De två ryttarna red in under träden och kom ut på en stor, öppen äng.
Bland Teutlandts kullar hade våren kommit längre än i de väldiga bergen norrut. Gräset på ängarna var redan grönt, och de enstaka snödrivor som fanns kvar låg på platser där solen sällan kom åt.
En tillfällig betraktare hade säkerligen lagt märke till hästarna som följde efter männen. Kanske hade han misstagit ryttarna för köpmän som tänkt ta sig in i Skandia och sälja sina varor till höga priser. Den som hann först om våren brukade nämligen bli rik.
Men den som granskade de två ryttarna närmare hade snabbt förstått att detta inte var köpmän. Det var beväpnade krigare.
Den kortare mannen hade skägg och var klädd i en spräcklig, grågrön mantel. Den tycktes suddig och såg ut som om den ändrade färg när mannen rörde sig. Han hade en långbåge över axeln, och bredvid sadeln hängde ett koger.
Hans följeslagare var en betydligt yngre, men ändå kraftigare man. Han bar en enkel brun mantel, och vårsolen glittrade i ringbrynjan och långsvärdet som stack ut under manteln. På ryggen hade han en rund sköld med en symbol som föreställde ett eklöv.
Ryttarnas hästar var lika olika som de två männen. Den yngre mannen satt på en högrest brun häst. Den hade långa ben och kraftig bringa, och det syntes tydligt att det var en stridshäst. Bakom honom traskade en annan stridshäst, som var svart. Den andre ryttarens häst var mycket mindre. Det var en hårig häst som hade tunnformig kropp och mest påminde om en ponny. Men det var ett kraftigt djur, och det såg mycket uthålligt ut. En annan häst som påminde om den gick strax bakom. Den var lastad med olika förnödenheter man behövde för att överleva i vildmarken. Till skillnad från den svarta stridshästen behövde det här djuret inte ledas med rep. Det traskade troget efter den andra, liknande hästen.
Horace sträckte på sig och kisade mot bergen som tornade upp sig framför dem. De övre delarna var fortfarande snötäckta, och det glittrade när solen lyste på dem.
”Menar du verkligen att vi måste över de där?” frågade han.
Halt sneglade på honom. Det såg nästan ut som om han log, men Horace var för upptagen med att studera bergskedjan för att märka det.
”Nej”, sa spejaren. ”Vi ska inte över dem. Vi ska genom dem.”
Horace såg fundersam ut. ”Finns det någon sorts tunnel?”
”Nej, men ett pass”, sa Halt. ”En smal klyfta som slingrar sig fram genom bergen. På andra sidan ligger Skandia.”
Horace såg ut att fundera på saken. Sedan såg Halt hur pojken tog ett djupt andetag, och han visste genast att Horace skulle ställa en ny fråga. Halt slöt ögonen. För några år sedan hade han varit ensam och sluppit svara på en massa onödiga frågor.
Innerst inne föredrog han sitt nya liv, men han gav ändå ifrån sig ett missnöjt ljud. Horace stängde munnen och såg ut som om han hade bestämt sig för att inte besvära Halt med fler frågor. Inte nu, i alla fall.
Halt blev inte lugnare av det. Nu kunde han inte låta bli att undra vad Horace hade tänkt fråga. Plötsligt kändes hela morgonen ofullständig. Halt försökte tränga undan känslan, men det gick inte. För en gångs skull hade Horace övervunnit sin nästan oemotståndliga lust att ställa frågor.
Halt var tyst i några minuter. Allt som hördes var ljudet från seldonen och sadlarna. Till sist kunde den före detta spejaren inte låta bli.
”Vad menar du?” frågade han.
Orden kom med större kraft än han egentligen hade tänkt sig. Horaces häst ryckte till av förskräckelse och tog flera steg åt sidan.
Horace kämpade för att lugna hästen och kastade sedan en snabb blick på sin nye läromästare. ”Vad menar du?” frågade han när han fått bukt med riddjuret.
Den korte mannen grymtade uppgivet. ”Det var ju precis det jag frågade! Vad menar du?”
Horace tittade på honom. Det såg ut som om han undrade om Halt tappat förståndet. Det fick inte den äldre mannen att känna sig på bättre humör.
”Vad menar du?” frågade Horace förbryllat.
”Men sluta!” röt Halt. ”Sluta upprepa det jag säger! Det var ju jag som frågade vad du menade! Svara inte med exakt samma fråga!”
Horace såg ut att fundera på detta. ”Nej”, sa han sedan.
Halt tog ett djupt andetag. Han såg koncentrerad ut, och ögonen blixtrade av ilska under ögonbrynen. Men Horace hann före med sin fråga innan mannen hann säga något.
