Redan en timme senare var han i Petersburg och ungefär klockan tio ringde han på dörren hemma hos Rogozjin. Han hade gått in genom huvudentrén och det dröjde länge innan någon öppnade. Till slut öppnades dörren in till Rogozjins gamla mamma, och en äldre tjänarinna med behagligt utseende uppenbarade sig.
– Parfjon Semjonovitj är inte hemma, meddelade hon i dörren, vem söker ni?
– Parfjon Semjonovitj.
– Han är inte hemma, herrn.
Tjänstekvinnan skärskådade fursten med ohöljd nyfikenhet.
– Ni kan väl i alla fall tala om om han har övernattat här hemma hos sig eller inte? Och … kom han tillbaka ensam i går?
Tjänstekvinnan fortsatte att skärskåda honom, men svarade ingenting.
– Hade han med sig i går här … i går kväll … var Nastasia Filippovna med honom?
– Vem kan herrn vara själv, om jag får fråga?
– Furst Lev Nikolajevitj Mysjkin, vi är mycket goda vänner.
– Han är inte hemma, herrn.
Tjänstekvinnan sänkte blicken.
– Och Nastasia Filippovna då?
– Det vet jag ingenting om, herrn.
– Ett ögonblick, ett ögonblick! När kommer han hem då?
– Det vet jag inte heller, herrn.
Dörren stängdes.
Fursten beslöt sig för att komma tillbaka en timme senare. Han tittade in på gården och där mötte han gårdskarlen.
– Är Parfjon Semjonovitj hemma?
– Jo, han är hemma.
– Varför sade man då nyss till mig att han inte är hemma?
– Vem var det som sade det?
– Ja, det var hans mammas tjänarinna, jag ringde på hos Parfjon Semjonovitj också, men där var det ingen som öppnade.
– Han kan ha gått ut kanske, menade gårdskarlen, han brukar inte säga till när han går ut. Och ibland tar han nyckeln med sig, i tre dagar har det varit stängt hos honom.
– Men du är säker på att han var hemma i går?
– Ja, det var han. Ibland går han in genom huvudgången och då ser jag honom inte när han kommer.
– Var Nastasia Filippovna med honom i går?
– Det där vet jag inte, herrn. Hon kommer inte hit så ofta. Det skulle en ha vetat om, ifall att hon varit här.
Fursten gick och vandrade en stund fram och tillbaka på trottoaren, försjunken i tankar. Alla fönstren i Rogozjins rumssvit var stängda, medan fönstren i den del av våningen som beboddes av hans mor nästan alla var öppna; det var en mycket varm och solig dag; fursten gick över gatan till motsatta trottoaren och blev stående för att än en gång titta upp mot fönstren: de var inte bara stängda, nästan överallt var också de vita gardinerna fördragna.
Han blev stående en liten stund – underligt – plötsligt tyckte han att kanten på en av gardinerna lyftes upp och att han kunde skymta Rogozjins ansikte, det visade sig och försvann i samma ögonblick igen. Han väntade ytterligare en liten stund och beslöt sig sedan för att gå upp och ringa på dörren igen, men ändrade sig och beslöt att vänta ytterligare en timme: ”Det var kanske bara något som jag fick för mig …”
Men nu gällde det framförallt att han skyndade bort till Izmajlovskij polk, där Nastasia Filippovna till helt nyligen hade haft en bostad. Han visste att hon, sedan hon på hans uppmaning lämnat Pavlovsk för tre veckor sedan, hade flyttat till en gammal god vän, som bodde i Izmajlovskij polk, änka efter en lärare, en respektabel dam med egen familj, som nästan försörjde sig på att hyra ut välmöblerade rum. Det mest sannolika var att Nastasia Filippovna, när hon återvände till Pavlovsk, hade behållit sina rum; i varje fall var det högst sannolikt att hon hade övernattat i den där lägenheten, dit Rogozjin måste ha fört henne i går kväll. Fursten tog en droska. På vägen kom han att tänka på att han borde ha farit dit allra först, eftersom det var föga sannolikt att hon skulle ha farit direkt till Rogozjin på natten. Här kom han också ihåg vad gårdskarlen hade sagt om att Nastasia Filippovna inte kom på besök så ofta. Om hon i vanliga fall inte kom dit så ofta, varför skulle hon då ha uppehållit sig hos Rogozjin just nu? Tröstad av dessa funderingar begav sig fursten nu äntligen, med hjärtat i halsgropen, till Izmajlovskij polk.
