Menar ni verkligen att Horace är någon sorts hjälte i Gallien?” frågade Will förbluffat. Han undrade om Halt och Horace drev med honom.
Den väderbitne spejaren nickade. ”En känd och respekterad person”, sa han. Evanlyn vände sig mot den muskulöse unge krigaren och rörde vid hans hand.
”Alldeles otroligt”, sa hon. ”Såg ni hur han tog hand om den där temujaien som försökte döda mig?” En sällsynt glöd hade tänts i hennes ögon, och Will kände sig plötsligt lite svartsjuk. Han trängde snabbt undan känslan när han insåg hur dum den var.
Halt hade inte velat stanna för nära temujaiernas läger. Det var svårt att säga hur långt bort den stora armén var, och det fanns alltid en möjlighet att de två männen som flytt skulle återvända i sällskap med andra.
De hade färdats tillbaka längs stigen som Halt och Horace hade följt från gränsstationen. Mitt på dagen hade de hittat en plats på en kulle med god utsikt över området. Det fanns dessutom en sänka i marken som de kunde gömma sig i. Härifrån kunde de se väldigt långt utan att själva bli upptäckta, och Halt hade snabbt bestämt att de skulle slå läger. De behövde fundera på vad de skulle göra härnäst.
De hade tänt en liten eld i skydd av några högresta unga granar, och sedan hade de lagat mat.
Evanlyn och Will hade varit alldeles utsvultna, så de åt med glupande aptit av den välsmakande grytan som spejaren tilllagat. Under en liten stund hade det varit knäpptyst, och allt som hörts hade varit ljudet av deras hungriga ätande.
Efteråt hade de gamla vännerna börjat berätta om alla äventyr de varit med om sedan slaget mot wargalerna på Uthals slätt. Will hade tittat storögt på medan Halt beskrivit hur Horace besegrat den fruktansvärde lord Morgarath i en duell till döden.
Horace hade sett generad ut, och Halt hade beskrivit striden på ett skojfriskt sätt. Han hade sagt att pojken snubblat klumpigt när Morgarath närmat sig på sin stridshäst. I själva verket hade Horace gjort så för att få Morgarath ur sadeln. Krigarlärlingen hade rodnat och berättat att det varit Gilan som lärt honom ett av de viktigaste knepen han använt sig av. Under resan i Celtica hade den unge spejaren lärt Horace och Will hur man försvarar sig med dubbla knivar, och de i sin tur hade tränat så fort tillfälle gavs. Horace hade nästan fått det att låta som om det varit Wills förtjänst att han vunnit. Will själv hade lutat sig tillbaka och förbluffats över hur mycket Horace hade förändrats. När de varit myndlingar vid slottet i Redmont hade de varit svurna fiender, men nu var Horace hans bäste vän.
En av dem, i alla fall. I samma stund kände han ett rufsigt huvud mot axeln. Han vände sig om och kliade Tug mellan öronen på ett ställe där den lilla hästen tyckte om att bli klappad. Tug frustade av välbehag. Hästen hade vägrat gå mer än en meter eller två från Will sedan de återförenats.
Halt betraktade dem och log inombords. Det var en oerhörd lättnad att ha hittat sin lärling. Han hade lidit mycket under månaderna som gått sedan han sett vargskeppet försvinna med Will. Det hade verkligen känts som om han svikit pojken. Nu när han hade hittat sin lärling igen kände han sig nöjd. Det hade visserligen dykt upp nya saker att oroa sig för, men just nu ville han inte tänka för mycket på dem.
”Tror du att du kan be din häst att gå tillbaka till de andra hästarna?” frågade han med låtsat allvar. ”Snart tror han att han är en av oss!”
”Du skulle ha sett honom när vi hittade dina spår”, sa Horace. ”Han blev helt tokig. Han höll på att driva Halt till vansinne! Han måste ha känt din lukt och förstått att det var dig vi var på spåren. Fast Halt misstänkte inget.”