”Vad undrade du om jag menade?” frågade pojken. För ett ögonblick såg det ut som om han funderade på hur han kunde göra frågan tydligare. ”Alltså … varför frågade du vad jag menar?”
Halt kämpade för att behärska sig. ”Du tänkte ställa en fråga”, sa han så lugnt han kunde.
Horace tittade frågande på honom. ”Tänkte jag?”
Halt nickade. ”Ja. Jag såg hur du förberedde dig!”
”Jaså”, sa Horace. ”Vad tänkte jag fråga, då?”
Halt var mållös. Han öppnade och stängde munnen flera gånger innan han till sist fick fram något.
”Det var det jag undrade”, sa han. ”När jag frågade vad du menade, så undrade jag egentligen vad du hade tänkt fråga.”
”Jag tänkte väl fråga vad du menade”, sa Horace. Halt stirrade på honom. Han undrade om Horace drev med honom. Inombords kanske han skrattade åt Halt. Det var inte särskilt förståndigt av honom i så fall. Man skrattade inte åt spejarna. Halt studerade pojkens blå ögon och ärliga ansikte och insåg snabbt att hans farhågor var obefogade.
”Låt mig fråga dig en sista gång, Horace: Vad var det du tänkte fråga alldeles nyss?”
Horace tog ett djupt andetag. ”Jag kommer inte ihåg”, sa han. ”Vad pratade vi om?”
”Glöm det”, sa Halt. Han satte hälarna i Abelards sidor och manade hästen framåt.
Han fortsatte att muttra irriterat för sig själv. Horace hörde något om ”virriga lärlingar som glömmer av vad de tänkte på för en sekund sedan”. Han förstod att Halt inte alls var nöjd med deras befängda samtal. Han lade pannan i djupa veck och försökte minnas vad han egentligen hade funderat på när Halt sett att han ville fråga något. Det kändes som om han var tvungen att minnas, vilket var lite konstigt. För det mesta brukade Halt sucka och himla med ögonen när Horace ställde frågor.
Den gamle spejaren kunde vara en förvirrande följeslagare. Precis när Horace slutade anstränga sig för att minnas kom frågan tillbaka.
Den här gången kunde han inte låta bli att ställa den. ”Finns det många pass?”
Spejaren vände sig om i sadeln och tittade på honom. ”Vad menar du?”
Horace struntade i att den frågan kunde få farliga konsekvenser. Han pekade på bergen.
”Genom bergen”, sa han. ”Finns det många pass genom bergen? Som leder till Skandia?”
Halt saktade in farten. När Horace hade kommit upp jämsides ökade han farten igen.
”Tre eller fyra”, sa han.
”Men tror du inte att skandierna bevakar dem?” frågade Horace. Det verkade logiskt att göra det.
”Det är klart att de gör”, sa Halt. ”De här bergen är ju deras viktigaste försvarsverk.”
”Så hur hade du tänkt komma förbi dem?”
Spejaren tvekade. Han hade funderat på den saken ända sedan de lämnat slottet Montsombre. Om han hade varit ensam hade han inte haft några som helst problem att komma förbi väktarna. Tillsammans med Horace och hans stora stridshäst kunde det däremot bli svårare. Han hade några idéer, men hade inte riktigt bestämt sig än.
”Jag ska tänka ut ett bra sätt”, sa han. Horace nickade och såg nöjd ut. Han litade på att Halt skulle komma på något. Idéer var det han tyckte att spejarna var bäst på. Krigarlärlingen lät spejaren sköta tänkandet. Hans egen uppgift var att slåss om de träffade på bråkstakar. Horace lutade sig tillbaka i sadeln och kände sig ganska nöjd med sin egen roll.
Halt kände sig också lugnare. Nu visste han vad Horace velat fråga.
Sedan blev han plötsligt osäker. Tänk om detta var en ny fråga? Tänk om Horace egentligen hade tänkt fråga något annat förut? Det kändes outhärdligt att inte veta.
”Det var alltså det du tänkte fråga förut?” sa han.
Horace tittade förvånat på honom. ”Vad menar …”, började han. ”Alltså … det jag tänkte fråga förut?”
Halt ryckte på axlarna. ”Den där frågan om passen. Var det den du tänkte ställa förut?” Han försökte låta som om han redan kände till svaret men ville vara på den säkra sidan.
”Jag tror det”, sa Horace tveksamt. ”Jag vet inte riktigt. Jag blev lite förvirrad.”
Halt red före igen. Att döma av orden han muttrade var han minst lika förgrymmad som han nyss hade varit.