Erak Stjärnföljare var kapten på ett vargskepp och en av skandiernas mest erfarna krigare. Nu var han på väg genom en korridor som ledde till stora salen. Han såg tankfull ut. Årstiden då skandierna gav sig ut på plundringståg var snart här, och han behövde reparera och se över sitt fartyg.
Nu hade Ragnak kallat på honom, och det kändes inte alls bra. I synnerhet eftersom det var Borsa som kommit med meddelandet. Borsa var överjarlens hilfmann, en sorts administratör. Detta kunde bara betyda att Ragnak behövde Eraks hjälp för att lösa en uppgift. Och om Erak kände sin överjarl rätt var det inte nödvändigtvis någon liten uppgift.
De hade ätit frukost för länge sedan, så det var bara några tjänare kvar när Erak kom in i salen. Längst bort satt Ragnak och Borsa vid ett bord bredvid Ragnaks tron av trä. De två männen lutade sig över några pergament, och Erak kände igen dem. Det var uppgifter om skattebetalningar från olika delar av Skandia. Ragnak var mycket intresserad av dem, och Borsa var alldeles besatt. Han ägnade hela sitt liv åt att samla in skatt, och ve den jarl som försökte överlista Ragnak eller göra någon sorts avdrag som inte godkändes av Borsa.
När Erak såg bordet med pergamenten lade han ihop två och två och suckade lågt. Förmodligen behövde de hjälp med att driva in skatt. Det var säkerligen därför Ragnak hade kallat på honom.
Att samla in skatt var ingen syssla som Erak gillade. Han var plundrare, sjörövare, pirat och krigare. Därför var han ofta mer på skattesmitarnas sida än på överjarlens och den plikttrogne hilfmannens. Tyvärr hade Erak varit lite för framgångsrik för sitt eget bästa de senaste gångerna de skickat i väg honom. Numera tänkte Borsa automatiskt på Erak varje gång det uppstod problem med skatten från någon by.
Dessutom hade Eraks sätt att sköta arbetet på bara gjort honom ännu bättre lämpad i Borsas och Ragnaks ögon. Erak hade tyckt att uppgiften varit så tråkig att han försökt hantera den så snabbt och effektivt som möjligt. Långa diskussioner över beräkningar och belopp var ingenting för honom. Han föredrog en snabbare metod, som gick ut på att grabba tag i de misstänkta skattesmitarna och pressa stridsyxan mot strupen på dem.
Som krigare var Erak omtalad i hela Skandia. När han hotade med att ta i med hårdhandskarna fogade sig alla omedelbart. Han tyckte nästan det var synd att han aldrig fick göra verklighet av sina hotelser. De motsträviga personerna han fått i uppgift att leta upp brukade nästan alltid hosta upp det saknade beloppet, och ofta lite till dessutom. De ställde sig aldrig på tvären.
De två männen vid bordet tittade upp när Erak närmade sig. Den stora salen hade många funktioner. Det var här Ragnak och hans närmaste åt. Det var också här alla Skandias viktiga banketter hölls. Den lilla avdelningen där Ragnak och Borsa nu satt fungerade även som överjarlens arbetsrum. Det var inte särskilt privat, eftersom alla hans rådgivare kom och gick som de ville i salen. Men så var Ragnak heller inte typen som behövde vara för sig själv. Han gillade att synas och brukade göra sina uttalanden där folk kunde höra honom.
”Där är du ju, Erak”, sa Borsa. Han brukade ofta konstatera det uppenbara.
”Och vem handlar det om den här gången?” frågade Erak och suckade. Att krångla sig ur det hela skulle bli svårt, så det var lika bra att försöka få det överstökat så snabbt som möjligt. Om han hade tur så gällde saken någon av de mindre städerna längs kusten. I så fall kanske han samtidigt kunde arbeta med fartyget och besättningen.
”Ostkrag”, sa överjarlen. Eraks förhoppningar grusades direkt. Ostkrag låg österut, långt inåt landet. Det var en liten by på andra sidan bergskedjan som gick genom hela Skandia. För att komma dit var man tvungen att ta sig igenom något av de smala passen.
Detta betydde i bästa fall att Erak var tvungen att rida hela vägen dit och tillbaka på en ponny. Det var ett obekvämt sätt att resa på, och Erak avskydde det. När han tänkte på bergskedjan mindes han plötsligt de två slavarna från Araluen som han hade hjälpt att fly för flera månader sedan. Han undrade hur det hade gått för dem. Hade de hittat den lilla stugan högt uppe i bergen? Hade de överlevt de hårda vintermånaderna? Plötsligt insåg Erak att både Borsa och Ragnak väntade på någon sorts svar.
”Ostkrag?” sa han långsamt.
Ragnak nickade otåligt. ”De är sena med kvartalsskatten”, sa han. ”Jag vill att du reser dit och skrämmer dem riktigt ordentligt.” Ragnaks ögon gnistrade, precis som de alltid gjorde när han pratade om skatter och betalningar.
Erak kunde inte låta bli att sucka uppgivet. ”Men de kan inte vara mer än en vecka sena”, sa han, och Ragnak skakade häftigt på huvudet.
”Tio dagar!” fräste överjarlen. ”Och det är inte första gången heller. Jag har varnat dem förut. Eller hur, Borsa?” Han tittade på hilfmannen, som nickade.
”Det är Sten Hammerhand som är jarl i Ostkrag”, sa Borsa. Det lät på honom som om han tyckte att detta förklarade allt. Erak stirrade på honom. ”Han borde kallas Sten Klisterhand”, fortsatte hilfmannen. ”Detta är inte första gången han är sen med att betala. Han låter oss alltid vänta alldeles för länge. Det är hög tid att vi lär honom en läxa.”
