Morgonen därpå bröt de upp tidigt och följde den lilla vägen som ledde tillbaka mot passet och över gränsen. Horace hade erbjudit Evanlyn den svarta hästen som en gång hade tillhört Deparnieux. Hon hade protesterat och sagt att det var en bättre häst än Horaces egen, men Horace hade skakat på huvudet.
”Kanske”, hade han sagt. ”Men jag är van vid Kicker. Vi känner varandra!” Och så var den saken avklarad. Fången red på en häst de tagit från temujaiernas läger. En annan av temujaiernas hästar bar packningen som tidigare burits av Tug.
Den lilla hästen var överlycklig över att få bära Will istället. Nu visade Tug sin glädje på nytt genom att gnägga och slänga fram och tillbaka med huvudet. Halt vände sig om i sadeln och log.
”Det är fint att han är så glad. Hoppas bara att han inte tänker hålla på så där hela vägen hem!”
Will log och klappade den lilla hästen på huvudet.
”Han lugnar sig snart”, sa han. Tug började slänga med huvudet igen. Till allas stora förvåning började Abelard att göra exakt samma sak.
”Nu börjar min också!” sa Halt förbluffat. ”Det har smittat av sig!” Han mumlade några ord för att lugna Abelard. Sedan vände han sig mot Will igen. ”Hästar tycks gilla dig. Jag trodde att …”, började han. Sedan hejdade han sig, och Will såg hur han spanade in mot träden som nu kantade stigen.
”Jäklar”, sa han lågt. Han vände sig mot Horace och Evanlyn, men innan han hann säga något hörde de vapen som skramlade. En grupp beväpnade krigare klev fram mellan träden och blockerade vägen bakom dem.
När Halt vände blicken framåt såg han att en annan grupp hade kommit ut mellan träden och ställt sig framför dem. Männen spred ut sig tills ryttarna var helt omringade.
De hornprydda hjälmarna och runda träsköldarna gick inte att ta miste på. ”Skandier!” utbrast Will. Halt såg ut att sjunka ihop i sin sadel, och det var uppenbart att han var djupt missnöjd med sig själv.
”Ja”, sa han. ”Hästarna försökte varna oss. Jag tog för givet att Tugs beteende bara berodde på glädje!”
En kraftig man som höll en dubbelyxa över ena axeln klev fram. Han hade en hjälm med enorma horn. Halt hörde hur Horace drog sitt svärd.
”Sätt tillbaka ditt vapen, Horace”, sa han utan att vända sig om. ”De här männen är alldeles för många. Inte ens du skulle klara av dem alla.”
Mannen framför dem hade höjt sin yxa så fort Horace dragit sitt svärd. Skandiern hanterade det väldiga vapnet som om det vore en leksak. När han pratade kände Will genast igen rösten.
”Var snälla och sitt av från era hästar”, sa han.
”Erak!” utbrast Will. Mannen tog ett steg framåt och kisade mot den unge ryttaren. Huvan hade skymt hans ansikte så att jarlen inte känt igen honom. Nu såg skandiern tydligt pojkens ansikte, och han tyckte även att en av de andra ryttarna såg bekant ut. Evanlyn var insvept i en mantel, så även hon hade varit svår att känna igen. Nu såg Erak tydligt att det var hon. Han svor lågt.
”Sitt av!” sa han. ”Allihop.”
Han gjorde tecken åt sina mannar att komma närmare samtidigt som fyra av ryttarna steg ned på marken. Den femte var bunden vid sin häst och kunde inte följa ordern. Erak tecknade åt två krigare att lyfta ned fången från sadeln.
Halt gjorde en rörelse med handen så att huvan föll av. Erak studerade det allvarliga, skäggiga ansiktet. Mannen såg förvånansvärt liten ut nu när han stod på marken, i synnerhet i jämförelse med den kraftige skandiern. Will var nära att också fälla bak sin huva, men Erak hejdade honom.
”Låt den vara på”, sa han lågt. Han visste inte om någon av krigarna kände igen slaven som hade flytt från Hallasholm flera månader innan, men det var bäst att ta det säkra för det osäkra. Ju färre som kände igen honom, desto bättre. Erak gav även Evanlyn en varnande blick. ”Det gäller dig också”, sa han. Hon nickade genast.
Erak vände sig mot Halt. ”Jag har sett dig förut”, sa han.
Halt nickade. ”Om du är jarl Erak så har vi sett varandra förut”, sa han. ”På stranden vid Sankmarkerna.” Plötsligt kände jarlen igen den andre mannen. Det var inte ansiktet som fick honom att minnas, utan snarare mannens hållning och massiva långbåge. ”Avståndet mellan oss var förstås stort”, sa Halt.
”Tillräckligt litet för att skjuta”, grymtade Erak och pekade på Halts pilbåge. Halt nickade. Skandierns ansikte mörknade av ilska när han studerade spejarens båge och koger.
”Och nu har du nytt djävulskap för dig, förstår jag”, sa han. ”Men vad de där två har med saken att göra begriper jag inte.” Han pekade på Will och Evanlyn med tummen.
