De två männen stod böjda över repen i snön.
”Hittills har allt gått enligt planerna”, sa Erak. ”Det lilla krypet stack så fort Olak låtsades somna under sitt vaktpass.” Han sneglade på den store skandiern som haft det sista vaktpasset. ”För du låtsades väl, Olak?”
Krigaren log brett. ”Visst, jarl Erak. Och det såg otroligt trovärdigt ut! Det finns få som kan spela en sovande man lika bra som jag. Jag borde bli en sådan där kringresande skådespelare.”
Erak grymtade skeptiskt. ”Vad gör vi nu?” frågade han Halt.
”Nu förföljer jag honom”, sa Halt. ”Precis som vi sa i går kväll. Han kommer att leda mig raka vägen till temujaiernas armé.”
”Jag har funderat på det där”, sa Erak. ”Jag har bestämt mig för att ändra på en sak. Jag vill följa med dig.”
Halt hade börjat gå mot platsen där hästarna stod bundna. Nu stannade han och vände sig mot skandiernas ledare. Han såg mycket bestämd ut. ”Vi pratade ju om detta i går. Kom vi inte fram till att det är bäst att jag gör det här ensam? Det går fortare, och sannolikheten att de upptäcker en ensam person är mindre.”
”Vi kom inte fram till det”, sa Erak. ”Du kom fram till det själv. Du får helt enkelt stå ut med att det hela blir lite långsammare och mindre ljudlöst än du hade tänkt dig.”
Halt tog ett djupt andetag. Han tänkte protestera, men Erak hindrade honom.
”Var inte dum nu”, sa han. ”De nya omständigheterna har gjort oss till tillfälliga bundsförvanter. Det pratade vi också om i går.”
”Och därför tänker du hålla mina tre vänner fångna”, sa Halt sarkastiskt.
Erak ryckte på axlarna. ”Det är klart. De är ju enda garantin vi har för att du kommer tillbaka! Men föreställ dig att du var i min situation nu. Om vi har att göra med en hel armé temujaier så vill jag inte bara återberätta en massa saker för överjarlen. Jag vill se det hela med egna ögon. Det är därför jag följer med dig. Jag behöver din hjälp för att följa spåren, men titta kan jag göra själv.”
Han tystnade och väntade på Halts reaktion. När spejaren förblev tyst fortsatte Erak. ”Så länge vi har dina vänner vet vi att du kommer tillbaka. Men det finns ingen garanti för att du avlägger en sanningsenlig rapport.”
Halt funderade. Plötsligt insåg han att det fanns en möjlig fördel.
”Nåväl”, sa han. ”Men om du tänker följa med mig så finns det ingen anledning att du håller mina vänner fångna. Låt dem gå tillbaka över gränsen medan du och jag letar efter temujaierna.”
Erak log och skakade långsamt på huvudet. ”Det kan jag inte göra”, sa han. ”Jag vill gärna tro att jag kan lita på dig, men egentligen har jag ingen anledning. Om du vet att dina vänner tillfångatagits av mina mannar så minskar risken att du sätter en kniv i mig.”
Halt slog ut med händerna. ”Tror du verkligen att en så klen liten stackare som jag kan rå på en stor varg som du?”
Erak log bistert. ”Verkligen inte. Men på det här sättet kan jag sova om nätterna och vända ryggen mot dig utan att oroa mig.”
Halt var själv nära ett leende. ”Jag får väl acceptera det”, sa han. ”Ska vi ge oss av medan spåren är färska, eller vill du stå här och käbbla tills snön smälter?”
Erak ryckte på axlarna. ”Det är ju du som käbblar. Kom nu!”
*
Halt tittade sig över axeln. Abelard var på väg upp för sluttningen, och bakom honom svajade Erak fram och tillbaka i sadeln på den förrymde temujaiens häst. Fången hade flytt till fots, och Halt hade tyckt att den lurviga lilla ponnyn var ett bättre riddjur för Erak än Horaces stridshästar. De skandiska krigarna hade inte haft några egna hästar. De hade gått till fots, precis som de brukade göra.
