Halt lutade sig tillbaka. Han betraktade sitt verk och suckade belåtet.
”Så där”, sa han. ”Det här blir bra.”
Horace tittade tveksamt på dokumentet som Halt gjort i ordning.
”Vems emblem är det där?” frågade han och pekade på en stor klump i hörnet. Symbolen föreställde en stor tjur. Halt rörde försiktigt vid sigillet för att se om vaxet hade hårdnat.
”Tja, jag förmodar att det är mitt”, sa Halt. ”Men våra skandiska vänner tror förhoppningsvis att det är den galliske kungens emblem. Kung Henris emblem.”
”Ser hans emblem ut så?” frågade Horace. Halt studerade symbolen i vaxet.
”Ungefär”, svarade han. ”Egentligen är tjuren lite magrare, men förfalskaren jag köpte sigillet av hade utgått från ett lite otydligt avtryck.”
”Men …”, började Horace. Han lät bedrövad. Halt höjde ett ögonbryn och tittade på honom.
”Men?” sa spejaren. Horace skakade på huvudet. Han visste att Halt skulle fnysa åt hans invändningar.
”Det var inget”, sa Horace efter en stund. Sedan insåg han att den före detta spejaren fortfarande väntade. Han bestämde sig för att byta samtalsämne.
”Jag trodde inte det fanns någon kung i Gallien”, sa Horace.
Halt skakade på huvudet. ”Det finns ingen riktig regim”, sa han. ”Kung Henri har ärvt tronen, men han har ingen riktig makt. Han har sitt hov i landets södra del, men låter de olika rövarbaronerna göra som de vill.”
”Jo, jag märkte det”, sa Horace och nickade. Krigsherren Deparnieux skulle han sent glömma.
”Gamle kung Henri har alltså inte mycket att säga till om”, sa Halt. ”Men det händer att han skickar sändebud till andra länder. Det är därför detta kommer att verka rimligt.” Han nickade mot pergamentet medan han förde det fram och tillbaka genom luften så att bläcket skulle torka.
Horace suckade. ”Det känns fel”, sa han. Han kunde inte hejda sig.
Men Halt bara log och blåste på bläcket. ”Det är så rätt det kan bli”, sa han lugnt. ”Och jag tvivlar på att de skandiska gränsvakterna märker något – i synnerhet om du klär dig i den där fina rustningen du tog från Deparnieux.”
Horace skakade på huvudet. Nu när han gett uttryck för sitt missnöje kunde han lika gärna fortsätta.
”Det var inte så jag menade”, sa han. ”Och det vet du!”
Halt betraktade den bekymrade pojken och log. ”Din hederskänsla är anmärkningsvärd”, sa han lugnt. ”Du förstår väl att vi måste komma förbi vakterna om vi ska hitta Will och flickan?”
”Evanlyn”, sa Horace.
Halt viftade med handen. ”Du vet vem jag menar.” Evanlyn var egentligen prinsessan Cassandra. Hon var dotter till kungen av Araluen, men Horace brukade fortfarande använda namnet hon använt när Will och Horace först träffat henne. ”Du förstår väl att vi måste det?” sa Halt.
Horace suckade djupt. ”Jo, jag antar det … det verkar bara så … oärligt.”
Halt höjde på ögonbrynen. ”Oärligt?”
”Ja, jag har alltid tyckt att personliga sigill … de är … man får liksom inte …” Horace pekade på sigillet på Halts dokument. ”Det där sigillet tillhör ju en kung, Halt!”
Halt såg tankfull ut. ”Han är inte mycket till kung.”
”Det spelar ingen roll”, sa Horace. ”Det är en ren principsak. Alltså …” Horace var tyst en stund. ”Det är som att stjäla post!”
I Araluen fanns ett postväsen som kontrollerades av kronan. Att stjäla post eller hindra en budbärare kunde få allvarliga konsekvenser. Inte för att det någonsin hade hindrat Halt. Ibland hade vissa speciella åtgärder varit nödvändiga. Men han bestämde sig för att inte berätta det för Horace. I Redmonts krigarskola levde man efter en hederskodex som var strängare än spejarnas. Det var naturligtvis riddarna som bar ansvaret för att skydda Kungliga posten, så det var förstås logiskt att de fick lära sig att visa respekt för den verksamheten.