Till hans stora överraskning hade man hos lärarfrun varken i går eller i dag hört ett ljud från Nastasia Filippovna och i stället kom man utspringande för att titta på honom, som om han hade varit något slags främmande underverk. Hela lärarfruns talrika familj, idel flickor i åldern femton till sju år, kom utströmmande efter modern och omgav honom med gapande munnar. Efter dem kom det ut en mager och gulblek moster till dem i svart huvudduk och till sist uppenbarade sig mormodern, en gammal gumma med glasögon. Lärarfrun bjöd honom ivrigt stiga in och sätta sig, vilket fursten också gjorde. Han uppfattade genast att de hade alldeles klart för sig vem han var och att de mycket väl visste, att det skulle ha varit hans bröllop i går och att de höll på att dö av nyfikenhet att fråga honom om bröllopet och om detta sällsamma faktum att han satt här hos dem och frågade efter den som just nu borde ha varit med honom i Pavlovsk, men de var så finkänsliga att de inte gjorde några frågor. Han tillfredsställde deras nyfikenhet med några få ord om bröllopet. Men det blev sådana häpna utrop och ett sådant ojande att han blev tvungen att berätta nästan allt det andra också, i grova drag förstås. Till slut beslöt man i detta råd av hyperkloka och upprörda damer, att det var absolut nödvändigt att han först av allt knackade på hos Rogozjin och fick veta hela sanningen av honom. Om han inte var hemma (vilket man säkert måste ta reda på) eller om han vägrade att säga någonting, skulle han fara till Semjonovskij polk och besöka en dam, en tyska, bekant till Nastasia Filippovna, som bodde tillsammans med sin mor: Nastasia Filippovna hade kanske i sin allmänna upphetsning och önskan att hålla sig undan tillbringat natten hos dem. Fursten reste sig helt tillintetgjord; de kunde efteråt berätta att ”det var rent förskräckligt vad han var blek”; det var faktiskt så att benen ville vika sig under honom. Till sist, genom det öronbedövande smattrandet av deras röster, kunde han uppfatta att de försökte övertala honom att agera tillsammans med dem och att de frågade efter hans adress i staden. Det visade sig att han inte hade någon adress, de rådde honom att ta in på något hotell. Fursten funderade ett litet slag och gav sedan adressen på sitt förra hotell, det hotell där han för ungefär fem veckor sedan hade haft sitt anfall. Sedan gav han sig av till Rogozjin igen.
Den här gången öppnade man varken hos Rogozjin eller ens hos hans gamla mor. Fursten gick ned till gårdskarlen och lyckades till sist få tag i honom på gården; gårdskarlen var upptagen av någonting och svarade knappt på hans fråga, han tittade inte på honom ens, men han försäkrade i alla fall bestämt att Parfjon Semjonovitj ”hade gått ut redan tidigt i morse, rest till Pavlovsk och inte skulle komma hem i dag”.
– Jag kan vänta på honom; han kommer kanske tillbaka i kväll?
– Det kan dröja en vecka också, ingen vet vad han har för sig.
– Men natten tillbringade han här i alla fall, eller hur?
– Ja, gjorde han så …
Allt detta verkade misstänkt på något sätt, och oklart. Gårdskarlen kunde mycket väl under mellantiden ha hunnit få nya instruktioner: nyss här hade han varit ganska pratsam, men nu vände han helt enkelt ryggen åt fursten. Men fursten bestämde sig för att komma tillbaka om två timmar igen och att rentav stå på vakt vid huset, om så var nödvändigt, men nu återstod ännu hoppet hos tyskan och han tog en droska till Semjonovskij polk.
Men hos tyskan förstod man inte ens vad han menade. Av vissa ord som hon lät undslippa sig, kunde han rentav förstå att den här vackra tyskan för ett par veckor sedan hade råkat i gräl med Nastasia Filippovna och att hon därför under alla de här dagarna inte hade hört ett ljud från henne och hon gav på alla sätt tillkänna att hon var fullständigt ointresserad att höra ”även om hon så hade gift sig med alla furstar i världen”. Fursten fick brått att gå därifrån. Nu kom bland annat den tanken för honom att hon kanske, som förra gången, hade rest till Moskva, och då hade naturligtvis Rogozjin följt efter henne eller kanske gjort sällskap med henne. ”I varje fall måste man åtminstone finna några spår av henne!” Men han erinrade sig att han var tvungen att ta in på värdshuset, och skyndade till Litejnaja; där fick han genast ett rum. Våningskyparen undrade om han inte ville spisa något; utan att tänka sig för svarade han förstrött att det ville han nog, men när han samlat sig lite, blev han mycket arg på sig själv, eftersom måltiden skulle fördröja honom ytterligare en halvtimme och först efteråt kom han att tänka på att han ju mycket väl hade kunnat låta den serverade maten vara utan att äta upp den. Han greps av en underlig känsla i den här mörka och kvava korridoren, en känsla som på ett plågsamt sätt ville ta form i en tanke; men han kunde inte komma på, var i denna påträngande tanke bestod. Han lämnade hotellet till sist i förvirrat tillstånd; det snurrade alldeles runt i huvudet på honom, vart skulle han då egentligen styra kosan? Han skyndade till Rogozjin.
