Halt stannade två gånger till och försökte sakta ned förföljarna. Vid båda tillfällena satt han av från Abelard och lät hästen runda nästa krök. Sedan väntade spejaren i granarnas skuggor. I sin spräckliga grå och gröna mantel var han nästan osynlig.
När temujaierna kom runt hörnet längre bort avfyrade Halt två pilar. Ryttarna insåg aldrig att någon sköt på dem förrän det var för sent, och två ryttare till ramlade ur sadeln.
Platserna han sköt från valde Halt ut med omsorg. Det var platser där han hade tydlig uppsikt över stigen bakom sig. Däremot lade han sig inte alltid i bakhåll när tillfälle bjöds. Det ledde till att temujaierna blev mycket försiktiga varje gång de rundade ett hörn och såg en längre sträcka framför sig. De väntade sig hela tiden att återigen få höra de svarta pilarnas vinande.
De två senaste gångerna hade de inte ens sett Halt förrän han sprungit tillbaka mot sin häst. Temujaierna blev mer och mer försiktiga, och de sänkte farten så att de till sist rörde sig mycket långsamt. De kände inte till den här stigen, så de visste aldrig vad som väntade bakom nästa krök. Snart insåg de att det inte var någon idé att tillfångata de två männen som spionerat på deras läger. Två män kunde trots allt inte skada dem. De kanske skulle rapportera vad de sett till sina överordnade, men temujaierna var förberedda för strid. De hade ju faktiskt kommit hit för att slåss.
Det var precis vad Halt hade hoppats. Efter att ha stannat två gånger satte han i väg i full galopp, och det dröjde inte länge förrän han hann ifatt Erak. Skandiern hörde hovar bakom sig. När han vände sig om väntade han sig nästan att se en grupp vildsinta ryttare. När han såg att det var spejaren slappnade han av. Hans egen häst saktade in farten när Abelard närmade sig. Halt red upp jämsides med krigaren.
”Var … har … du … varit?” frågade Erak. Han talade lika ryckigt som förut.
Halt pekade med tummen över axeln. ”Jag har försökt vinna tid åt oss”, svarade han. ”Kan du inte få den lilla hästkraken att gå fortare?”
Erak såg nästan sårad ut. Han tyckte att detta gick riktigt bra.
”Jag är faktiskt en utmärkt ryttare”, sa han stelt. Halt tittade sig över axeln. Ingen syntes till, men han visste inte hur lång tid det skulle ta innan temujaierna insåg att bakhållen hade slutat. Om de kröp fram i den här takten skulle nog motståndarna snart hinna ifatt dem.
”Problemet just nu är att ungefär tjugo temujaier förföljer oss”, ropade Halt. ”Du kanske tror att du är en utmärkt ryttare, men de är faktiskt utmärkta ryttare. Skynda dig nu!”
Erak såg hur Halt höjde sin båge och daskade till den lilla hästen på nytt. Den här gången brydde sig skandiern inte om att ropa åt Halt att sluta. Han grep tag i hästens man och höll fast för vilda livet när djuret pilade i väg. Han var öm i hela kroppen och funderade allvarligt på att hugga huvudet av spejaren när det här var över.
De fortsatte. Varje gång Eraks häst saktade in fick den en ny smäll av Halt. Landmärkena runt dem började se bekanta ut, och snart galopperade de in i Ormpasset. Längre bort kunde de se den övergivna gränsstationen. Där väntade Eraks tjugo krigare tillsammans med Evanlyn, Will och Horace. När krigarna fick syn på de två galopperande ryttarna reste de sig direkt och tog fram sina vapen.
Halt höll in Abelard framför sina tre vänner. Erak försökte göra samma sak, men hans häst sprang vidare i ungefär tjugo meter innan den stannade så tvärt att Erak föll ur sadeln.
Två eller tre av skandierna brast i skratt och skrattade så att tårarna rann. Jarlen tittade bistert på dem när han rest sig upp, och hans ögon var kalla som is. Männen slutade skratta lika snabbt som de börjat.
Halt gled ned på marken och klappade tacksamt Abelard i nacken. Den lilla hästen var knappt andfådd. Den hade kunnat springa hela dagen om det behövts. De andra tittade nyfiket på spejaren.
