Halt betraktade tankfullt spåren i snön. Horace stod bredvid och var nära att explodera av nyfikenhet.
Till sist reste sig Halt från den upptrampade plätten han undersökt.
”Minst trettio”, muttrade han. ”Kanske ännu fler.”
”Halt?” sa Horace. Han visste inte om Halt skulle avslöja fler detaljer, men han kunde inte vänta. Spejaren var på väg bort från palissaden nu. Han följde ett spår som ledde mot bergen bortanför passet.
”En liten grupp fortsatte in i Skandia. Kanske fem eller sex stycken. Resten återvände åt samma håll de kommit från.” Halt pekade med sin långbåge medan han pratade, och det lät nästan som om han talade med sig själv snarare än med Horace.
”Men vilka är de, Halt?” frågade Horace. Spejaren var djupt koncentrerad, men pojken hoppades ändå att han skulle märka frågan.
”Temujaier”, sa Halt utan att vända sig om.
Horace suckade och himlade med ögonen. ”Det har du redan berättat! Vad jag undrar är … vilka är de egentligen, de där temujaierna?”
Halt vände sig om och betraktade honom. För ett ögonblick undrade Horace om han skulle komma med ännu en utläggning om hur obildad han var. Det gjorde han inte. ”Det är inte så konstigt att du inte hört talas om dem”, sa han lugnt.
Horace ville inte avbryta, utan skakade bara på huvudet.
”Temujaierna är ett ryttarfolk från Östra stäpperna”, förklarade Halt.
”Täpporna?” frågade Horace.
Halt log hastigt. ”Större än så. Stäpperna – de enorma grässlätterna i öst. Ingen vet riktigt var temujaierna kommer från. I början var de en massa mindre stammar, men sedan dök det upp en ledare som hette Tem’gal. Han enade stammarna och blev den förste sha’shanen.”
”Sha’shanen?” sa Horace tveksamt. Han hade ingen aning om vad ordet kunde betyda. Halt nickade.
”De mindre stammarna brukade ha en ledare som kallades shan. Tem’gal skapade titeln sha’shan när han själv blev ledare. Det betyder ungefär ’storshanen’. Ledarnas ledare.”
Horace nickade långsamt. ”Vem var den där Tem’gal, då?” frågade han. ”Jag menar, var kom han från?”
Halt ryckte på axlarna. ”Ingen vet. Från början var han en vanlig herde, sägs det. Sedan blev han ledare för sin stam och slöt fred med de andra stammarna. Samtidigt förvandlade han temujaierna till ett enda jättelikt krigarfolk. Deras lätta kavalleri är nog det bästa i världen. De är mycket organiserade och tycks aldrig känna fruktan. I strid är de fullständigt skoningslösa. Vad jag vet har ingen någonsin besegrat dem.”
”Men vad gör de här?” frågade Horace. Halt tittade allvarligt på honom och såg ut att fundera på ett svar.
”Det är frågan, det”, sa han till sist. ”Vi bör följa efter den här lilla gruppen och se vad vi kan få reda på. De har ju faktiskt rest åt samma håll som vi är på väg åt.”
Halt hängde bågen på ryggen och gick tillbaka till Abelard. Horace skyndade efter och satt upp på den svarta stridshästen han suttit på för att imponera på vakterna. Han pressade hälarna mot hästens sidor och började rida efter Halt.
De andra två hästarna följde efter. Stridshästen gick i sitt rep, och Tug följde troget efter utan att behöva ledas.
*
Halt lutade sig från sadeln och inspekterade snön.
”Titta vem som har kommit tillbaka”, sa han och pekade på ett spår i snön. Horace red fram och tittade ned på marken. Allt han kunde se var en massa hovspår som redan höll på att förlora formen i den mjuka, blöta snön.
”Vem har kommit tillbaka?” frågade han.
Halt släppte inte spåren med blicken. ”Den ensamme ryttaren som lämnade sällskapet.”
För ett tag sedan hade de passerat ett vägskäl. En ryttare hade ridit djupare in i Skandia medan resten av sällskapet hade ridit norrut och hållit sig utanför gränsen. På platsen där de nu stod såg det ut som om ryttaren återigen hade anslutit sig till de andra.
