Jag tänker smyga ned och titta närmare”, sa Halt. ”Vänta här.”
”I helvete heller”, sa Erak. ”Jag ska med!”
Halt betraktade den storvuxne skandiern. Egentligen visste han att det var lönlöst att säga emot, men han försökte ändå. ”Du förstår väl att jag vill försöka röra mig så obemärkt som möjligt?”
Erak nickade. ”Absolut. Men jag har inte ändrat mig. Jag vill inte bara återberätta något för överjarlen. Jag vill ha sett fienden med egna ögon så att jag förstår vad vi har att göra med.”
”Jag kan berätta för dig vad ni har att göra med”, sa Halt bistert.
”Jag vill se det själv”, sa jarlen envist.
Halt ryckte uppgivet på axlarna. ”Som du vill. Men rör dig riktigt försiktigt. Du får inte föra oväsen. Temujaierna är inga dumhuvuden, vet du. De har säkerligen vakter som cirklar omkring utanför lägret.”
”Då får du väl berätta var de är så att jag kan undvika dem”, sa Erak argt. ”Jag kan röra mig obemärkt om jag måste.”
”Hoppas du är bättre på det än på att rida”, muttrade Halt. Skandiern blängde på honom, men sa inget. Till sist ryckte Halt på axlarna. ”Låt oss skrida till verket.”
De band fast sina hästar så att de inte skulle synas från dalen. Sedan rörde de sig försiktigt mellan träden mot dalsänkans botten. De hade kommit några hundra meter när Halt plötsligt vände sig mot skandiern.
”Finns det björnar i de här bergen?” frågade han.
Hans följeslagare nickade. ”Visst gör det det. Men de är nog inte ute så här tidigt på året. Hur så?”
Halt suckade. ”Jag hoppas att temujaierna tror att du är en björn när de hör dig braka runt bland träden.”
Erak log, men bara med munnen. Hans ögon var lika kalla som snön.
”Mycket lustigt”, sa han till Halt. ”Vet du vad, jag har god lust att sätta yxan i skallen på dig!”
”Kan du göra det utan att väsnas? I så fall hade det nästan varit välkommet.” Halt vände sig om och fortsatte ned för kullen. Han gled fram mellan skuggorna och knäckte inte en enda pinne.
Erak försökte att göra som spejaren. Halt bet ihop tänderna när han hörde skandierns framfart. Han skulle bli tvungen att lämna skandiern bakom sig när de kom närmare lägret. Plötsligt skymtade han något i träden till vänster. Han höll upp handen som tecken på att Erak skulle stanna. Den store skandiern förstod inte gesten, utan fortsatte framåt tills han stod bredvid Halt.
”Vad är det?” frågade han. Han försökte viska, men för Halt lät det som rena åskskrällen.
Halt vände sig om och viskade i skandierns öra. ”Vaktpost. I träden.”
Det var en teknik temujaierna ofta använde. När en större grupp slog läger för natten posterade de dolda vakter som skulle varna resten så tidigt som möjligt om en angripare dök upp. Deras främsta uppgift var att lyssna. Halt och Erak hade precis passerat en sådan vaktpost. Den var på vänster sida och lite bakom dem. För ett ögonblick funderade Halt på att bara fortsätta ned för kullen, men sedan ändrade han sig. De hade passerat en sådan här vaktpost, men det kunde mycket väl finnas fler. Han bestämde sig för att det var bäst att dra sig tillbaka så försiktigt som möjligt. Det skulle snart skymma. De skulle inte kunna undersöka lägret närmare, men det kunde inte hjälpas. Dessutom skulle det nog vara svårt att komma mycket närmare med Erak utan att bli upptäckt. Halt lutade sig fram och viskade på nytt i den kraftige mannens öra.
”Följ med mig. Rör dig långsamt. Var försiktig med var du sätter fötterna.”
Det låg fullt med kvistar och gamla kottar i snön. På vägen ned hade Halt grimaserat flera gånger när Erak trampat på grenar så att de knäckts.
Halt gled däremot fram mellan träden som en vålnad. Efter ungefär femtio steg klev han in bakom ett träd och vinkade åt skandierna att komma. Han tittade oroligt på när den storvuxne mannen närmade sig. Han satte ned fötterna så försiktigt han kunde. Till sist klarade Halt inte av att titta längre. Han vände sig åt vänster för att se om någon av vakterna hade hört dem.
Precis då knakade det till. Det var ett högt ljud, och Erak svor lågt. Han hade knäckt en rutten trädgren.
”Stå stilla”, väste Halt. Han hoppades innerligt att inte Erak skulle röra sig. Istället gjorde Erak ett av de allra vanligaste misstagen bland otränade smygare. Han försökte rusa till närmaste skydd så fort han kunde, som om snabbheten kunde kompensera för hans vårdslöshet. Den häftiga rörelsen avslöjade honom.
