Ett rytmiskt knackande fick Will att vakna ur sin djupa sömn.
Han visste inte riktigt när han först blev medveten om ljudet. Det tycktes glida in i hans sovande medvetande och förvridas. Till sist blev han medveten om ljudet och insåg att han var vaken. Men vad var detta för ljud?
Knack knack knack …
Det var fortfarande där, men nu när han var medveten om de andra ljuden i den lilla stugan lät det inte längre lika högt.
Evanlyn brukade sova bakom ett skynke i hörnet. Will kunde höra hennes andetag bakom det. Hon hade uppenbarligen inte vaknat av ljudet. I rummets ena ände fanns en eldstad, och nu hörde han hur kolen i den knastrade till och drösade ihop.
Knack knack knack …
Ljudet kom från någon plats i närheten. Will sträckte på sig och gäspade, och satte sig sedan upp på den provisoriska soffan han hade byggt av trä och segelduk. Han skakade på huvudet för att kvickna till. Ljudet försvann för ett ögonblick, men kom sedan tillbaka igen. Nu insåg han att det kom utifrån. Fönsterrutorna var gjorda av oljat tyg. De släppte in lite ljus, men det var omöjligt att se mer än skuggor genom dem. Will ställde sig på knä och öppnade fönstret en bit. Sedan sträckte han ut huvudet och blickade ut över stugans lilla veranda.
En kall vindpust drog in i rummet, och han hörde hur Evanlyn vände på sig. Hennes skynke svajade till, och kolen i eldstaden glödde först starkare och sedan svagare.
Det var tidig gryning, och någonstans i träden började en fågel att sjunga. Återigen blev knackandet lite svårare att uppfatta.
Men sedan hörde han det igen och insåg vad det var. Det var vatten. Längre bort hängde en lång istapp från verandans tak. Den droppade, och vattnet träffade en uppochnedvänd spann som blivit stående nära kanten av verandan.
Knack knack knack … knack knack knack.
Will lade pannan i djupa veck. Det här betydde något. Någonting viktigt. Men han var fortfarande sömnig, och kunde inte riktigt komma på vad det var. Han reste sig upp och smög fram mot dörren. Nu när han lämnat sin varma filt huttrade han lite av kylan.
Will var så tyst som möjligt för att inte väcka Evanlyn. Han lyfte på regeln och öppnade långsamt dörren. Han höll upp den så att underkanten inte skulle kärva mot stugans golv.
Han stängde dörren bakom sig och klev ut på verandans grova bräder. De var iskalla mot hans bara fötter. Will gick fram till spannen och insåg att flera andra istappar också droppade. Detta hade inte hänt förut. Han var inte säker på varför de inte brukade droppa.
Will tittade ut mot trädtopparna, som glittrade i det svaga gryningsljuset.
Från skogen hördes en svag duns. Snö som burits upp av en gran i flera månader föll till marken nedanför.
Och det var då han insåg vad som var så viktigt med det knackande ljudet.
Det knarrade till när dörren öppnades, och när han vände sig om kunde han se Evanlyn. Flickan var insvept i sin filt för att skydda sig mot kylan. Håret spretade åt alla håll.
”Vad är det?” frågade hon. ”Är det något som inte stämmer?”
Han tvekade ett ögonblick och vände blicken mot vattenpölen bredvid spannen.
”Det har börjat töa”, sa han.
*
När de hade ätit sin torftiga frukost satte de sig och betraktade verandan i morgonsolen. De hade sett fler tecken på att våren närmade sig, men de hade ännu inte diskuterat vad det innebar.
Runt stugan kunde man på flera ställen ana det bruna gräset under snön, och det våta ljudet av snö som dråsade ned från träden i skogen hördes allt oftare.
Snön låg naturligtvis fortfarande tjock både på marken och i träden. Men allt tydde på att våren var på väg. Det skulle inte sluta töa nu när det väl hade börjat.
”Vi måste snart ta oss härifrån”, sa Will till sist. Båda hade tänkt på det länge, men ingen hade sagt något.
”Du är fortfarande för svag”, sa Evanlyn. När Will varit kung Ragnaks slav hade han blivit beroende av något som kallades varmlöv. Det hade knappt gått tre veckor sedan han blivit helt fri från dem. När de kommit till stugan hade Will varit kraftigt försvagad av dålig näring, undermåliga kläder och slitsamt arbete. Maten de levt på sedan dess hade varit tillräcklig för att hålla dem vid liv, men den hade inte kunnat återställa Wills krafter och uthållighet. De hade levt på vildris och mjöl de hittat i stugan. Vid några tillfällen hade de hittat ätbara växter i skogarna eller lyckats fånga något mindre djur.
Det rörde sig inte mycket villebråd i skogarna så här års, och köttet hade inte varit särskilt näringsrikt.
Will ryckte på axlarna. ”Jag klarar mig”, sa han. ”Jag är ju tvungen.”
