Hela världen var uppochnedvänd och skakig.
När Evanlyn återfick medvetandet insåg hon att hon hängde med huvudet bara några centimeter från en hästs kraftiga bringa. Hon hade huvudvärk, och den blev inte bättre av hästens stadiga tempo. Hästen var en fux, och den kastanjebruna pälsen såg ovårdad och misskött ut. Den var fläckad av svett och torkad lera.
För varje steg hästen tog fick hon något hårt i magen. Hon försökte vrida sig så att det blev mer bekvämt, men det enda hon fick för besväret var ett hårt slag i bakhuvudet. Hon förstod vad det betydde och slutade genast att kämpa.
När hon vred på huvudet kunde hon se ryttarens vänstra ben. Han var klädd i en lång mantel av päls och mjuka stövlar av skinn. Nedanför hennes huvud passerade den snötäckta marken förbi med hög hastighet. Evanlyn insåg att hon hade blivit uppslängd framför en sadel. Det hon kände mot magen var sadelknappen.
Plötsligt mindes hon. Hon hade märkt att någon varit bakom henne. När hon börjat vända sig om hade hon uppfattat en hastig rörelse i ögonvrån. Någon hade gripit tag i henne och tryckt en stinkande, handskklädd hand över hennes mun. Inte för att det funnits någon i närheten som kunnat höra hennes skrik, tänkte Evanlyn.
Kampen hade snabbt varit över. Fienden hade släpat henne bakåt innan hon hunnit återfå balansen. Hon hade försökt att sparka och bita för att komma loss. Mannens tjocka handske hade gjort det lönlöst att bita, och att sparka hade varit lika meningslöst. Till sist hade hon känt en kraftig smärta bakom vänster öra. Allt hade svartnat.
När hon tänkte på slaget insåg hon att stället bakom örat fortfarande gjorde ont. Att färdas på det här sättet var mycket obehagligt. Men att inte kunna se mannen som tillfångatagit henne var nästan ännu värre. Från den här positionen kunde hon inte ens se landskapet de red genom. Även om hon lyckades fly skulle det bli svårt att hitta tillbaka, eftersom hon inte hade sett några landmärken.
Evanlyn försökte försiktigt att vrida huvudet så att hon kunde se ryttaren. Han kände det uppenbarligen på sig, för han slog till henne i bakhuvudet på nytt. Precis vad hon behövde, tänkte hon nedslaget.
Efter en stund insåg Evanlyn att det var meningslöst att irritera ryttaren. Hon sjönk ihop och försökte slappna av så gott hon kunde. Det lyckades inte så bra, men så länge hon lät huvudet hänga slapp hon åtminstone anstränga nacken och axlarna.
Marken for förbi under henne. Snön yrde där hästen trampade upp den, och på många ställen skymtade brunt gräs fram. När ryttaren saktade in hästen förstod Evanlyn att de var på väg nedåt. Marken här var mycket brant. Hon kände hur ryttaren lutade sig bakåt i sadeln och såg hur han tog spjärn med fötterna i stigbyglarna.
Framför dem fanns en snödriva som hade smält och sedan frusit på nytt. Evanlyn kunde se hur hal den var, men hästen hade trampat på den innan hon hunnit ropa ut en varning. Hästen tappade kontrollen och började glida. Evanlyn hörde hur ryttaren grymtade till och drog hårdare i tyglarna. De gled, men efter ett ögonblick stannade hästen. De hade kommit över isen, och nu manade ryttaren hästen framåt igen.
Om något liknande hände igen skulle hon få möjlighet att fly, tänkte Evanlyn.
Hon var trots allt inte fastbunden på hästen. Hon bara hängde på den som ett gammalt bylte. Om hästen ramlade kunde hon nog kasta sig av och rusa i väg innan ryttaren kom på fötter. Åtminstone hoppades hon det.
Det var nog tur för Evanlyn att hästen inte ramlade. Hon hade nämligen varken sett bågen som ryttaren hade på ryggen eller det välfyllda kogret på hans högra sida. Det hände några gånger till att marken sluttade, och vid några tillfällen kanade hästen återigen flera meter. Men fastän hästen gnäggade panikslaget så tappade ryttaren aldrig kontrollen.
Till sist kom de fram till resans mål. Hästen stannade och ryttaren lade handen på Evanlyns axel. Sedan flög hon genom luften och landade i en våt snödriva. Hon tappade nästan andan, och det dröjde flera sekunder innan hon kunde titta sig omkring.
De var i en glänta där någon slagit upp ett litet läger. Nu kunde Evanlyn se mannen som tillfångatagit henne. Det var en kort, kraftig man. Han bar en sorts vid mantel av päls och hade en underlig, konformad hatt på huvudet. Den var också gjord av päls. Under manteln bar han oformliga byxor som såg ut att vara gjorda av någon sorts filttyg. På fötterna satt mjuka stövlar som gick ända upp till knäna.
Mannen var på väg mot Evanlyn. Han var hjulbent och hade vassa anletsdrag. Ögonen var mandelformade, och det såg ut som om mannen kisade. Hans hy var nötbrun och kindbenen höga. Evanlyn misstänkte att den väderbitne mannen hade tillbringat större delen av sitt liv i sadeln.