”Hittade ni armén?” frågade Will.
Halt nickade allvarligt. ”Visst gjorde vi det.”
”De är flera tusen”, sa Erak. Skandierna såg förvånade ut. De började prata upprört, men Erak avbröt dem.
”De är fem eller sex tusen, och de är antagligen på väg hitåt.” Krigarna gav återigen ifrån sig förvånade läten och började snart prata i mun på varandra. En av skandierna klev fram.
”Men vad gör de här, Erak?” frågade han. ”Vad vill de?”
Det var spejaren som besvarade frågan. ”Samma som alltid. De vill ha ert land. De har kommit för att ta det från er.”
Krigarna tittade på varandra. Sedan bestämde sig Erak för att ta befälet igen.
”De kommer att märka att vi är en hård nöt att knäcka”, sa han. Han höjde yxan och pekade mot fortet bakom krigarna. ”Vi kommer att försvara den här platsen samtidigt som en av oss skyndar till Hallasholm för att rapportera. De kanske är fem tusen, men det finns en klar gräns för hur många som kan komma in i det här passet. Vi borde kunna hålla stånd mot dem i minst fyra eller fem dagar.”
Skandierna grymtade och nickade som om de höll med. Flera av dem svingade sina yxor i luften. Jarlen blev mer och mer självsäker nu när han hade en plan. Det var en typ av plan som skandierna gillade: okomplicerad, enkel att genomföra och med ett visst inslag av kaos. Erak tittade på Halt. Han hade stått lutad mot sin väldiga pilbåge och betraktat skandiern.
”Jag tänker skicka en karl till Hallasholm på en häst. Resten av oss stannar här och slåss.” Skandierna grymtade återigen uppskattande. ”Du kan stanna och slåss eller ge dig av”, sa han till Halt. ”Det spelar ingen roll för mig.”
Halt skakade på huvudet.
”Det är för sent för att ge sig av”, sa han. Han vände sig mot sina tre unga vänner och ryckte uppgivet på axlarna. ”Temujaierna är just nu mitt emellan oss och Teutlandt. Vi måste stanna här. Vi har inget val.”
Will tittade på Evanlyn och Horace. De som hade varit så nära att få återvända till sitt hemland.
”Alltihop är mitt fel”, sa Halt och tittade på de två före detta slavarna. ”Jag borde ha fört er i säkerhet med en gång istället för att undersöka vad temujaierna höll på med. Jag trodde att vi skulle hitta en patrull, men det vi såg var en hel invasionsarmé.”
”Det är inte alls ditt fel, Halt”, sa Will. Han avskydde att se sin mästare be om ursäkt eller lägga skulden på sig själv. I Wills ögon kunde Halt inte göra fel. Horace skyndade sig att hålla med.
”Vi stannar här och hjälper skandierna att försvara sig”, sa han. En av de storvuxna krigarna dunkade honom i ryggen.
”Så ska det låta, pojk!” sa han. Flera andra nickade gillande. Men Halt skakade på huvudet igen.
”Ingen ska stanna här. Det vore nämligen helt meningslöst.”
Det fick skandierna att grymta ilsket. Erak tystade dem och klev fram. Han ställde sig framför den kortare mannen med grå mantel och stirrade på honom.
”Det är absolut inte meningslöst”, sa han. Han pratade lågt och lät nästan hotfull. ”Vi försvarar den här platsen tills Ragnak kan skicka hela armén. Vi är tjugo stycken. Det borde vara mer än tillräckligt för att hålla de där små krypen på avstånd ett tag. Det kommer inte att bli som när de slaktade vakterna här. Då var det bara ett dussin man här. Vi kommer att försvara passet eller dö. Det spelar ingen roll för oss så länge de förlorar tre eller fyra dagar.”
”Det kommer att vara över på tre eller fyra timmar”, sa Halt torrt. Det blev tyst i den lilla gruppen. Skandierna kände sig för chockade och förolämpade för att svara. Erak var den förste som hämtade sig.
”Om du tror det så har du aldrig sett en skandier slåss, min vän”, sa han. Han lät mycket sarkastisk när han uttalade de två sista orden. De andra skandierna började snart hytta med nävarna mot Halt och ropa argt. Spejaren var tyst en stund. Han vägrade låta sig skrämmas av skandiernas vrede. Till sist blev det tyst igen.