Halt höjde ett ögonbryn. ”’Halt misstänkte inget’?” sa han. ”Och det gjorde du?”
Horace ryckte på axlarna. ”Jag är bara krigare”, sa han. ”Ingen förväntar sig att jag tänker. Sådant överlåter jag åt er spejare.”
”Jag måste medge att jag blev förbryllad. Jag har aldrig sett någon av spejarnas hästar bete sig så där. När jag försökte lugna honom förstod jag att han hade märkt något speciellt. När du klev fram för att skjuta var jag nästan rädd att han skulle rusa rakt på dig.”
Will fortsatte att klappa hästens rufsiga huvud. Han log brett. Nu när Halt var här kände han sig säker. Han hade inte haft den känslan på mer än ett år. Han log mot spejaren och var glad att Halt verkade så nöjd med det han gjort. Evanlyn hade berättat om resan över Stormhavet och allt som hänt innan de kommit till Hallasholm.
Horace hade tittat på Will med beundran när hon berättat om hur han hade förödmjukat kapten Slagor i den rökiga, illaluktande stugan på ön där de tagit skydd undan Stormhavets oväder. Halt hade bara betraktat sin lärling och nickat kort. Will visste att det var ett högt betyg, och för honom var det värt mer än översvallande beröm från någon annan. Det betydde mycket att få Halts godkännande, för Will var inte särskilt nöjd med det som hänt när de kommit till Hallasholm. Där hade han varit slav vid Ragnaks sal och blivit beroende av varmlöv. Will hade varit orolig över hur Halt skulle reagera, men när Evanlyn hade berättat om hur förändrad Will blivit hade spejaren bara svurit lågt åt de skandiska slavdrivarna. Han hade betraktat Will över elden, och Will hade sett en djup sorg i sin mästares ögon.
”Jag beklagar verkligen att du behövde gå igenom det där”, sa Halt. Will visste att allt skulle ordna sig.
Till sist hade de pratat färdigt. Det fanns många detaljer de glömt berätta eller helt enkelt hoppat över, men de skulle ju ha gott om tid att prata mer under veckorna som kom. I stort hade alla en bra bild av vad som hänt sedan sist.
Det fanns bara en viktig sak som inte hade nämnts. Vare sig Will eller Evanlyn visste att Halt hade blivit avstängd från spejarnas sällskap och tvingats gå i landsflykt. Spejaren hade förklarat för Horace att han inte ville avslöja det än, och de hade inte sagt någonting om det.
När skuggorna blev längre gick Halt tillbaka till platsen där fången var bunden. Han lossade på repen en liten stund. Först lossade han händerna och sedan fötterna. Temujaien grymtade uppskattande. Halt hade gjort samma sak flera gånger under eftermiddagen. Han ville försäkra sig om att mannen inte blev helt förlamad för att blodflödet till hans händer och fötter strypts.
Det var också ett sätt att kontrollera att fångens rep satt som de skulle och att mannen inte hade lossat dem. Halt frågade mannen vad han hette och vilket militärt förband han kom från. Han visste förstås att han inte skulle få något svar. Halt hade tillbringat flera år bland ”Folket”, som temujaierna kalllade sig. Han talade deras språk, men hade bestämt sig för att inte avslöja det för fången. Istället talade Halt köpmännens språk, som innehöll ord från både galliskan, teutoniskan och temujaiernas språk.
Fången bara struntade i Halt, precis som spejaren hade misstänkt. Halt ryckte på axlarna och gick i väg. Horace satt vid elden och oljade in sitt svärd. Evanlyn stod på vakt längre upp och höll uppsikt över området nedanför kullen. Någon behövde avlösa henne om ungefär en halvtimme, tänkte Halt. Han började vanka av och an och fundera över de nya problemen. Plötsligt märkte han att någon gick bredvid honom. Han log när han såg att det var Will. Han hade klätt sig i den spräckliga manteln som Halt haft med sig. Halt hade också gett honom en båge och en lång kniv. Spejarna brukade använda en sorts dubbla knivslidor, men Halt hade inte kunnat hitta en sådan till pojken efter det att han stängts av från spejarna. Will hade inte sagt något om det.