”Så hur föreslår du att vi löser det här problemet?” frågade Halt efter en stund. ”Hur ska vi komma över gränsen?”
Horace ryckte på axlarna. Han föredrog enkla lösningar. ”Vi kan slå oss in”, sa han. Halt himlade med ögonen.
”Det är alltså moraliskt förkastligt att visa ett officiellt dokument …”, började han.
”Ett falskt dokument”, sa Horace. ”Med ett förfalskat sigill.”
Halt nickade. ”Ett förfalskat dokument. Det tycker du är fel. Är det alltså bättre att slå ihjäl vakterna och skjuta alla vi ser?”
Horace medgav att det inte lät så bra. ”Fast jag menade inte att vi skulle döda alla”, sa han. ”Allt vi behöver göra är att slå oss in. Det känns ärligare. En riddare ska vara ärlig.”
”Riddare kanske ska det, men inte spejare”, muttrade Halt. Han sa det förstås så lågt att Horace inte kunde höra. Han fick påminna sig själv om att Horace var en ung idealist. Under de första åren på krigarskolan fick eleverna lära sig att följa riddarnas stränga regler till punkt och pricka utan att ifrågasätta dem. Det var först senare i livet de fick lära sig att kompromisser ofta var nödvändiga.
”Lyssna nu”, sa Halt. ”Se det så här: Om vi slog oss in och skyndade mot Hallasholm skulle de som såg oss skicka budbärare. Om vi förlorar överraskningsmomentet kan det gå illa. Om vi slår oss in så måste vi döda varenda vakt vi ser, för annars kommer ryktet att spridas. Förstår du?”
Horace nickade olyckligt. Han förstod vad Halt menade. ”På det här sättet blir ingen skadad”, fortsatte spejaren. ”Du låtsas vara ett sändebud från kung Henri. Du kommer att ha på dig Deparnieux rustning, som uppenbarligen kommer från Gallien. Du behöver bara ha näsan i vädret och låta mig, din tjänare, sköta snacket. Det är så självupptagna galliska adelsmän brukar bete sig. Det finns ingen anledning för dem att skicka bud till Ragnak om att två utlänningar har korsat gränsen. Vi ska trots allt ändå träffa honom.”
”Och vad står det i meddelandet jag ska lämna?”
Halt kunde inte låta bli att le. ”Det är tyvärr hemligt. Du vill väl inte att jag avslöjar viktiga statshemligheter?” Horace såg så plågad ut att Halt gav med sig. ”Nåväl, det handlar om affärer. Kung Henri vill hyra tre vargskepp av skandierna. Det är allt.”
Horace såg förvånad ut. ”Är inte det lite ovanligt?”
Halt skakade på huvudet. ”Inte det minsta. Skandierna är legosoldater. De hyr ofta ut sina tjänster till andra. Vi låtsas bara att Henri vill hyra några fartyg och besättningar för att anfalla arridierna.”
”Arridierna?” sa Horace. Halt skakade på huvudet och låtsades se förtvivlad ut.
”Jag önskar att Rodney hade lärt dig mer geografi och lite mindre etik. Arridierna är ett ökenfolk i syd.” Han tittade på Horace, som såg frågande ut.
”På andra sidan Eviga havet?” sa han plötsligt. ”Nu minns jag!”
”Nu minns du”, sa Halt med samma tonfall. ”Inte för att de är så mycket att minnas. De är ju bara flera miljoner stycken!”
”Men de har aldrig utgjort något problem för oss, eller hur?” sa Horace. Halt skrattade till.
”Inte än”, sa han. ”Och vi får verkligen hoppas att de inte försöker.”
Horace kände på sig att Halt var nära att ge en föreläsning om internationell strategi och diplomati. Sådant brukade för det mesta få Horaces huvud att snurra efter bara några minuter. Det var svårt att hålla reda på vem som var allierad med vem och vilka som konspirerade mot sina grannländer. Horace föredrog Sir Rodneys lektioner: det fanns rätt, det fanns fel, det fanns svart och det fanns vitt. Horace ville helst slippa lyssna på Halt. Bästa sättet var antagligen att hålla med honom.