Rogozjin hade inte kommit tillbaka; ingen öppnade när han ringde på dörren; han ringde på hos gumman Rogozjina; där öppnade man och förklarade likaså att Rogozjin inte var hemma och kanske inte skulle komma tillbaka förrän om ett par, tre dagar. Fursten besvärades av att man liksom förut stirrade på honom med sådan ohöljd nyfikenhet. Gårdskarlen fick han inte alls tag i den här gången. Liksom förra gången gick han bort till trottoaren på motsatta sidan, tittade mot fönstren och gick i den tryckande hettan en halvtimme eller kanske mer; den här gången var det ingenting som rörde sig där uppe; fönstren öppnades inte och de vita gardinerna förblev orörliga. Nu kände han sig helt övertygad om att det där förut hade varit något som han inbillade sig, fönstren verkade också så matta och ogenomskinliga och hade så länge förblivit otvättade, att det skulle vara svårt att upptäcka även om det hade stått någon och tittat ut genom fönsterrutorna. Lättad av denna tanke begav han sig åter iväg till lärarfrun i Izmajlovskij polk.
Där var han redan väntad. Lärarfrun hade redan varit runt på en tre, fyra ställen och till och med farit till Rogozjin: men han var och förblev spårlöst försvunnen. Fursten hörde tyst på henne, gick in i rummet och satte sig i soffan och började se på dem alla, som om han inte riktigt förstod vad de talade om. Det var underligt: ena ögonblicket var han ytterligt uppmärksam och så nästa ögonblick blev han totalt frånvarande. Hela familjen förklarade efteråt att han hade varit ”märkvärdigt” besynnerlig den här dagen, så att ”kanske redan då hade alla symptomen visat sig”. Han hade till sist rest sig upp och bett att man visade honom Nastasia Filippovnas rum. Det var två stora ljusa rum, det var högt i tak och de var ytterst välmöblerade och säkert inte billiga att hyra. Alla de här damerna berättade efteråt att fursten hade granskat varje föremål i rummen och att han hade fått se en bok från ett lånebibliotek som hade legat uppslagen på ett litet bord, den franska romanen ”Madame Bovary”, och med en liten vikning markerat den uppslagna sidan och bett att få ta den med sig och utan att bry sig om deras invändningar att den var lånad från ett bibliotek stoppat ned den i sin ficka. Han hade slagit sig ned vid det öppnade fönstret, och när han fick se ett litet spelbord som var fyllt av kritmarkeringar hade han frågat vem som brukade spela kort här. De berättade att Nastasia Filippovna varje kväll brukade spela ”tok” med Rogozjin, priffe, ”mjölnare”, whist, ”egen trumf” – alla sorters spel, och att de först helt nyligen hade börjat med kortspelandet, efter det att de kommit tillbaka från Pavlovsk, därför att Nastasia Filippovna hela tiden hade klagat över att hon hade så tråkigt och att Rogozjin kunde sitta hela kvällarna och tiga och inte veta vad han skulle prata om; och då hade Rogozjin kvällen därpå tagit fram en kortlek ur fickan; då hade Nastasia Filippovna skrattat och de hade börjat spela. Fursten frågade var korten fanns som de hade spelat med. Men de kunde inte hitta några kort; Rogozjin hade alltid själv haft korten med sig, en ny lek varje kväll, och sedan hade han tagit med sig dem.
Damerna rådde honom att göra ett nytt besök hos Rogozjin och knacka på ordentligt en gång till, men inte nu, utan först på kvällen: ”Då kanske han dyker upp.” Själv erbjöd sig lärarfrun att under tiden, före kvällen, fara till Pavlovsk och fråga Darja Aleksejevna, om hon visste något. Man bad fursten komma tillbaka vid tiotiden på kvällen, under alla förhållanden, så att man kunde komma överens för morgondagen. Trots alla deras tröstande ord och allt hopp de sökte inge honom, greps furstens själ av fullständig förtvivlan. Tyngd av oändlig sorgsenhet återvände han till fots till sitt värdshus. Den dammiga, tryckande kvava Petersburgssommaren höll honom fast som i ett skruvstäd; han trängdes med dystert blickande eller druckna människor, betraktade förstrött de förbipasserandes ansikten och gick kanske mycket längre än han skulle; det hade nästan blivit kväll när han gick in i sitt rum på hotellet. Han beslöt sig för att vila en liten stund och sedan gå tillbaka till Rogozjin, som man hade rått honom, och han satte sig i soffan, stödde armbågarna mot bordet och försjönk i tankar.
Gud allena vet hur länge han satt så där och Gud allena vet vad han tänkte på. Det var så mycket han oroade sig för och var rädd för, och han kände att han var förskräckligt orolig. Han kom plötsligt att tänka på Vera Lebedeva; så kom han att tänka på att Lebedev kanske visste något om den här saken, och även om han inte visste något kanske han kunde ta reda på det fortare och lättare än han själv. Sedan kom han att tänka på Ippolit och att Rogozjin ibland brukade besöka Ippolit. Så kom han att tänka på Rogozjin själv: där nyss under själamässan, och så i parken, och så – plötsligt i den här korridoren, den där gången när han hade hållit sig gömd i ett hörn och väntat på honom med kniven. Han tänkte på hans ögon, ögonen som tittade fram ur mörkret den där gången. Han ryste till: den där envisa tanken nyss kom för honom på nytt.