”Vad är det som bekymrar dig, Halt?” frågade den unge mannen.
Halt stannade till och höjde ett ögonbryn. Det hade Will sett honom göra många gånger.
”Bekymrar mig?” sa han. Will log brett. Han tänkte inte ge sig förrän Halt hade berättat. Halt betraktade sin lärling. Han har verkligen mognat det senaste året, tänkte han. För ett tag sedan hade det här svaret gjort pojken mycket förvirrad.
”När du går fram och tillbaka som en tiger i en bur så betyder det för det mesta att du funderar över något”, sa Will.
Halt tittade på honom. ”Har du blivit expert på tigrar?”
Wills leende blev ännu bredare. ”Och när du försöker distrahera mig med en motfråga så vet jag att det är något viktigt du funderar på!”
Halt var tvungen att ge sig. Han hade ingen aning om att han blivit så lätt att genomskåda. Det skulle han behöva ändra på – om han inte redan var för gammal, förstås. ”Jo”, sa han. ”Du har väl rätt. Jag funderar på något. Men det är inget allvarligt, så oroa dig inte.”
”Vad är det?” frågade hans lärling.
Halt lade huvudet på sned. ”Jag sa ju att du inte ska oroa dig. Det betyder att vi inte behöver diskutera saken.”
”Jag vet det”, sa hans lärling. Han log fortfarande. ”Men jag vill ändå veta vad det är.”
Halt tog ett djupt andetag och suckade. ”Jag tycker mig minnas att jag hade mer auktoritet än så här”, muttrade han. Sedan såg han att Will fortfarande väntade. ”Det är temujaierna”, sa Halt efter en stund. ”Jag skulle vilja veta vad de håller på med.” Han kastade en blick mot platsen där fången satt bunden. ”Och att få något vettigt ur vår vän där borta är fullständigt omöjligt. Det vore lättare att göra en snöboll i en eld.”
Will ryckte på axlarna. ”Är det verkligen vårt problem? Det bästa är väl att låta det vara. De får väl slåss med skandierna om de vill.”
Halt kliade sig på hakan. ”’Min fiendes fiende är min vän’, säger man ibland. Är det så du tänker nu?”
Will ryckte återigen på axlarna. ”Inte riktigt”, sa han. ”Men det stämmer ändå ganska bra, eller hur? Om skandierna är upptagna med att slåss med temujaierna så kommer de väl att lämna oss i fred.”
”På ett vis har du rätt”, sa Halt. ”Men det finns också ett annat talesätt: ’man vet vad man har, men inte vad man får’. Känner du till det?”
”Ja. Du menar alltså att temujaierna kan bli ett större problem än skandierna?”
”Absolut. Om de besegrar skandierna kan de mycket väl fortsätta till Teutlandt, Gallien och Araluen.”
”Men först måste de ju vinna sitt krig mot skandierna”, sa Will. Han visste av egen erfarenhet att skandierna var hårdföra och skickliga krigare. Ett krig mellan dem och temujaierna skulle säkerligen bli blodigt. Will föreställde sig att skandierna skulle stå som en skyddande mur mellan temujaierna och resten av världen. I slutändan skulle båda sidorna bli kraftigt försvagade, men ingen skulle vinna. Det verkade alldeles perfekt. Men det Halt sa sedan fick honom genast att känna sig mindre säker på sin sak.
”Visst kommer de att vinna”, sa Halt. ”Det kan du vara helt säker på. Det blir givetvis ett mycket hårt krig, men förr eller senare kommer temujaierna att segra.”