Erak log ironiskt mot den korte, tanige hilfmannen. Borsa kunde vara en extremt respektingivande person – så länge han hade hjälp av någon annan. ”Att jag lär honom en läxa, menar du”, sa Erak.
Borsa verkade inte höra att Erak var sarkastisk. ”Precis!” sa han belåtet. Ragnak var däremot mer uppmärksam.
”Det är mina pengar det handlar om, Erak”, sa överjarlen. Han lät nästan lite grinig. Erak mötte hans blick. Nu insåg han för första gången att Ragnak höll på att bli gammal. Hans hår hade en gång varit rött som eld, men nu började det bli grått. Erak var förvånad. Han tyckte inte att han själv var så gammal, och Ragnak var trots allt inte så många år äldre. Ändå var håret inte den enda förändringen han såg på överjarlen. Kinderna var pösiga, och han hade blivit väldigt bred om midjan. Erak undrade om han själv också höll på att förändras, men trodde inte det. Han brukade se sin egen spegelbild varje morgon i en spegel av polerad metall. Ragnak hade antagligen börjat åldras i förtid på grund av den betungande uppgiften med att vara överjarl, med allt vad det innebar.
”Vi har haft en hård vinter”, sa Erak. ”Det kom massor med snö. Passen kanske fortfarande är blockerade.”
Han gick fram till en stor karta över Skandia som hängde bakom Ragnaks bord. Han hittade Ostkrag och förde fingret över kartan till det närmaste passet.
”Här har vi Ormpasset”, sa han. ”Det är inte omöjligt att den sena snön och plötsliga våren orsakat laviner där.” Han höll kvar fingret mot kartan, men vände sig mot Ragnak och Borsa.
”Det kan ju faktiskt hända att jarlens budbärare helt enkelt inte kan komma igenom”, fortsatte han. Men Ragnak skakade på huvudet, och han verkade återigen så där vresig som han varit allt oftare den sista tiden. Han hade inte längre något tålamod alls med att bli ifrågasatt.
”Det är Sten det beror på”, sa Ragnak. ”Jag är säker på det. Hade det handlat om någon annan så hade jag förmodligen trott som du, Erak.” Erak nickade, trots att han insåg att Ragnak ljög. Överjarlen höll sällan med någon om han tvingades ändra sin egen uppfattning. ”Jag vill att du reser dit och tvingar fram pengarna”, fortsatte Ragnak. ”För hit honom om han stretar emot. Eller, förresten … grip honom oavsett! Ta med dig tjugo karlar. Det är på tiden att han förstår. Jag är förbannat trött på att behandlas som en idiot av futtiga små jarlar.”
Erak tittade förvånat på honom. Att en jarl greps i sin egen by hörde verkligen inte till det vanliga. I synnerhet inte om det handlade om något så enkelt som en sen skattebetalning. Att smita från skatten var nästan som en sport bland skandierna. Om man upptäcktes betalade man, och så var problemet löst. Såvitt Erak visste hade det aldrig hänt att en skattesmitare förts inför överjarlen. Skandierna gillade att känna sig oberoende, och många var mer lojala mot sin jarl än mot kung Ragnak.
”Är det så klokt?” frågade Erak lågt. Ragnak blängde på Erak över pergamenten på bordet.
”Jag bestämmer vad som är klokt”, sa han ilsket. ”Det är jag som är överjarl – inte du.”
Det var sårande ord. Erak var en respekterad jarl och brukade ha rätt att säga sin åsikt, även om den skilde sig från ledarens. Han var nära att ryta till, men hejdade sig. Det var inte läge att provocera Ragnak ännu mer. Han var redan på uruselt humör.
”Jag vet att du är överjarl, Ragnak”, sa Erak lugnt. ”Men Sten är jarl, och det kan mycket väl finnas en anledning till att hans betalning dröjer. Att gripa honom vore oerhört provocerande.”
”Nej!” sa Ragnak. ”En anledning, det är precis vad som inte finns!” Hans ögon smalnade och han var nära att koka av ilska. ”Han är en tjuv! Vi måste få folk att inse att detta inte duger!”
”Ragnak …”, började Erak. Den här gången var det Borsa som avbröt honom.
”Jarl Erak, du har fått dina instruktioner!” sa han bestämt. ”Gör som vi säger!”
Erak vände sig mot honom. ”Jag följer överjarlens order, hilfmann. Inte dina!”
Borsa insåg sitt misstag. Han tog några steg bakåt och såg till att det kraftiga bordet stod mellan honom och Erak. Han sänkte blicken, och för ett ögonblick var det alldeles tyst. Till sist insåg Ragnak att han var tvungen att göra något. Han försökte verka så lugn som möjligt, men det märktes att han fortfarande var irriterad. ”Lyssna på mig, Erak. Allt jag vill är att du hämtar pengarna från Sten. Om det inte finns en vettig orsak till varför han är sen så tar du med honom hit. Förstår du?”
”Och om det finns en vettig orsak?” frågade Erak.
Överjarlen viftade uppgivet med handen. ”Då kan du låta honom vara. Är du nöjd nu?”
Erak nickade. ”Det låter bra.”
Ragnak förstod sällan när det var bäst att avsluta ett samtal. ”Jaså, det tycker du?” sa han sarkastiskt. ”Vad fint att det passar dig, jarl Erak! Men var snäll och ge dig av nu innan det blir högsommar.”
Erak nickade stelt och vände sig om. Han hade hittat ett kryphål. Ragnak var ett elände när han var sur, och det var skäl nog att inte betala in skatten i tid. Erak visste förstås att han skulle vara tvungen att formulera det på något annat sätt när han kom tillbaka hit utan Sten.