Spåren ledde österut. För det mesta ledde de i alla fall åt det hållet när Will följde dem. Den mystiske ryttaren hade ridit ned från berget, och spåret slingrade fram och tillbaka genom den tjocka granskogen. Men varje gång ryttaren haft ett val hade han ridit österut.
Will var utmattad efter redan en timme, men fortsatte ändå. Då och då snubblade han till i snön, och vid några tillfällen ramlade han raklång i en snödriva.
Det hade varit så frestande att få ligga kvar där och låta de värkande musklerna vila, att låta pulsen bli normal och bara få pusta ut.
Men varje gång han funderade på det kom han att tänka på Evanlyn igen. Hon hade släpat honom upp för berget till stugan. Hon hade hjälpt honom att fly från de hemska barackerna utanför krigarkungens sal. Hon hade botat hans fruktansvärda beroende av varmlöv. Varje gång han tänkte på henne kände han att han fick ny kraft. Och på något sätt lyckades han alltid resa sig och kämpa sig vidare genom snön.
Han släpade fötterna efter sig och höll blicken fäst vid spåren. Han såg och märkte inget annat – bara hovarnas avtryck i snön.
Solen sjönk sakta ned bakom berget. Temperaturen sjönk snabbt, och Will kände en bitande kyla under sina svettiga kläder. Det var verkligen tur att han tagit med sig filtarna. När han till sist stannade för natten kunde de fuktiga kläderna bli rena dödsfällan. Utan de varma, torra filtarna hade risken varit stor att han frusit ihjäl.
Skuggorna blev djupare. Han visste att skymningen var nära. Ändå fortsatte han framåt så länge han kunde se hästens spår. Han var för utmattad för att lägga märke till variationerna i spåret. Här och var hade hästen kanat för att det varit halt. På de ställena halkade Will också. Han kunde inte urskilja de många hemliga meddelandena som fanns i spåren och som Halt hade lärt honom att se. Allt han kunde göra var att följa spåren.
Det var det enda han orkade.
Det hade mörknat för länge sedan när Will inte längre kunde se spåren. Han fortsatte ändå så länge han visste i vilken riktning stigen ledde. När han till sist kom till ett vägskäl bestämde han sig för att stanna och slå läger. Han skulle svepa in sig i filtarna. Han kanske till och med vågade tända en liten lägereld. En eld hade gett honom värme och ljus.
Och rök.
Rök? Plötsligt kände han lukten. Det luktade granvedseld – en av Skandias absolut vanligaste dofter. Will stod stilla och lyssnade. Så fort han tänkt på elden hade han känt röklukten. I sitt trötta huvud försökte han förstå sambandet, och snart insåg han att det inte fanns något. Detta var en ren slump. Anledningen att han kände doften var att det fanns en eld i närheten.
Han försökte tänka klart. Detta betydde att någon hade slagit läger i närheten. Det innebar med största sannolikhet att den som tillfångatagit Evanlyn fanns i närheten. De var i närheten och hade stannat för natten. Allt han behövde göra var att hitta dem och …
”Och vad då?” muttrade han för sig själv. Han var dödstrött och rösten lät grötig. Will tog en klunk vatten från skinnet han hade i bältet. Sedan ruskade han på huvudet som för att kvickna till. Under flera timmar hade han bara koncentrerat sig på en enda sak: att hinna ifatt ryttaren. Nu när han närmade sig sitt mål insåg han att han inte hade den blekaste aning om vad han skulle göra härnäst. En sak var säker: att befria Evanlyn med våld skulle inte gå. Will var så utmattad att en sparv hade kunnat ge honom stryk.
”Vad hade Halt gjort?” muttrade han. De senaste månaderna hade han alltid ställt sig den frågan när han blivit osäker. För ett ögonblick kunde han nästan se hur Halt stod bredvid och tittade på honom – som om han ville se hur Will löste problemet. Först och främst gällde det att tänka.
Titta efter först, brukade Halt säga. Sedan kan du göra något.
Will nickade. Det var åtminstone en tillfällig lösning.
”Titta efter först”, sa han för sig själv. ”Sedan kan du vila. Sedan kan du göra något.”
Han gjorde en paus på några minuter. Han satte sig på huk och lutade ryggen mot en trädstam. Sedan reste han sig på nytt. Hans muskler var stela och protesterade direkt. Will struntade i det och fortsatte längs stigen. Han rörde sig så försiktigt han kunde.
Lukten av rök blev starkare. Nu kände han en annan doft också, och han insåg att det var lukten av grillat kött. Några minuter senare kunde han urskilja en orange glöd i mörkret. Skenet reflekterades i den vita snön och såg starkare ut än det egentligen var. Will insåg att det fortfarande var en bit kvar och fortsatte längs stigen. När han var mindre än femtio meter från elden smög han in mellan träden. Snödrivorna där var tjocka, och han sjönk ned ända till knäna.