Näsan var kort och bred, och mannens läppar var tunna. Först tyckte Evanlyn att han såg grym ut. Sedan ändrade hon sig. Han såg bara obarmhärtig ut. Det syntes inga tecken alls på medlidande i mannens ögon när han drog upp henne på fötter.
”Res dig”, sa mannen. Rösten var tjock och brytningen konstig, men Evanlyn förstod de skandiska orden. Språket påminde lite om det som talades i Araluen, och hon hade dessutom tillbringat flera månader med skandier. Evanlyn stod upp. Till sin förvåning märkte hon att hon var nästan lika lång som mannen. Men fastän mannen var kort så visste hon att han var stark.
Nu lade hon märke till bågen och kogret, och hon var glad att hon inte försökt fly. Mannen var säkerligen en skicklig bågskytt. I bältet hade han dessutom ett långt, böjt svärd i en skida av mässing.
Nu hördes röster från lägret. När Evanlyn tittade såg hon fem krigare som var klädda och beväpnade precis som mannen framför henne. Deras små, lurviga hästar var bundna vid ett rep mellan två träd, och i gläntan fanns tre små tält som tycktes vara gjorda av filtar. Mitt i gläntan fanns en cirkel av stenar, och innanför den sprakade en eld. De fem männen hade suttit runt den, men de reste sig förvånat när deras kamrat började knuffa Evanlyn i deras riktning.
En av dem klev fram. Han talade med en sorts självsäkerhet som fick Evanlyn att misstänka att han var gruppens ledare. Han sa något till mannen som hade tillfångatagit henne. Evanlyn förstod inte vad han sa, men hon hörde att han var arg, för han pratade mycket fort. Mannen som hade fört hit henne var lite äldre än de andra. Han vägrade låta sig skrämmas av den andre mannens ilska, utan svarade i samma ton samtidigt som han gjorde en gest mot Evanlyn. Grälet blev mer och mer högljutt. Det var uppenbart vad de talade om, för de pekade ofta på Evanlyn.
Hon tittade hastigt på de fyra andra männen. De hade satt sig ned vid elden och tycktes inte särskilt intresserade av fången. De betraktade grälet, men verkade inte det minsta oroade. En av männen fortsatte att grilla ett köttstycke. Det fräste när fettet droppade på glödbädden nedanför.
Evanlyn kände hur det kurrade i magen. Hon hade inte ätit sedan hennes och Wills bristfälliga frukost. Att döma av solen var det sent på eftermiddagen nu. Hon misstänkte att de ridit i minst tre timmar.
Efter en liten stund var ordväxlingen över. Mannen som tillfångatagit Evanlyn tycktes ha vunnit. Ledaren gjorde en uppgiven gest och satte sig ned vid lägerelden. Han tittade på henne och viftade sedan med handen mot den andre mannen. Evanlyn var både lättad och orolig. Hon hade trots allt ingen aning om vad som väntade. Ledaren verkade tycka att det var meningslöst att ha en fånge. Den andre mannen måste ha valt att behålla henne av något särskilt skäl. Men vilket?
Hon ryste när hon tänkte på det.
Det skulle förstås dröja innan hon fick svaret. Ryttaren tog fram ett rep och lade två öglor runt hennes axlar. Sedan släpade han henne till en stor gran vid gläntans bortre ände. Mannen band fast repet i det stora trädet. Evanlyn kunde röra sig lite, men inte särskilt långt åt något håll. Mannen grep tag i hennes händer och tryckte in dem bakom ryggen på henne. Evanlyn kämpade emot, vilket ledde till att hon fick ett nytt slag i huvudet. Efter det lät Evanlyn mannen binda hennes händer. Mannen drog åt riktigt hårt, och Evanlyn gnydde av smärta. Det var ett misstag, för mannen slog omedelbart till henne på nytt.
Evanlyn stod med händerna bundna bakom ryggen. Hon var dessutom fastbunden i ett träd. Hon funderade på hur hon skulle göra för att sätta sig ned, men ryttaren löste problemet åt henne. Han sparkade undan hennes fötter så att hon ramlade rakt ned i snön. Männen runt elden skrattade lågt.
I några timmar satt hon ned i en obekväm ställning. De hårda knutarna fick händerna att domna. De sex männen struntade i henne. De åt och drack någon sorts sprit från flaskor de hade i bältet. Ju mer de drack, desto mer högljudda blev de. Ändå var de hela tiden vaksamma. En av männen stod alltid på vakt. Han rörde sig utanför eldens krets och höll lägerplatsen under noggrann uppsikt. Männen turades om att vakta, och alla verkade se det som en självklarhet.
När det blev kväll började männen återvända till sina små tält. De var välvda och mycket låga, så männen fick krypa in i dem. Ändå var det säkerligen mycket varmare där inne än det var utanför.
Medan elden falnade kom en av männen fram till Evanlyn och kastade en tung filt över henne. Det var inte samme man som hade tillfångatagit henne, men han var precis lika hjulbent. Filten var grov och luktade häst, men hon var tacksam för värmen. Inte för att den var tillräcklig, förstås. Hon kröp ihop bredvid trädet och makade upp filten över axlarna. Evanlyn förberedde sig för en otroligt obekväm natt.