Någon ropade till ovanför dem, och sekunden efter regnade flera pilar ned över trädet som skandiern gömt sig bakom. Halt kikade fram från sitt gömställe. Han såg två gestalter i dunklet. En av dem var på väg bort. Mannen lyfte ett horn till läpparna och blåste i det. Den andra figuren hade lagt en ny pil på strängen och spanade uppmärksamt mot Eraks gömställe. Han väntade på att skandiern skulle röra sig så att han kunde skjuta honom.
Halt visste att han var tvungen att hjälpa Erak. ”Jag distraherar honom”, sa han lågt. ”Så fort jag visar mig rusar du till ett annat träd.”
Skandiern nickade och förberedde sig på att springa.
”Spring till det närmaste trädet”, ropade Halt. ”Inte längre! Det har du inte tid med, tro mig.”
Skandiern nickade på nytt. Han hade sett hur snabbt temujaien fått i väg sina första pilar. Vad skulle han göra när han kommit fram till nästa träd? Halts knep skulle bara fungera en gång. Han hoppades att spejaren hade fler planer. Flera hornstötar genljöd över dalen när den andre vakten blåste i sitt horn. Erak visste inte vad Halt planerade, men han visste att tiden var knapp.
Erak såg hur spejaren klev fram från sitt gömställe. Han väntade ett ögonblick och störtade sedan så snabbt han kunde mot närmaste träd. En pil ven genom luften och slog in i stammen alldeles ovanför huvudet på honom. Hans hjärta bultade, trots att han bara hade rusat tio meter upp för sluttningen. Han kastade en snabb blick mot Halt. Spejaren hade tagit skydd på nytt och befann sig ungefär fem meter bort. Han hade tagit fram sin egen båge och lagt en pil på strängen. Nu såg han djupt koncentrerad ut.
Halt kände på sig att skandiern tittade på honom. ”Titta fram”, sa Halt. ”Gör det så att han inte får en stor måltavla att skjuta på. Se efter om han står kvar.”
Erak nickade och tittade runt stammen. Temujaien stod på samma sätt som innan. Han höll bågen i händerna och hade spänt den till hälften. Det såg ut som om han var beredd att skjuta mot både Erak och Halt. Halt skulle å andra sidan behöva kliva fram, sikta och skjuta. Det skulle han omöjligt hinna.
”Han har inte rört sig ur fläcken”, ropade Erak till spejaren.
”Meddela mig om han gör det”, sa Halt lågt. Erak nickade. Han låg på mage i snön, och bara en liten del av hans ansikte stack fram bakom stammen.
Halt lutade sig tillbaka mot trädets bark och andades djupt. Nu behövde han förlita sig på ren instinkt. Han föreställde sig temujaien som en mörk skepnad mot den ljusa snön. Han mindes vilken position mannen hade stått i och lät sedan det undermedvetna ta över. Han tvingade sig själv att andas lugnt och långsamt. Hemligheten med snabbhet var att man aldrig fick ha för bråttom. För sin inre syn såg han hur han skulle skjuta sin pil. Han föreställde sig hur pilen skulle vina genom luften när han släppte bågsträngen. Han tänkte på det intensivt tills pilens bana kändes som en del av honom själv.
Sedan rörde han sig som i trans.
Mjukt. Rytmiskt. Han gled fram från sitt gömställe och snodde runt i en enda rörelse. Hans vänstra axel var vänd mot mannen. Med höger hand spände han bågen och med den vänstra sköt han bågen ifrån sig tills den var helt spänd. Det var som om han siktade och sköt mot ett minne. Han hade inte ens sett gestalten i trädet innan han släppt strängen. Pilen var redan på väg mot sitt mål.
När han till sist uppfattade bågskytten med ögonen visste han att han skjutit väl.
Pilen träffade sitt mål. Temujaien ramlade baklänges ned i snön. Hans eget skott hade kommit ungefär en halv sekund för sent, och pilen for upp bland grantopparna.
Erak reste sig upp och betraktade den kortvuxne mannen med förundran.
Det låg redan en ny pil på långbågens sträng. Erak hade inte ens lagt märke till hur spejaren tagit fram den.
”Gudar!” muttrade han. Skandiern lade sin väldiga hand på den kortare mannens axel. ”Jag är verkligen glad att du är på min sida.”
Halt ruskade på huvudet och blängde irriterat på den skandiske krigaren. ”Sa jag inte till dig att vara försiktig med var du sätter fötterna?”
Erak ryckte på axlarna. ”Det var jag”, sa han. ”Men medan jag tittade på marken slog jag skallen i en trädgren så att den gick i två delar.”
Halt höjde på ögonbrynen. ”Menar du skallen eller grenen?”
Erak rynkade pannan. ”Grenen, så klart!”
”Det är djupt beklagligt”, sa Halt. Sedan nickade han mot sluttningen. ”Nu måste vi skynda oss härifrån.”