”Du har nog rätt när det gäller förfalskningen”, sa han. ”Det är trots allt den galliske kungens sigill detta handlar om. Det är ju inte som att du har förfalskat något av kung Duncans dokument. För det skulle väl inte ens du göra?”
”Det är klart att jag inte skulle”, sa Halt lugnt. Han började lägga undan bläcket, fjädrarna och de andra verktygen han använt. Han var glad att han så lätt kommit över det galliska sigillet. Dessutom var det nog tur att Horace inte kunde se den nästan perfekta kopian av kung Duncans sigill som Halt hade i ryggsäcken. ”Sätt på dig den vackra rustningen nu”, sa Halt. ”Det är dags att prata med de skandiska vakterna.”
Horace fnyste och vände sig om. Halt kom plötsligt att tänka på en annan sak.
”Horace …”, började han. Pojken vände sig om. Han hörde att Halt tänkte säga något viktigt.
”Ja, Halt?”
”Berätta inte om grälet mellan mig och kungen när vi träffar Will.”
För några månader sedan hade Halt tänkt ut en desperat plan. Han hade inte fått lämna Araluen för att leta efter Will, så han hade förolämpat kungen offentligt och tvingats gå i landsflykt under ett år. Knepet hade visserligen fungerat, men Halt hade ändå fått lida. Som landsförvisad fick han inte längre vara med i spejarnas sällskap. Att tvingas lämna in sitt eklöv av silver hade varit oerhört svårt för honom, men han hade ändå gjort det för sin försvunne lärlings skull.
”Som du vill, Halt”, sa Horace. Men Halt verkade tycka att en mer ingående förklaring var nödvändig.
”Jag vill berätta det för honom själv”, sa Halt. ”Och vid rätt tillfälle. Förstår du?”
Horace ryckte på axlarna. ”Som du vill”, sa han på nytt. ”Låt oss prata med skandierna nu!”
*
Inget prat behövdes. De två ryttarna red genom passet tills de slutligen kunde se gränsstationen. Halt hade räknat med att vakterna skulle ropa från palissaden och be dem sitta av från hästarna. Det hade varit det normala. Men de såg inga livstecken alls när de närmade sig den lilla gränsstationen.
Nu var de tillräckligt nära för att urskilja detaljer. ”Porten är öppen”, muttrade Halt.
”Hur många män brukar stå på vakt vid en sådan här station?” undrade Horace.
Spejaren ryckte på axlarna. ”Ett halvdussin. Kanske ett helt dussin.”
”Här verkar det inte finnas någon alls”, konstaterade Horace. Halt sneglade på honom. ”Tro det eller ej, men det har jag också märkt.” Plötsligt fick han syn på något. ”Vad är det där?”
I skuggorna innanför porten såg de en skepnad. De manade hästarna framåt. Halt visste vad det var han sett redan innan de kom fram.
Det var en död skandier. Snön runt honom var alldeles röd av blod.
Inne i byggnaden låg tio andra. Alla hade dödats på samma sätt. De hade fått flera skador i bröstet, armarna och benen. De två resenärerna steg ned från sina hästar och betraktade den fruktansvärda scenen.
”Vem kan ha gjort det här?” frågade Horace. Det hördes på honom att han var skakad. ”De har fått mängder av sticksår!”
”De har blivit skjutna”, sa Halt. ”Det är pilar som orsakat de där såren. Efteråt samlade mördarna ihop pilarna. Alla utom den här.” Han höll upp ena halvan av en pil som legat gömd under ett lik. Skandiern hade antagligen brutit den för att försöka dra ut den ur sitt sår. Andra halvan satt fortfarande kvar i den dödes lår. Halt studerade pilen och symbolerna nära fjädrarna. Många bågskyttar markerade sina pilar.
”Vet du vem som låg bakom detta?” frågade Horace lågt. Halt mötte hans blick. Horace såg att spejaren såg djupt oroad ut. Det gjorde honom nästan ännu mer skakad än åsynen av de döda skandierna. Halt brukade inte bli oroad i första taget.
”Jag tror det”, sa spejaren. ”Och jag tycker inte alls om det. Det verkar som om temujaierna är i farten igen.”