”Vad är det för djävulskap du tror att jag sysslar med?” frågade Halt förvånat.
Erak fnös. ”Jag känner till dig och din pilbåge. Jag har sett vad du har gjort vid Ormpasset.”
Nu förstod Halt. Han mindes förödelsen och liken i det lilla fortet vid gränsen. Det måste vara det passet som skandiern pratade om. Vakterna hade dödats av bågpilar, och Erak visste att Halt var en skicklig skytt. Det var därför han hade dragit sin slutsats.
”Det var inte vi som gjorde det där”, sa Halt och skakade på huvudet.
Erak klev närmare. ”Inte? Jag såg dem. Skjutna! Varenda en. Vi följde dina spår därifrån.”
”Kanske det”, sa Halt lugnt. ”Men om du kan spåra så har du säkert sett att vi bara var två personer. Vakterna vid gränsen var döda redan när vi var där. Vi följde spåren efter en större grupp. Det var de männen som dödade vakterna.”
Erak tvekade. Han var inte särskilt bra på att spåra. Han var trots allt sjökapten. En av männen i hans följe brukade däremot jaga ibland. Även om han inte var lika skicklig på att spåra som spejarna så hade han faktiskt misstänkt att spåren kommit från två olika grupper. Erak mindes det tydligt nu.
Detta förbryllade honom. ”Om det inte var du som gjorde det, vem var det då?”
Halt nickade mot den bundne fången. ”Han och hans vänner”, sa han. ”Han ingick i en grupp temujaier vi sprang på igår. Spanare. Gruppen som angrep gränsstationen var större. Sex personer lämnade den gruppen och fortsatte in i Skandia.”
”Temujaier?” sa Erak. Han kände naturligtvis till krigarna från öst, men det hade varit många år sedan de synts till här.
”Vi dödade några”, sa Halt. ”Två kom undan, men vi lyckades tillfångata en.”
Erak klev fram till fången. Mannen stod på marken, med händerna bundna framför sig. Han blängde argt på de storvuxna nordborna. Erak studerade mannens pälsar och väderbitna hy.
”Visst är han temujai”, sa Erak. ”Men vad gjorde de här?”
”Precis vad jag också undrade”, sa Halt. Erak kastade en irriterad blick på honom. Han avskydde att känna sig förvirrad. Han föredrog enkla problem. Helst sådana han kunde lösa med yxan.
”Och vad gör du här?” frågade han Halt.
Halt vände sig lugnt mot honom. Han lät sig inte störas av skandierns vrede. ”Jag kom hit för att hämta pojken”, sa han. Erak betraktade honom och den mindre figuren bredvid. Wills ansikte skymdes fortfarande av den grå huvan. Eraks ilska försvann lika plötsligt som den kommit.
”Ja”, sa han med lite lugnare tonfall. ”Det sa han att du skulle göra.”
Erak uppskattade mod och lojalitet, precis som de flesta skandier. En annan tanke slog honom plötsligt. Det var något han hade funderat på en längre tid.
”Hur visste du att vi var på stranden den där gången?”
”Ni hade lämnat en sårad man bakom er”, sa Halt. ”Det var han som berättade.”
”Nordel?” sa Erak klentroget. ”Han hade hellre spottat dig i ansiktet!”
”Han var skyldig mig att berätta”, sa Halt. ”Åtminstone var det nog så han kände. Han höll på att dö och hade tappat sitt svärd. Jag gav det till honom.”
Erak öppnade munnen för att säga något, men hejdade sig. De skandiska krigarna ansåg att själen skulle försvinna för alltid om man dog utan vapen i hand. Spejaren måste ha känt till det.
”I så fall är jag tacksam”, sa han efter en stund. Han funderade. ”Jag vet förstås inte vad vi ska göra åt vår nuvarande situation.” Han kliade sig på hakan och studerade den kortvuxne fången. Temujaien fick honom att tänka på en fastbunden rovfågel. ”Jag skulle bra gärna vilja veta vad den här mannen och hans vänner håller på med.”
”Jag också”, sa Halt. ”Jag hade tänkt föra mina vänner över gränsen till Teutlandt. Jag funderade på att återvända hit efter det och hitta de andra temujaierna tillsammans med min vän där.” Han nickade mot fången. ”Det hade varit intressant att veta hur många de är.”
Erak grymtade. ”Han skulle aldrig berätta det för dig. Jag vet inte så mycket om temujaierna, men en sak känner jag till. De berättar aldrig något de inte får avslöja. Aldrig någonsin. Det spelar ingen roll om man torterar dem till döds.”
”Det har jag också hört”, sa Halt. ”Men det kanske finns ett sätt.”
”Verkligen?” sa jarlen sarkastiskt. ”Vad då för sätt?”
Halt tittade på den korte ryttaren. Han hade lyssnat intresserat på samtalet. Halt visste att mannen talade köpmännens språk, men hade ingen aning om hur mycket han begrep av allmänna språket. Eftersom han hade ingått i en grupp med spanare verkade det sannolikt att han åtminstone förstod lite. Halt tog jarlens arm och ledde honom några steg bort.
”Jag funderar på att låta honom fly”, viskade han.