Granen hade vält för många år sedan. Snön i grenarna hade till sist fått den på fall tillsammans med förruttnelsen inuti den enorma stammen. Den hade stått ut med många hårda vinterstormar. Till och med när den hade vält hade träden bredvid försökt att stödja den döda granen. Deras grenar växte tätt ihop och bar gemensamt upp trädet så att det vilade med en vinkel på ungefär trettio grader. Det såg ut som om en grupp vänner höll granen mitt emellan jorden och himlen.
Halt stödde sig på den grova barken som fortfarande täckte den döda trädstammen. Han spanade ned i dalsänkan nedanför, där temujaierna passerade.
”De tar god tid på sig”, sa Erak bredvid honom. Spejaren vände sig mot honom och höjde ett ögonbryn.
”De har inte bråttom”, sa han. ”Det kommer att ta tid för dem att föra sina vagnar och sina förnödenheter genom passen. Hästarna tycker inte om trånga utrymmen. De är vana vid öppna slättlandskap.”
Kavalleriet fortsatte sin långsamma färd. Halt funderade. Marschen var inte särskilt organiserad. Det fanns inga förtrupper och inga spanare som bevakade området runt den enorma samlingen människor, hästar och vagnar som var på väg mot Hallasholm nittio kilometer norrut.
Halt, Erak och en liten grupp skandier hade vandrat åt sydöst över bergen. De hade följt smala, branta stigar för att bevaka fienden. Nu kom spejaren plötsligt att tänka på något.
”Vi kan få dem att röra sig ännu långsammare”, sa han lågt.
Erak verkade otålig. ”Vad är poängen med det? Ju förr vi konfronterar dem, desto bättre.”
”Ju längre det dröjer, desto mer tid har vi på oss för förberedelser”, sa Halt. ”Dessutom retar det mig att de tar det hela så lugnt. De har inte organiserat sig särskilt väl och tycks inte ha vidtagit några försiktighetsåtgärder alls. Det är helt enkelt jäkligt arrogant!”
”Sa du inte att de var smarta?” sa skandiern.
”De kanske väntar sig att ni rusar rakt på dem och börjar slåss så fort de kommer till Hallasholm.”
Den skandiske ledaren såg lite sårad ut. ”Tror de inte att vi använder några strategier överhuvudtaget?”
Halt fick kämpa för att hålla tillbaka sitt leende. ”Vad hade ni gjort, då?”
Erak var tyst en stund. ”Tja, vi hade väl väntat tills de kom fram …”, började han tveksamt. ”Och sedan … sedan hade vi anfallit dem.” Han tittade på den kortare mannen, men Halt bara stirrade på honom utan att säga något. ”Men de kan väl inte bara utgå från det?” sa skandiern.
”Nej, det är dumt”, sa Halt. ”Vi borde lära dem en läxa. Vi borde göra något som visar dem att det är bäst att tänka sig för – och som kanske till och med gör dem lite tveksamma.”
”Är det en bra strategi?” frågade Erak.
Spejaren log. ”För vår del är det i alla fall bra terapi. Dessutom skadar det inte att göra fienden tveksam. Då blir det mindre sannolikt att han gör något oväntat. Det vore väldigt bra för oss att slippa sådant.”
Erak funderade. Det verkade logiskt. ”Vad tycker du att vi ska göra?” frågade han.
Halt tittade på de tjugo krigarna som följt med dem. ”Den där Olgak”, sa han. ”Kan han lyda order, eller är han en typisk skandisk bärsärk?”
Erak funderade. ”Alla skandier är bärsärkar under vissa omständigheter”, sa han sedan. ”Olgak lyder order så länge de kommer från mig.”
Halt nickade för att visa att han förstod. ”Låt oss prata med honom.”
Erak gjorde tecken åt den bredaxlade yngre mannen att närma sig. Olgak klev fram. Han höll en yxa i höger hand och på andra armen hade han en stor, rund sköld. Han tittade frågande på Erak, men jarlen nickade mot Halt.
”Jag vill att du lyssnar på vad spejaren säger”, sa jarlen. Den unge mannen vände sig mot Halt, och spejaren studerade honom en stund. De klara blå ögonen utstrålade tapperhet och ärlighet. Halt såg också att detta var en ganska intelligent man. Han nickade för sig själv och pekade sedan på temujaierna nedanför.
”Ser du packet där nere?” frågade han. Den unge mannen nickade. ”De rider helt utan organisation. De har inga spanare, och den vanliga personalen springer fram och tillbaka bland soldaterna. Normalt sett beter de sig inte så. Vet du varför de gör det nu?”
Olgak tvekade. Sedan skakade han på huvudet. Han såg fundersam ut. Han visste inte varför temujaierna gjorde så här. Egentligen tyckte han inte att det spelade någon roll.
”Det beror på att de känner sig säkra”, sa Halt. ”De räknar med att ni skandier kommer att rusa fram och slåss så fort ni får syn på dem.”
Olgak nickade. Det här förstod han. ”Det ska vi ju också”, sa han.
Halt kastade en hastig blick på Erak. Jarlen ryckte på axlarna.
”På sätt och vis”, sa Halt. ”Förr eller senare blir det strid. Men nu hade det varit på sin plats att göra dem lite osäkra, eller hur?” Han gjorde en kort paus. ”Eller trivs du med att de glider fram genom ditt land som om de var på semester?” Det lät nästan lite hotfullt.
Olgak tittade ned på sina fiender. Spejaren hade rätt: de såg ut att ta det hela alldeles för lugnt.
”Nej”, sa han. ”Det gillar jag verkligen inte. Vad ska vi göra åt saken?”