Den där tanken bestod delvis i att Rogozjin, om han var i Petersburg, visserligen skulle hålla sig gömd en tid men ändå till sist komma till honom, till fursten, i goda eller onda avsikter, förmodligen så där som förut. I alla händelser, om Rogozjin av någon anledning ville komma till honom, fanns det inte något annat ställe för honom att gå till än hit till den här korridoren igen. Rogozjin visste inte hans adress; han kunde då alltså ha anledning att förmoda att fursten hade tagit in på samma hotell som förra gången; i varje fall skulle han komma att söka honom här … om han nu var angelägen om att träffa honom. Och vem vet, kanske han var mycket angelägen om att träffa honom?
Så där satt han och tänkte, och den där tanken tedde sig av någon anledning mycket naturlig för honom. Om han tänkte den där tanken riktigt till slut kunde han inte på något sätt göra riktigt klart för sig: ”Varför skulle det till exempel plötsligt ha blivit så viktigt för Rogozjin att träffa honom och varför var det rentav otänkbart att de till sist inte skulle mötas?” Men det var en tryckande tanke: ”Om han har det bra kommer han inte”, tänkte fursten vidare, ”han kommer snarare, om han inte har det bra; han har det säkert inte bra …”
Med denna övertygelse borde han naturligtvis sitta hemma och vänta på honom, här på hotellrummet; men på något sätt kunde han inte uthärda denna nya tanke och han steg hastigt upp, tog sin hatt och skyndade ut. Ute i korridoren var det nästan alldeles mörkt: ”Tänk om han nu plötsligt kommer fram ur det där hörnet och hejdar mig vid trappan?” kom det plötsligt för honom, när han hade kommit fram till den välbekanta platsen. Men ingen kom fram. Han gick ut genom portgången, ut på trottoaren, förvånade sig över att det var så mycket folk som hade strömmat ut och samlats på gatan vid solnedgången (som vanligt var i Petersburg under sommarsemestern) och han gick bort i riktning mot Gorochovaja. Ett femtiotal steg från värdshuset, vid första gatukorsningen, var det någon i folkvimlet som plötsligt rörde vid hans armbåge och halvhögt yttrade rätt i örat på honom:
– Lev Nikolajevitj, kom med mig, gamle gosse, jag behöver dig.
Det var Rogozjin.
Det var egendomligt, men fursten blev så glad att han genast började livligt berätta och så ivrigt att han nästan snubblade på orden, hur han hade väntat på honom i korridoren och på värdshuset.
– Jag var där, svarade Rogozjin oväntat, kom nu så går vi.
Fursten blev förvånad över svaret, men förvåningen kom först efter ett par minuter, sedan han hade börjat tänka efter närmare. När han hade tänkt efter lite och begrundat svaret, blev han rädd och började ge akt på Rogozjin. Denne gick något halvsteg före honom, tittade hela tiden rakt fram och undvek att se på de mötande och han gick med mekanisk hövlighet ur vägen för alla.
– Varför sökte du mig inte på mitt rum, om du i alla fall var på värdshuset? frågade fursten plötsligt.
Rogozjin stannade, såg på honom, funderade lite och frågade, som om han inte riktigt hade uppfattat frågan:
– Jo, hör du, Lev Nikolajevitj, vill du vara snäll och gå rakt fram här, tätt intill huset, förstår du? Och jag går på andra sidan. Och se till att vi går tillsammans …
Efter att ha sagt detta gick han tvärs över gatan och steg upp på den motsatta trottoaren och vände sig om för att se efter att fursten gick och när han såg att han stod stilla och uppmärksamt betraktade honom, vinkade han i riktning mot Gorochovaja och gick vidare, hela tiden vändande sig om för att ge akt på fursten och vinkande åt honom att följa efter. Han verkade tydligt lättad när han såg att fursten hade förstått honom och lät bli att gå över till honom, där han gick på andra sidan gatan. Fursten fick för sig att det var någon som Rogozjin höll utkik efter och inte ville förlora ur sikte och att det var därför som han inte gick över till andra sidan. ”Men varför talar han inte om för mig, vem det är han håller utkik efter?” Så där gick de ungefär femhundra steg och då började fursten darra av någon anledning; Rogozjin vände sig fortfarande då och då om för att ge akt på honom, men nu inte längre så ofta; fursten stod inte ut längre utan vinkade över honom till sig. Rogozjin gick genast över gatan till honom.
– Är Nastasia Filippovna hemma hos dig?
– Ja, det är hon.
– Var det du som tittade på mig genom fönstret bakom gardinen förut?
– Ja, jag …
– Men varför kunde du inte …
Fursten visste inte vad han mer skulle fråga om och inte heller hur han skulle avsluta sin fråga; dessutom hade han sådan hjärtklappning att han hade svårt att få fram orden. Rogozjin höll sig också tyst och gav akt på honom som förut, det vill säga på ett halvt frånvarande sätt.
– Ja, nu är det bäst jag går, sade han plötsligt och beredde sig att gå över gatan igen, men du håller dig på din sida. Vi måste hålla jämna steg … det är bäst så … var och en på sin sida av gatan … du får se.