Det blev allt glesare mellan träden. Nu kunde han se en glänta och ett läger. Will lade sig på mage och ålade framåt i de tjocka skuggorna under granarna. Nu kunde han se tre välvda tält i en halvcirkel runt elden. Han såg ingenting som rörde sig. Lukten av kött måste ha dröjt sig kvar långt efter att måltiden var avslutad. Will ålade vidare, men stannade till när han såg något som rörde sig bakom ett av tälten. En man blev plötsligt synlig i eldens sken. Han var kraftig och klädd i pälsar, men ansiktet skymdes av hans huvudbonad. Den var också gjord av päls. Mannen var beväpnad. Will såg att han hade ett krökt svärd i bältet, och i höger hand höll han en sorts lans.
Will tittade sig omkring och försökte se fler detaljer. Längre bort stod sex hästar bundna vid några träd. Det betydde nog att det sammanlagt fanns sex ryttare. Will bet sig i underläppen och undrade hur han skulle få med sig Evanlyn härifrån. Sedan kom han att tänka på att han inte ens hade sett henne. Han svepte med blicken över lägerplatsen och undrade om hon var i något av tälten. Sedan fick han plötsligt syn på henne.
Hon satt hopkurad under ett träd och hade dragit upp en filt ända till axlarna. När Will tittade närmare kunde han se repen som höll fast henne. Han tittade tills ögonen sved för att urskilja så många detaljer som möjligt. Samtidigt var han så trött att allt såg lite suddigt ut. Han gnuggade sig i ögonen, men det hjälpte inte.
Will började smyga tillbaka genom skogen och leta efter ett lämpligt gömställe. Ryttarna skulle inte fortsätta sin resa förrän i morgon, och Will behövde vila innan han gjorde något. Han var för trött för att tänka ut en riktig plan.
Han visste bara att han behövde vila på en skyddad plats. Den fick förstås inte ligga så långt bort att han inte hörde när ryttarna gav sig av. Will insåg bistert att han inte kunde göra upp någon eld. Men han hade åtminstone filtarna, och det var ju alltid något.
Han hittade en liten sänka under en gran och kröp ned i den. Förhoppningsvis skulle inte ryttarna undersöka området runt lägret innan de gav sig av i morgon. I så fall skulle de hitta hans spår. Will insåg att det ändå inte fanns något han kunde göra åt saken. Han lossade filtarna från ryggen och svepte in sig i dem. Sedan lade han sig med ryggen mot en trädstam.
Han hann knappt sluta ögonen innan han somnat.
*
Redan kvällen innan hade Evanlyn märkt att de två krigarna var ovänner. Under morgonen stegrades osämjan ännu mer.
Hon kunde inte veta det, men det här vara bara det senaste bråket i en lång rad av gräl mellan de två männen. Den lilla gruppen med spanare var endast en av många som hade korsat gränsen till Skandia. Några veckor tidigare hade Evanlyn faktiskt sett en spanare från en annan grupp i närheten av stugan där hon och Will gömt sig under vintern.
Mannen som hade tillfångatagit henne hette Ch’ren. Han tillhörde en av de mest inflytelserika familjerna bland temujaierna. Bland temujaierna brukade unga adelsmän tjänstgöra som vanliga soldater i ett helt år innan de befordrades till officerare.
Den lilla gruppens ledare hette At’lan. Han hade många års militär erfarenhet men var bara sergeant. Som vanlig ofrälse kunde han nämligen aldrig komma längre än så inom armén. Det störde honom att den arrogante och envetne Ch’ren snart skulle ha en högre befattning än han själv. Ch’ren såg i sin tur ned på At’lan och avskydde att behöva lyda mannens order. Dagen innan hade han ridit upp i bergen ensam bara för att reta sergeanten.
Han hade tillfångatagit Evanlyn utan att tänka speciellt mycket på konsekvenserna. Egentligen hade det varit bättre om han låtit henne vara. Spanarna hade order om att hålla sig dolda. Ingen hade bett dem att ta fångar, och därför var de inte heller utrustade för det.
At’lan hade bestämt att den enklaste lösningen var att döda flickan. Så länge hon levde fanns det en möjlighet att hon skulle fly och avslöja temujaierna. At’lan visste att det skulle kosta honom livet om det hände. Han kände varken sympati eller medlidande gentemot flickan, utan var helt neutral. Hon hörde inte till Folket, så för temujaierna var hon knappt ens en människa.
Nu hade han beordrat Ch’ren att döda henne. Ch’ren hade vägrat, och det berodde inte på att han ville skona Evanlyn. Det berodde på att han ville reta upp sergeanten.
Evanlyn tittade oroat på medan männen bråkade. Precis som kvällen innan förstod hon att det var henne de pratade om, för det hände ofta att de pekade på henne. Det var också uppenbart att situationen blev farligare och farligare. Till sist lyfte den äldre mannen handen och gav den andre en hård örfil så att han raglade tillbaka flera steg. Sedan vände han sig om, drog sin sabel och började gå mot Evanlyn.
Hon tittade på svärdet och på mannens allvarliga uppsyn. Hon såg varken vrede, ondska eller avsky i hans ansikte. Han såg bara ut som om han tänkte slå ihjäl en irriterande fluga.
Evanlyn öppnade munnen för att skrika, men inget ljud kom. Mannen kom närmare och närmare. Hon undrade varför de hade släpat hit henne och bundit henne om de ändå skulle döda henne nu.
Det hela verkade så fruktansvärt meningslöst.