Och det var naturligtvis det som var det största problemet. De visste båda två att jägarna skulle komma tillbaka till de här bergstrakterna så snart snön smälte i passen. Evanlyn hade redan sett en. Det var en mystisk ryttare hon skymtat i skogen samma dag som Will blivit sig själv igen. Som tur var så hade figuren inte synts till igen sedan den dagen. Men det hade ändå varit en varning. Det skulle snart komma fler, och vid det laget ville Will och Evanlyn vara så långt borta som möjligt. De hade planerat att färdas söderut genom bergen och sedan korsa gränsen till Teutlandt.
Evanlyn skakade tveksamt på huvudet. För ett ögonblick sa hon ingenting. Sedan insåg hon att Will hade rätt. När det började töa ordentligt skulle de vara tvungna att resa, oavsett om hon tyckte att Will var tillräckligt stark eller inte.
”Vi har några veckor på oss”, sa hon till sist. ”Det har precis börjat bli varmare, och vem vet … det kanske kommer en köldknäpp till.”
Det var i alla fall inte omöjligt, tänkte hon. Det kanske inte var troligt, men det var inte omöjligt. Will nickade.
”Du har rätt”, sa han.
De var tysta igen. Efter en stund reste sig Evanlyn och borstade av byxorna. ”Jag går och kollar snarorna”, sa hon. Will började resa sig, men hon hejdade honom.
”Det är bäst att du stannar här”, sa hon lugnt. ”Du måste spara på krafterna så mycket som möjligt nu.”
Will tvekade, men nickade sedan. Han visste att hon hade rätt.
Evanlyn tog fram en säck och slängde den över axeln. Sedan log hon och började gå mot träden.
Will kände sig värdelös och modfälld. Han plockade upp tallrikarna de ätit på. Att diska var det enda han klarade, tänkte han bittert.
De senaste tre veckorna hade de fått lägga sina snaror längre och längre från stugan. De hade fångat en del kaniner, ekorrar och harar med Wills snaror, men djuren hade blivit mer och mer försiktiga. Därför hade de tvingats lägga ut fällorna allt längre in i skogen.
Evanlyn följde en smal stig som sluttade uppåt. Hon misstänkte att hon skulle behöva följa den i minst fyrtio minuter innan hon kom fram till den första snaran. Om hon kunnat gå raka vägen hade det naturligtvis gått betydligt fortare. Men den här stigen ringlade fram och tillbaka mellan träden, så promenaden tog ganska lång tid.
Tecknen på att snön börjat smälta fanns överallt. Snön frasade inte längre under fötterna. Den var tyngre och blötare, och ofta sjönk man ned i den djupt. Hennes läderstövlar var redan genomblöta. Förra gången hon hade gått här hade snön varit som ett fint, torrt pulver.
Hon märkte också att djuren var mer energiska. Fåglar flög omkring bland träden, och de var många fler än de varit för bara några veckor sedan. Vid ett tillfälle skrämde hon en kanin på stigen. Den störtade genast i väg in i ett snötäckt björnbärssnår.
Om inte annat kanske chanserna att hitta djur i snarorna blivit större.
Nu fick hon syn på det diskreta märket som Will hade gjort i barken på en gran. Hon lämnade stigen och gick fram till platsen där hon och Will hade lagt de första snarorna. Hon mindes hur glad hon varit när han hämtat sig från varmlöven. Hennes vildmarksvana var inte så stor, men Will visste däremot mycket om snaror. Fällfångst var en del av Halts undervisning, hade han berättat.
Hon mindes hur hans ögon blivit fuktiga när han nämnt den gamle spejarens namn. De två ungdomarna kände sig mycket, mycket långt från sitt hemland.
När hon klev in mellan några snöklädda buskar blev hon glatt överraskad. En liten fågel hade fastnat i den första snaran. Hon kände till den här sorten: hon och Will hade ätit den förut, och köttet hade varit riktigt fint. Fågeln var stor som en liten kyckling och hade tryckt huvudet rakt genom snarans ögla. Evanlyn log bistert. En gång i tiden hade hon enbart tyckt att detta var grymt mot det stackars djuret. Nu kände hon sig nöjd av tanken på att få en riktig måltid.
Otroligt hur man förändras av en tom mage, tänkte hon när hon lade fågeln i påsen. Hon gillrade fällan på nytt och reste sig upp efter att ha lagt några frön på marken framför snaran. Hon blev lite irriterad när hon insåg att hon fått två blöta fläckar på knäna av den smältande snön.
Plötsligt rörde sig något i träden bakom henne. Hon kände det på sig snarare än hörde det.
Innan hon kunde röra på sig grep någon tag i henne. Hon flämtade till av förskräckelse, men innan hon hann skrika hade någon lagt handen för munnen på henne. Handsken var gjord av skinn, och den stank av rök, svett och jord.