”Erak och jag ska återvända till Hallasholm”, sa Halt. Han märkte hur den skandiske ledaren stelnade till när han sa det. Jarlen hade nog sett fram emot att få slåss. ”Jag vill att du och resten av karlarna här anfaller deras läger i natt och sätter eld på vagnarna där.”
Halt pekade med långbågen mot ett halvdussin vagnar som antagligen innehöll olika förnödenheter. Olgak log brett och nickade gillande.
”Det låter bra”, sa han. Halt lutade sig fram och lade handen på mannens muskulösa arm.
”Lyssna på mig nu, Olgak”, sa spejaren allvarligt. ”Jag vill att ni slår till hårt och sedan drar er tillbaka. Ni får inte dras in i en långvarig strid. Förstår du?”
Det här var den unge skandiern inte riktigt lika förtjust i. Halt ruskade hans arm för att understryka hur viktigt detta var. ”Förstår du?” frågade han igen. ”Vi vill inte att du och de här tjugo männen stupar när ni bränner vagnarna. Vet du varför?”
Olgak skakade på huvudet. Det var en kort, motvillig rörelse.
”För att ni ska göra samma sak i morgon kväll. Då ska ni bränna ännu fler vagnar – och kanske slå ihjäl några temujaier.”
Nu började den unge mannen förstå. Han insåg att han tyckte bättre och bättre om den här planen.
”Om allihop dör på första försöket så har temujaierna redan glömt alltihop i morgon”, sa Halt. ”De skulle fortsätta som om ingenting hade hänt.” Olgak nickade.
”Jag vill att ni slår till mot en ny del av den långa kolonnen varje natt. Bränn deras förnödenheter. Släpp lös hästarna. Döda deras vakter. Se till att det går så fort att de inte hinner slå tillbaka eller omringa er. Håll er vid liv, och fortsätt att sabotera för dem. Förstår du?”
Olgak nickade på nytt. Han insåg att detta var en vettig plan. ”De kommer aldrig att veta var vi slår till härnäst”, sa han entusiastiskt.
”Precis”, sa Halt. ”De blir alltså tvungna att postera vakter längs hela kolonnen. De tvingas till och med att sätta ut extra vakter. Allt det kommer att ta tid.”
”Det är ungefär som att plundra längs kusten”, sa den unge skandiern. Skandiernas vargskepp brukade dyka upp på horisonten när deras fiender minst anade det. ”Är det bara om kvällarna vi ska slå till?”
Halt funderade lite. ”Ja, de första dagarna. Sedan väljer ni ut en bra plats och slår till i dagsljus. Det måste vara en plats där ni kan försvinna in bland träden och sedan fly upp i bergen där de inte kommer åt er. Ni kan välja själva om ni gör det tidigt på dagen eller lite senare.”
”De kommer aldrig att känna sig säkra”, sa Olgak, och Halt klappade honom belåtet på armen.
”Du tycks ha förstått”, sa han och log. ”Glöm aldrig regel nummer ett: slå till där de inte är.”
Olgak funderade. ”Där de inte är?”
”Anfall på ställen där de har riktigt få soldater. Se till att de kommer till er. Låt dem jaga er lite, men försvinn innan en regelrätt strid utbryter. Det där är viktigt. Det är faktiskt det viktigaste av allt: att ni överlever.”
Halt såg att den unge mannen förstod. ”Överlever”, sa han och nickade. ”Jag förstår.”
Halt vände sig mot Erak och höjde ett ögonbryn. ”Behöver Olgak din order för att inte dras in i långdragna strider, jarl?”
”Behöver du det, Olgak?” frågade jarlen, men Olgak skakade på huvudet.
”Jag förstår hur du tänker, spejare”, sa han. ”Det låter som en bra idé.”
”Utmärkt”, sa Halt lågt. Sedan vände han sig mot Erak på nytt. Han misstänkte att jarlen skulle ställa en fråga nu.
Det gjorde han också. ”Och vad ska vi göra medan Olgak och de andra roar sig?” frågade Erak.
”Vi ska återvända till Hallasholm och förbereda ett varmt mottagande för våra vänner”, sa Halt. ”Dessutom kanske vi skickar ut ett halvdussin andra grupper som också har i uppgift att plåga fienden på samma sätt som Olgak. Allt vi kan göra för att sakta ned dem är till hjälp.”
Erak trampade otåligt i snön. Han såg ut som en liten pojke som tvingades lämna ifrån sig en rolig leksak.
”Du skulle ju kunna ordna det där”, sa han till sist. ”Det är kanske bättre att jag själv stannar här och hjälper Olgak.” Men Halt skakade på huvudet. Än en gång fick han anstränga sig för att inte le.
”Jag behöver din hjälp”, sa han. ”De lyssnar på dig i Hallasholm. Jag behöver din auktoritet för att organisera det här.”
Erak öppnade munnen för att svara, men Olgak avbröt honom.
”Spejaren har rätt, jarl”, sa han. ”Du behövs i Hallasholm. Dessutom börjar du bli lite väl gammal för sådant här.”
Erak spärrade upp ögonen och började säga något, men sedan insåg han att den yngre mannen skojade. Olgak log brett, men Erak skakade på huvudet och tittade på sin yxa.
”En vacker dag kanske jag visar dig”, sa han. Olgaks leende försvann. Halt betraktade de två skandierna en stund och vände sig sedan om. Han hängde långbågen över axeln och började gå tillbaka till Abelard. Hästen stod bunden bredvid ponnyn som Erak motvilligt hade ridit på under spaningen. Halt tog Abelards tyglar och vände sig om.
”Jag är övertygad om att du kommer att göra ett utmärkt arbete, Olgak”, sa han. Sedan sneglade han på jarlen, som fortfarande såg arg ut. ”Du är uppenbarligen en mycket modig ung man”, sa han lågt.