”Det här gör saken lite enklare”, sa Halt. ”Nu behöver vi inte oroa oss för att han ska smyga sig på oss bakifrån medan vi spårar de andra.” Han lät hästen ta några steg framåt, men hejdade den sedan. Halt såg koncentrerad ut.
”Det där är konstigt”, mumlade han. Han gled ned från sadeln och hukade sig ned i snön. Han studerade marken en stund. Sedan lyfte han blicken och tittade åt det håll som den ensamme ryttaren kommit från. Han grymtade till och reste sig.
”Vad var det nu?” frågade Horace. Halt grimaserade. Han var inte riktigt säker på hur han skulle tolka spåren, och det oroade honom. I sådana här situationer ville han slippa ovisshet.
”Ryttaren kom inte tillbaka till gruppen på det här stället”, sa Halt. ”Den större gruppen var här minst en dag innan han kom tillbaka.” Horace ryckte på axlarna. Det fanns nog en anledning, tänkte han.
”Han red alltså efter dem för att träffa dem senare.”
”Sannolikt. Det här är uppenbarligen en grupp spanare. Den ensamme ryttaren red förmodligen i väg för att spana på egen hand. Frågan är bara: vem förföljde honom på vägen tillbaka?”
Horace höjde förvånat på ögonbrynen. ”Var han förföljd?”
Halt suckade frustrerat. ”Jag är inte helt säker”, sa han kort. ”Men det verkar så. Snön smälter snabbt, så spåren är redan otydliga. Det är lätt att urskilja hästarnas spår, men någon tycks också ha gått till fots. Tror jag.”
”Vad tycker du att vi ska göra?” frågade Horace.
Halt bestämde sig snabbt. ”Följa efter dem”, sa han. Han satt upp i sadeln. ”Jag kommer inte att kunna sova förrän jag har fått reda på vad som står på. Jag tycker inte om olösta mysterier.”
Situationen blev ännu mer mystisk efter ungefär en timme. Då lyfte Tug plötsligt huvudet och gnäggade. Han hade varit tyst fram till dess, och ljudet var så oväntat att både Halt och Horace ryckte till. De snodde runt och tittade förvånat på den lilla hästen. Tug gnäggade på nytt. Det var ett långt, utdraget ljud. Det lät som om han var lite rädd. Horaces andra stridshäst började plötsligt också att gnägga. Horace fick lugna sin egen häst för att den inte skulle gnägga, men Abelard höll sig lugn.
Halt gjorde en gest som betydde att hästen skulle vara tyst. Tug slutade väsnas, och de andra hästarna tystnade också.
Men det syntes på Tug att han inte tyckte om situationen. Han höll frambenen brett isär, och näsborrarna fladdrade när han vädrade i den kalla luften. Han darrade, och det såg ut som om han fick anstränga sig för att behärska sig.
”Vad i …”, muttrade Halt. Han gled ned från sadeln och gick fram till den skräckslagna hästen. ”Lugn, lugn”, mumlade han och kliade Tug i nacken. ”Vad är det som skrämmer dig så, min vän?”
Det lilla riddjuret blev genast lugnare. Tug tryckte huvudet mot Halts bröst och gned det fram och tillbaka. Spejaren kliade den lilla hästen bakom öronen.
”Så, så …”, sa spejaren. ”Du känner någonting på dig, eller hur? Vad synd att du inte kan berätta för oss vad det är.”
Horace tittade på medan hästen långsamt lugnade sig. Men fastän djuret hade slutat darra så stod öronen fortfarande rakt upp. Det var tydligt att Tug fortfarande var orolig.
”Jag har aldrig sett en spejarhäst bete sig så där”, sa Horace lågt. Halt tittade på honom, och det syntes att han var bekymrad.
”Inte jag heller”, sa spejaren. ”Det är det som oroar mig så.”
Horace betraktade Tug. ”Han tycks ha lugnat sig nu”, sa han.
Halt lade handen på djurets sida. ”Han är fortfarande spänd som en bågsträng, men jag tror att vi kan fortsätta. Det är bara en timme kvar tills det skymmer, och jag vill se var våra vänner har slagit läger för natten.”
Han klappade Tug i nacken en sista gång och satt sedan upp på Abelard på nytt. Snart var de på väg igen.