”Sa du inte att du kunde rida?” ropade Halt. Jarlen fumlade nervöst med händerna. Det såg ut som om han försökte hålla sig kvar i sadeln med råstyrka snarare än balanssinnet.
”Jo, det gjorde jag”, sa jarlen. ”Men jag sa aldrig att jag är bra på det!”
De hade följt krigarens spår hela dagen. Efter att de passerat Ormpasset hade spåret gått i en vid båge från gränsen mot Teutlandt. Nu var de återigen i Skandia, ungefär trettio kilometer från gränsen. Halt skakade på huvudet och fortsatte sedan att studera marken framför dem. Han tittade efter de svaga spåren som den flyende mannen hade lämnat efter sig.
”Han är skicklig”, muttrade han.
”Vem?” frågade Erak. Det lät som om han hickade till, för hästen halkade lite precis när han sa ordet. Halt pekade på spåret, men skandiern kunde inte se någonting alls.
”Temujaien”, sa Halt. ”Han har dolt sina egna spår. Din spårare hade nog inte lyckats förfölja honom.”
Det där var ganska viktigt i sammanhanget. När Halt och Erak hade bestämt sig för att samarbeta så var det för att de hade ett gemensamt mål. Båda ville veta vad temujaierna höll på med. Men Erak var beroende av Halts färdigheter. Jägaren i hans eget sällskap var inte på långa vägar lika skicklig som den gamle spejaren från Araluen.
”Tja”, sa Erak. ”Det är ju därför du är här, eller hur?”
”Ja”, sa Halt. ”Det man kan fråga sig är varför du är här.”
Erak sa inget. Han koncentrerade sig på att hålla sig kvar på hästen medan den tog sig upp för den branta sluttningen. Den var inte alls van vid en tung, skandisk sjökapten.
Till sist kom de upp på krönet. Nedanför dem låg en bred, djup dalsänka. På andra sidan syntes fler kullar.
Rök slingrade sig upp i luften. På slätten nedanför dem brann tusentals lägereldar. Låga, välvda tält stod uppställda så långt ögat kunde nå. Röken doftade inte gran, utan var frän och stickande. Erak rynkade på näsan.
”Vad är det de bränner?” frågade han.
”Torkad hästspillning”, sa Halt kort. ”De har alltid med sig sitt bränsle. Titta.”
Han pekade mot området där temujaiernas hästar betade. Härifrån såg djuren ut som en trögflytande massa som rann långsamt över dalgångens botten.
”Vid Gorlogs tänder!” sa Erak förbluffat. ”Hur många djur är det?”
”Säkert tio tusen”, sa Halt. ”Kanske tolv tusen.” Skandiern visslade lågt.
”Är du säker? Hur vet du det?” Det var ingen särskilt vettig fråga, men Erak var så överväldigad av hästarna att han inte riktigt tänkte på vad han sa.
Halt vände sig mot honom. ”Det är ett knep man får lära sig som kavallerist”, sa han torrt. ”Man räknar benen och delar med fyra.”
Erak såg på honom. ”Jag försökte bara småprata, spejare”, sa han.
Halt såg irriterad ut. ”Sluta med det”, sa han kort. De två männen var tysta medan de studerade fiendens läger.
”Menar du alltså att det finns mellan tio och tolv tusen krigare där nere?” frågade Erak till sist. Det var ett skräckinjagande antal. Skandierna kunde möta dem med femton hundra man, kanske två tusen. Det var sju mot en. Men Halt skakade på huvudet.
”Fem eller sex tusen”, sa han. ”Varje krigare har minst två hästar. Sedan har de antagligen med sig ytterligare fyra eller fem tusen man som inte slåss utan sköter andra uppgifter.”
Det lät ju bättre, tänkte Erak. Då var oddsen bara tre eller fyra mot en. Lite bättre. Men inte mycket.
Inte mycket bättre alls, egentligen.