När de till sist från olika trottoarer svängde in på Gorochovaja och började närma sig Rogozjins hus, började åter benen vika sig under fursten, så att det nästan blev svårt för honom att gå. Klockan var nu nästan tio på kvällen. Fönstren i gummans våningshalva stod öppna som förut, hos Rogozjin var de stängda och så här i skymningen framträdde de vita fördragna gardinerna på något sätt ännu tydligare. Fursten gick fram till huset från motsatta trottoaren; Rogozjin gick upp på trappan från sin trottoar och vinkade åt honom. Fursten gick över till honom och ställde sig på trappan bredvid honom.
– Gårdskarlen vet inte heller nu att jag har kommit hem. Jag sade till honom förut att jag tänkte resa till Pavlovsk, och det sade jag till hos mamma också, viskade han med ett slugt och nästan belåtet leende, vi går in nu och ingen kommer att höra oss.
Han höll redan nyckeln i handen. När de gick uppför innertrappan vände han sig om och hötte med fingret åt fursten att denne skulle gå tystare, öppnade försiktigt dörren till sina rum, lät fursten stiga in och gick försiktigt efter honom, låste dörren efter sig och lade nyckeln i fickan.
– Kom nu, sade han viskande.
Redan ute på trottoaren på Litejnaja hade han talat med viskande röst. Även om han verkade lugn till det yttre, befann han sig i något slags djup inre oro. När de trädde in i salongen, som låg intill hans arbetsrum, gick han fram till fönstret och gjorde ett hemlighetsfullt tecken till fursten att komma till honom:
– När du ringde på här hos mig i morse, förstod jag genast att det var du; jag gick på tå fram till dörren och hörde hur du talade med Pafnutievna, och jag hade redan tidigt i morse gett henne stränga order att om du eller någon från dig eller vem som helst skulle knacka på hos mig, inte under några omständigheter tala om att jag var hemma; och alldeles särskilt om du kom själv och frågade efter mig, och jag uppgav ditt namn för henne också. Och sedan när du hade gått tänkte jag för mig själv: tänk om han står där utanför nu eller står och vaktar ute på gatan? Jag gick fram till det där fönstret, drog undan gardinen litet och där stod du och tittade rakt upp på mig … Så var det med den saken.
– Var är … Nastasia Filippovna? yttrade fursten med andan i halsen.
– Hon … hon är här, sade Rogozjin dröjande och liksom väntade med svaret litet grand.
– Var då?
Rogozjin såg upp mot fursten och gav honom en inträngande blick:
– Kom här …
Han talade fortfarande med viskande röst och långsamt, liksom dröjande och liksom förut på samma egendomligt frånvarande sätt. Även när han berättade det där med gardinen, var det som om han velat berätta något annat, trots att han berättade så öppenhjärtigt.
De gick in i arbetsrummet. Sedan furstens förra besök där hade det skett vissa förändringar i rummet: tvärsigenom hela rummet hade ett stort grönt sidendraperi blivit uppspänt, med öppning vid vardera änden, varigenom arbetsrummet skildes från alkoven, där Rogozjins säng stod uppställd. Det tunga draperiet var fördraget åt båda hållen, så att båda öppningarna var täckta. Det var mycket mörkt i rummet; sommarens ”vita” petersburgsnätter hade börjat mörkna, och om det inte hade varit fullmåne skulle det i Rogozjins mörka rum, med gardinerna fördragna, ha varit svårt att urskilja någonting. Man kunde visserligen urskilja ansikten, men mycket otydligt. Rogozjins ansikte var blekt som vanligt; hans ögon var uppmärksamt riktade mot fursten och de hade en egendomlig glans, och verkade på något sätt orörliga.
– Ska du inte tända ett ljus? sade fursten.
– Nej, det behövs inte, svarade Rogozjin, grep furstens hand och förmådde honom att sätta sig ned på en stol; själv satte han sig mitt emot och drog sin stol så nära att hans knän nästan stötte ihop med furstens. Mellan dem, lite på sidan, stod ett litet runt bord. – Sätt dig, låt oss sitta här en liten stund! sade han och ville liksom övertala fursten att stanna kvar där han var. De satt tysta en liten stund. – Jag hade liksom på känn att du skulle ta in på det där värdshuset, började han så där som man ibland brukar inleda med ovidkommande detaljer, som inte har något direkt med det egentliga ämnet att göra, när jag gick in i korridoren, tänkte jag: kanske sitter han och väntar på mig just nu på samma sätt som jag i det här ögonblicket? Har du varit hos lärarfrun?
– Ja, det har jag, fick fursten med nöd fram på grund av sin häftiga hjärtklappning.
– Jag tänkte på det där också. Det kommer att bli prat, tänkte jag … och då tänkte jag att jag ska ta hit honom så kan vi tillbringa den här natten tillsammans …
– Rogozjin! Var är Nastasia Filippovna? viskade fursten plötsligt och reste sig, darrande i alla lemmar. Rogozjin reste sig också.
