsta dotter har gått ut på gatan …’ Han gnäller och klagar ständigt! Nej, jag har aldrig känt något medlidande med de där dumskallarna, vare sig nu eller förut, det erkänner jag utan att skämmas! Varför är inte han en Rothschild? Vem är skuld till att inte han har miljoner som Rothschild, att inte han har högar av imperialer och napoleondorer, ett lika högt berg som kälkbacken vid marknadstälten under fastan! Han lever ju, han har ju alla möjligheter! Vem är skuld till att han inte begriper det?
O ja, nu är allting likgiltigt för mig, nu har jag inte tid att bli arg längre, men då, då, upprepar jag, borrade jag bokstavligen tänderna i kudden på nätterna och rev sönder mitt täcke i raseri. O, vad jag då drömde om, vad jag önskade, uppriktigt önskade att man plötsligt skulle köra ut mig, artonåringen, halvklädd och utan ytterplagg på gatan och lämna mig alldeles ensam, utan tak över huvudet, utan arbete, utan en bit bröd att äta, utan anförvanter, utan en enda vän i en storstad, hungrig, misshandlad (så mycket bättre!), men frisk och kry, då skulle jag ha visat dem …
Visat vad då?
O, tror ni inte att jag vet, hur jag förnedrat mig redan genom min ’Förklaring’! Ja, vem kommer inte att betrakta mig som en liten pojkspoling, som ingenting vet om livet, och glömmer att jag inte ens är arton år; glömmer att när man levt som jag levt under de här sex månaderna, är det detsamma som om man levt tills man fått grått hår! Låt dem skratta åt mig och göra narr av mig och säga att det här bara är en vacker saga. Ja, jag har faktiskt berättat vackra sagor för mig själv. Jag har fyllt alla mina långa nätter med dem hela tiden; jag kan minnas dem alla nu.
Men ska jag verkligen nu berätta dem om igen, nu när sagoberättandets tid är slut för mig? Och för vem? Jag tröstade mig ju med dem, när jag klart insåg att det till och med förmenades mig att studera grekisk grammatik, just när jag hade fått lust till det: ’Jag lär väl inte hinna fram till syntaxen ens, förrän det är tid för mig att dö’, tänkte jag, redan när jag läst första sidan och slängde boken under bordet. Där ligger den fortfarande och skräpar; jag sade till Matrjona att inte ta upp den.
Ja, den som råkar få min ’Förklaring’ i sin hand och har tålamod att läsa den må gärna tro att jag är sinnesrubbad eller att jag bara är en gymnasist eller allra helst att jag är en dödsdömd människa, som helt naturligt börjat tycka att alla, utom han själv, sätter alltför lite värde på livet och vant sig att förspilla det alltför lättsinnigt och lättjefullt, utnyttjar det alltför samvetslöst och att alltså ingen enda gjort sig förtjänt av det! Nå, än sen då? Jag vill påstå att min läsare kommer att missta sig och att min övertygelse inte har något som helst att göra med att jag är dödsdömd. Fråga dem bara vad de alla, alla utan undantag, menar med lycka? O ja, ni kan vara övertygade om att Columbus var lycklig, inte när han hade upptäckt Amerika, utan när han var i färd med att upptäcka det; ni kan vara övertygade om att hans lycka nådde sin höjdpunkt kanske just exakt tre dagar innan han upptäckt Nya Världen, när den upproriska besättningen i ren desperation nästan hade vänt fartyget mot Europa, tillbaka! Det var inte Nya Världen som betydde något här, även om den så hade gått under. Kolumbus dog nästan utan att ha sett den och visste i själva verket inte vad det var han hade upptäckt. Det är livet som betyder något, livet enbart, själva upptäckandet av det, det eviga, ständigt upprepade försöket att upptäcka det, och inte alls själva upptäckten som sådan! Men vad tjänar det till att tala om det nu! Jag misstänker att allt vad jag här har sagt i så hög grad liknar en rad plattityder att man antagligen kommer att betrakta mig som en skolpojke i någon av småklasserna, som lämnar in en uppsats om ’soluppgången’, eller säger att jag kanske velat uttrycka någonting men trots alla mina ansträngningar inte förmått ’utveckla’ mitt ämne tillräckligt tydligt. Men, hursomhelst, låt mig då bara få tillägga att det i varje genial eller ny mänsklig tanke, eller helt enkelt bara i varje allvarligt och uppriktigt menad tanke, som uppstått i en mänsklig hjärna, alltid återstår något som det helt enkelt inte går att förmedla till andra, även om man skrivit tjocka volymer om det och försökt förklara sina idéer i trettiofem år; det blir alltid någonting kvar, som envist vägrar att komma ur ens skalle och som blir kvar hos en för evigt; och så dör man utan att ha förmått att till någon förmedla det som kanske var det allra viktigaste i ens budskap. Och om nu inte heller jag förmått ge uttryck för allt som har pinat och plågat mig under dessa sex månader, så kommer ni under alla förhållanden att förstå att när jag nu nått fram till min nuvarande ’sista övertygelse’, har jag kanske alltför dyrt fått betala för den; det är det som jag ansett nödvändigt, för vissa egna ändamål, att lägga fram i min ’Förklaring’.
Nå, hursomhelst, jag fortsätter nu.”
* ”Efter mig syndafloden.” Uttryck tillskrivet Ludvig XV av Frankrike.