”Det vet du ju att jag har”, sa Halt och tittade på Erak.
Den skandiske ledaren såg fundersam ut. Han visste att Halt hade rykte om sig att vara en skicklig krigare och utmärkt strateg. Mannen var trots allt spejare, och Erak visste tillräckligt mycket om spejarnas sällskap för att veta att de sällan spottade ur sig oöverlagda förolämpningar.
”Frågan är nog snarare om ni har sett temujaierna slåss”, sa Halt.
Skandierna var tysta. Det hade naturligtvis ingen av dem. Halt fortsatte när han såg att alla lyssnade.
”Det har jag. Jag ska tala om för er vad jag hade gjort om jag var temujaiernas general.”
Han pekade på passets branta sidor, som reste sig högt ovanför det lilla fortet. Där växte en hel del träd som på något sätt fått fäste i de nästan lodräta klipporna.
”Jag hade skickat upp en grupp krigare på passets väggar. Låt oss säga två hundra. Jag hade sagt åt dem att skjuta alla som var dumma nog att visa sig.”
Skandierna tittade dit Halt pekade. En av dem fnyste hånfullt.
”De skulle aldrig lyckas. Det är omöjligt att komma upp dit.”
Halt vände sig mot krigaren och tittade honom i ögonen. Det var viktigt att även den här mannen förstod.
”Det är definitivt inte omöjligt”, sa han allvarligt. ”Det är bara väldigt svårt. Men temujaierna kommer att klara det. Tro mig. Jag har sett dem, så jag vet vad de klarar av. Även om de blir av med femtio man på kuppen så tycker de förmodligen att det är värt det.”
Erak studerade klipporna ovanför vaktstationen. Han kisade för att se bättre. Det var sen eftermiddag och inte lika ljust som det varit tidigare under dagen. Spejaren kanske hade rätt. Han hade nog själv kunnat komma upp på klipporna om han haft rep och några särskilt utvalda soldater. Kanske sådana som var vana vid att sköta seglen på vargskeppet. Men temujaierna var förstås kavallerister.
”De kommer aldrig att få upp hästarna dit”, sa han.
”Nej, men de behöver inte heller några hästar där uppe”, sa Halt. ”Det räcker ju att de står där uppe och skjuter. I fortet har man kontroll över passet, men på klipporna har man kontroll över fortet.”
Erak var tyst en lång stund. Än en gång blickade han upp mot klipporna. Om träden kunde klättra på de branta väggarna så kunde väl också människor det. Förutsatt att de var envisa nog. Men det var de nog, de där temujaierna.
”Det är lika bra att ni inser sanningen”, sa Halt. ”Fortet var aldrig tänkt som en försvarsanläggning. Det är bara en gränsstation. Det är absolut inget ställe där några få man ska kämpa mot en hel armé.”
Erak studerade spejaren. Ju mer han tänkte på det, desto vettigare verkade det. Att vara fast i fortet med hundra bågskyttar ovanför verkade inte alls roligt. Det skulle inte finnas mycket man kunde göra i en sådan situation.
”Du kanske har rätt”, sa han långsamt. Han insåg att han hade börjat respektera den mystiske spejarens omdöme. Halt visste ju dessutom mer om ryttarfolket än han själv gjorde. Hittills hade vartenda ord han sagt visat sig stämma. Efter en liten stund bestämde han sig. Det var bäst att Halt fick befälet.
”Vad tycker du att vi ska göra, då?” frågade han. Hans mannar tittade förbluffat på honom, men Erak såg allvarlig ut. Halt nickade kort. Han förstod hur svårt det hade varit för jarlen att fatta det här beslutet.
”En sak har du helt rätt i”, sa Halt. ”Vi måste varna Ragnak. Det vore lönlöst att ödsla tid här. Det kommer att ta minst en halv dag för temujaierna att bryta upp och komma vidare med hela armén. Att ta sig igenom det här smala passet kommer att ta ännu längre tid. Låt oss ta till vara på tiden vi har. Vi måste rida och springa till Hallasholm direkt nu – fort som blixten.”