– Där, viskade han och nickade mot draperiet.
– Sover hon? viskade fursten.
Rogozjin gav honom en sådan där intensiv blick som nyss förut.
– Det är väl bäst att vi går dit …! Men du får inte … nå, kom då så går vi dit!
Han lyfte på draperiet, gjorde halt och vände sig återigen mot fursten.
– Kom in här! Han gjorde en nick mot draperiet och bjöd fursten först stiga fram. Denne gick in.
– Det är så mörkt här inne, sade han.
– Du ser nog! mumlade Rogozjin.
– Jag kan knappt se … sängen.
– Gå lite närmare då, föreslog Rogozjin stillsamt.
Fursten gick ännu närmare, ett steg, två och blev stående. Han stod stilla och tittade en eller två minuter, ingen av dem yttrade ett ord under hela tiden där vid sängen; furstens hjärta bultade så häftigt att man tyckte sig kunna höra det i hela rummet under den dödstystnad, som nu rådde. Men hans ögon hade redan börjat vänja sig vid mörkret, så att han kunde urskilja hela bädden; det var någon som låg och sov på den, sov alldeles orörlig; inte den minsta rörelse kunde förnimmas, inte det minsta andetag. Den sovande var övertäckt, från huvud till fot, med ett vitt lakan, men lemmarna avtecknade sig på ett svagt och otydligt sätt; endast av de upphöjda konturerna kunde man se att där låg en människa utsträckt. Runt omkring i oordning, på bädden, vid fotänden, på fåtöljer vid sängen, på golvet till och med, låg de avtagna kläderna utslängda, den dyrbara vita sidenklänningen, blommorna, banden. På ett litet bord vid huvudgärden låg de avtagna och kringkastade briljanterna och glänste. Vid fotänden låg spetsarna hopkramade till en boll och ovanpå högen av de vitglänsande spetsarna avtecknade sig spetsen av en naken fot som stack fram under lakanet; den såg ut som om den var mejslad ur marmor och den var kusligt orörlig. Fursten såg och kände att ju mer han såg desto mer dödslikt och stilla blev det i rummet. Plötsligt började en fluga surra som vaknat till liv, flög över sängen och satte sig stilla vid huvudgärden. Fursten ryste till.
– Kom nu så går vi, Rogozjin rörde vid hans arm.
De gick tillbaka och satte sig ned på samma stolar som förut, mitt emot varandra igen. Fursten darrade allt häftigare och häftigare och tog inte för ett ögonblick sin frågande blick från Rogozjins ansikte.
– Jag kan se att du darrar, Lev Nikolajevitj, yttrade Rogozjin till sist, nästan så där som du brukar göra när du är sjuk, minns du där i Moskva? Eller den där gången alldeles före ditt anfall. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dig just nu …
Fursten lyssnade och ansträngde sig till det yttersta för att förstå och han fortsatte att rikta sin frågande blick mot Rogozjin.
– Var det du? fick han fram till sist och gjorde en rörelse med huvudet mot draperiet.
– Ja … det var jag … viskade Rogozjin och sänkte blicken. De förblev tysta i ungefär fem minuter.
– För du förstår, fortsatte Rogozjin plötsligt, som om han aldrig hade gjort något avbrott, att om du skulle bli sjuk nu alltså, och få ett anfall och börja skrika, då kanske man skulle höra det från gatan eller från gården och förstå att det är folk som tillbringar natten här i våningen; och då, då kommer man och knackar på och kommer in … eftersom alla tror att jag inte är hemma. Jag ville inte tända något ljus så att man kunde se det från gatan eller från gården. För när jag inte är hemma brukar jag ta nyckeln med mig och ingen kommer in och städar, när jag inte är här tre fyra dagar, så har jag ordnat det för mig. Alltså, för att man inte ska veta att vi övernattar här …
– Vänta lite, sade fursten, jag frågade både gårdskarlen och gumman om Nastasia Filippovna hade övernattat här. De vet alltså redan.
– Jag vet att du frågade dem. Jag sade till Pafnutievna att Nastasia Filippovna kom hit i går kväll och att hon sedan reste till Pavlovsk redan samma kväll och att hon bara var tio minuter här hos mig. Men de vet inte att hon tillbringade natten här, det vet ingen. I går kväll gick vi in här alldeles tyst och obemärkt, som du och jag här i dag. På vägen tänkte jag för mig själv att hon kanske inte ville gå in så där tyst och obemärkt – men så var det inte alls! Hon viskade, gick på tå, drog upp klänningen omkring sig för att den inte skulle frasa, och höll upp den med händerna och hötte åt mig med fingret till och med, det var dig hon var rädd för. På tåget var hon alldeles som förryckt, av rädsla enbart, och hon ville själv komma och tillbringa natten här hos mig; jag hade först tänkt föra henne till den där våningen hos lärarfrun, men det ville hon inte alls! ”Där kommer han att spåra upp mig redan tidigt i gryningen, nej, du ska gömma mig, och tidigt i morgon bitti far vi till Moskva”, och sen ville hon fara till Orjol någonstans. Och när hon gick och lade sig, talade hon hela tiden om att vi skulle fara till Orjol …
– Hör på; vad tänker du göra nu, Parfjon, hur tänker du göra?
– Jag är lite tveksam när det gäller dig, du darrar hela tiden. Natten ska vi tillbringa här, tillsammans. Det finns ingen annan bädd än den här, men jag har tänkt ut det så att vi tar kuddarna från båda sofforna och så ordnar jag en bädd här, vid draperiet, för dig och mig, så att vi kan vara tillsammans. För om de kommer in och gör undersökning eller börjar leta och snoka, då får de se henne meddetsamma och bär bort henne. Och så kommer de att förhöra mig, jag talar om att det var jag, och då för de bort mig med detsamma. Så det är bäst att hon ligger här, bredvid oss, bredvid dig och mig …
– Ja, ja! instämde fursten med värme och eftertryck.
– Alltså inte bekänna och inte låta dem bära bort henne.
– Ne-ej, på inga villkor! fastslog fursten, nej-nej-nej!
– Jag har alltså beslutat, förstår du min gosse, att inte på några villkor och inte till någon lämna ut henne! Vi övernattar här helt lugnt och stilla. Jag har bara varit ute en timme i dag, på morgonen, annars har jag varit hos henne hela tiden. Och så gick jag och hämtade dig på kvällen sedan. Jag är bara rädd att det blir för instängt och kommer att lukta. Känner du någon lukt eller inte?
– Ja, kanske, jag vet inte. Men frampå morgonen blir det säkert.
– Jag har täckt över henne med vaxduk, fin amerikansk vaxduk och så har jag lagt lakanet ovanpå och fyra öppnade flaskor med desinfektionsvätska har jag ställt dit, de står där redan nu.
– Likadant som där borta … i Moskva?
– Jo, du förstår, min lille gubbe, det är det där med lukten. Och hon ligger ju så … vi får titta efter i morgon bitti, när det börjar ljusna. Men hur är det med dig, kan du inte stå på benen? frågade Rogozjin ängsligt förvånad, när han såg att fursten darrade så att han inte kunde resa sig upp.
– Benen vägrar att göra tjänst, mumlade fursten, det är av rädslan, jag vet det … Bara rädslan går över kommer jag att kunna resa mig …
– Vänta lite ska jag göra i ordning bädden åt oss och då kan du lägga dig … och jag lägger mig bredvid dig … och då ska vi ligga och lyssna … för du förstår, min gosse, jag vet ännu inte riktigt … jag vet inte allt riktigt ännu, det är bäst att jag talar om det för dig i god tid, så att du får veta det i god tid …
Medan Rogozjin mumlade dessa dunkla ord började han göra i ordning bädden. Det var tydligt att han kanske redan på morgonen hade tänkt ut det där med bäddarna. Natten före hade han själv legat på soffan. Men på soffan fanns det inte plats för två att ligga, men han ville absolut att de skulle ligga tillsammans, bredvid varandra, och därför hade han nu med stor möda släpat kuddar av olika storlek från båda sofforna tvärs över hela golvet och placerat dem alldeles innanför öppningen i draperiet. Han lyckades så småningom få fason på bädden; han gick fram till fursten, tog honom ömt och hängivet under armen, fick honom att resa sig och förde honom till bädden; men det visade sig att fursten kunde gå själv nu; alltså hade hans ”rädsla försvunnit”; men han fortsatte alltjämt att darra så där.
– För du förstår, min gosse, började Rogozjin plötsligt, sedan han placerat fursten på den vänstra och bästa dynan och själv sträckt ut sig på högra sidan, utan att klä av sig och med händerna knäppta bakom huvudet, det är ganska varmt nu och du vet, lukten … Jag vill inte öppna fönstren; men mamma har blomkrukor med mycket blommor där inne, och de har en härlig doft; jag tänkte ta in dem, men då kan Pafnutievna fatta misstankar, hon är så nyfiken.
– Ja, hon är nyfiken, instämde fursten.
– Man kunde köpa några buketter förstås och lägga ut blommor överallt runt omkring? Men det skulle bli så sorgligt, tycker jag, att se henne höljd med blommor!
– Jo, hör du … frågade fursten, och sökte liksom förvirrat efter orden och verkade glömma dem meddetsamma igen, hör du, säg mig en sak: vad gjorde du det med? Med en kniv? Samma kniv?
– Ja, det var med samma.
– En sak till! Parfjon, det var en annan sak jag ville fråga dig också … det är mycket som jag måste fråga dig om, om allting … men säg mig allra först, så att jag får veta det: hade du tänkt döda henne före mitt bröllop, före vigseln, innan hon gick in i kyrkan, med kniven? Tänkte du det eller inte?
– Jag vet inte, om jag tänkte det eller inte … svarade Rogozjin helt torrt, som om han var lite förvånad över frågan och inte fattade den riktigt.
– Tog du aldrig med dig kniven till Pavlovsk?
– Nej, det gjorde jag inte. Vad den där kniven beträffar kan jag tala om för dig, Lev Nikolajevitj, tillade han efter ett ögonblicks tystnad, jag tog fram den ur en låst låda i morse, för att allt hände nu på morgonen, vid fyratiden. Jag hade haft den liggande i en bok hela tiden … Och … och det är en annan sak som är ganska lustig också: kniven gick bara in halvannan decimeter eller högst två … alldeles under vänstra bröstet … men det kom bara ut så mycket som en halv matsked blod på skjortan; mer än så var det inte …
– Det där, det där, det där, fursten reste sig plötsligt ytterst häftigt upprörd, det där, det där känner jag till, det där har jag läst om … det kallas för inre förblödning … det kan till och med hända att det inte kommer ut så mycket som en droppe ens. Det är om sticket kommer rakt i hjärtat …
– Hallå, hör du något? Rogozjin avbröt honom hastigt och satte sig förfärad på dynorna, – hör du inte?
– Nej! svarade fursten lika hastigt och förfärat och tittade på Rogozjin.
– Det hörs steg! Hör du inte? I salongen …
Båda började lyssna.
– Nu hör jag, viskade fursten bestämt.
– Det är någon som går där?
– Ja.
– Ska vi låsa dörren eller inte?
– Det är bäst att låsa …
De låste dörren och båda lade sig ned igen. De höll sig tysta en lång stund.
– Ja, det var sant! Fursten började viska igen på samma upprörda och forcerade sätt som förut, som om han kommit att tänka på en sak igen och var förskräckligt rädd att tappa bort den igen, och han for halvvägs upp ur bädden, jo … jag tänkte på … de där korten … De sade att du spelade kort med henne?
– Ja, sade Rogozjin efter en liten stunds tystnad.
– Var … är korten?
– Här är de … sade Rogozjin efter ytterligare en stunds tystnad, här …
Han tog fram en begagnad kortlek, insvept i ett papper ur fickan och räckte den till fursten. Denne tog den på ett liksom frånvarande sätt. En ny sorgsen och tröstlös känsla grep honom om hjärtat; han insåg plötsligt att han just nu och under en lång stund inte alls hade talat om det som han egentligen hade velat tala om och inte alls gjorde det som han borde göra och att de här korten, som han höll i sin hand och som han så gärna velat ha, inte var till den ringaste hjälp för honom nu. Han reste sig och knäppte händerna. Rogozjin låg alldeles orörlig och det verkade som om han inte alls märkte eller hörde hans rörelser; men hans ögon lyste tydligt i mörkret och var alldeles vidöppna och orörliga. Fursten satte sig på en stol och började förskräckt betrakta honom. Det gick ungefär en halvtimme; plötsligt gav Rogozjin till ett högt skrik och skrattade hysteriskt och tycktes alldeles glömma bort att man borde viska i stället:
– Den där officern, den där officern … minns du hur hon rappade till den där officern där vid konserten, minns du det, ha-ha-ha! Och den där kadetten … kadetten … som rusade fram …
Fursten flög upp från stolen, förfärad på nytt. När Rogozjin hade lugnat sig (och han lugnade sig med ens), böjde sig fursten sakta ned mot honom, satte sig bredvid honom och började se på honom med häftigt bultande hjärta och han andades tungt. Rogozjin vände inte huvudet mot honom och det verkade som om han alldeles hade glömt hans existens. Fursten satt så där och såg och väntade; tiden gick och det började dagas. Då och då gav Rogozjin plötsligt till ett slags mumlande ljud, högt, tvärt och osammanhängande; han skrek till då och då och skrattade; fursten räckte ut en darrande hand mot honom och rörde sakta vid hans huvud och hans hår, smekte det och smekte hans kinder … mer kunde han inte göra! Han hade själv börjat darra så där igen, och åter började benen liksom plötsligt vikas under honom. Ett slags helt ny förnimmelse pressade hans hjärta samman i oändlig ångest. Under tiden hade det blivit alldeles ljust; han hade till sist lagt sig ned mot kudden, i ett slags yttersta utmattning och förtvivlan och tryckte sitt ansikte mot Rogozjins bleka och orörliga ansikte; tårarna strömmade ur hans ögon på Rogozjins kinder, men kanske var han inte längre medveten om sina egna tårar och visste inte om dem …
När dörren öppnades, många timmar senare och det kom in människor fann de i alla fall mördaren totalt medvetslös och i brinnande feber. Fursten satt i bädden orörlig vid hans sida och varje gång den sjuke skrek till eller yrade något, skyndade han sig att med sin darrande hand stryka över hans hår och kinder i ett försök att lugna och trösta honom. Men han uppfattade ingenting av det man frågade honom om och kände inte igen de människor som kom in och omgav honom. Och om Schneider själv hade kommit hit från Schweiz och tittat till sin forne elev och patient, skulle han, med minnet av det tillstånd i vilket fursten ibland hade befunnit sig under det första året av sin behandling i Schweiz, med en uppgiven gest ha sagt, som han då gjorde: ”En idiot!”